Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
butterflower skrev 2011-07-19 20:26:44 följande:
Du förstår att ditt barn tar skada va?
Inlägg från: Anonym
|
-
Hjälpsam kommentar. Du tror inte hon har dåligt samvete redan som det är? Och man väljer knappast vad man ska känna för den delen. Hur man känner, tänker och vad man VILL göra behöver inte nödvändigtvis ha något att göra med ens föräldrarförmåga.
-
Hur vet du vad hon menar med att inte släppa det nära? Ingen förälder är perfekt.butterflower skrev 2011-07-19 20:35:08 följande:Barnet har ju absolut inte VALT den här situationen i alla fall.
Jag tänkte mest på "givetvis tar jag hand om barnet men jag släpper det inte nära, om ni förstår?"
Därför undrar jag om hon förstår att barnet tar skada, även om hon "tar hand om det"
Det spelar nog knappast någon roll vad jag skriver här. Personen som skrev det inlägget behöver inse hur illa hon behandlar sitt barn och söka hjälp. -
Många... Hon kan mena fysiskt eller känslomässigt. Även känslomässigt så kan det innebära helt olika saker. Jag släpper ingen nära, inte ens min familj. Det märker de inte ens av för jag är på samma sätt mot dom som man normalt brukar vara med sin familj. Men inuti mig, så har jag en känsla av att vara avtrubbad och inte riktigt kunna släppa dom nära i den bemärkelsen att jag inte vågar älska dom för mycket för då gör det för ont att förlora dom. Så det behöver inte alls påverka barnet.butterflower skrev 2011-07-19 21:37:42 följande:Hur många olika sätt kan man tolka det på?
-
Men ge dig. Finns det inget med dig som påverkar dina barn negativt? Du vet inget om hennes eller barnets situation så sluta döma henne.butterflower skrev 2011-07-19 22:07:39 följande:Och du tror inte att det påverkar barn???
-
Jag har gett upp det här med att försöka förklara. Jag vill berätta varenda liten tanke för att andra ska förstå mig, men ändå gör dom inte det och tycker att jag blir helt överdriven. Kanske borde man avreagera sig med att skriva ner sina tankar och känslor, lite för att avlasta sin omgivning?Mistelstein skrev 2011-07-20 09:15:03 följande:Jag har haft några dagar nu som är riktigt jobbiga! Jag fattar att stressen på jobbet just nu påverkar samt ovisshet då jag är visstidsanställd. Det gnager i huvudet hela tiden.
Samt att jag hela tiden övertolkar maken. Är du arg på mig, har jag gjort nåt? Osv! Höjer han rösten så knyter det sig i magen på mig.
Jag fattar att det inte lätt att leva med mig, men förklarar massa gånger hur jag känner, mår och ändå så glömmer han det i en nedåtdipp. Jag undrar om han tänker att jag gör det för att vara elak!? Men så är det ju inte.....
Hur får man egentligen nån som inte har borderline att förstå alla tankar som HELA tiden maler i huvudet?!
Min mamma tycker jag ska vara glad att ingen i familjen är allvarligt sjuk etc. Men det hjälper väl inte ett smack, borderlinen försvinner väl inte för det!
Hela jag skriker och det gör ont!!! -
Självklart tror vi också på det (jag iallafall), då många med borderline har haft anknytningsproblem i barndomen. Jag vet vad anknytningsproblem kan skapa. Men barnet vet inte hur mamma känner om hon trots det BETER sig kärleksfullt mot sitt barn. Det är min poäng. Den enda som lider då, det är mamman som bär det dåliga samvetet. Om man fysiskt sätt vägrar kontakt med sitt barn så kan det bli problematiskt, men man kan alltid jobba på det. Saker är inte alltid svart eller vitt.butterflower skrev 2011-07-20 14:47:59 följande:Nej.
Mitt barn lider ingen brist på kärlek eller närhet.
Anknytningen till sina föräldrar är livsviktig för att ett barn ska må bra.
Men det verkar ni inte tro på?
Jag behöver inte veta mer om henne än att hon ihar borderline för att förstå att barnet far illa.
Du får tro vad du vill. Men du känner inte henne eller hennes barn, så du kan inte uttala dig om hur anknytningen ser ut från barnets sida. Det kan inte jag heller såklart. Men det hjälper ingen att skuldbelägga. Barnet finns, vad du än tycker om saken. Det är väl bättre att stötta henne i situationen så hon kan må bättre? -
Det låter som att du sköter allt på ett väldigt bra sätt, så ta inte åt dig.Anonym (blä!) skrev 2011-07-20 19:38:32 följande:butterflower- du är ju helt otrolig, uttalar dig så där! Blir faktiskt ledsen.
För det första är jag inte så dum i huvudet att jag änkomt planerade ett barn när jag mår som jag mår, jag var mitt i en rehabilitering, men allt går inte att planera! Jag behöll för att jag har extremt svårt att bli gravid, jag såg det som en gåva, jag visste vad jag gav mig in på och jag har valt att jobba häcken av mig för att få det att fungera men IBLAND GÅR DET INTE och då har jag människor som hjälper mig, som skyddar barnet från att se att mamma är "sjuk".
Jag hade svårt med anknytningen i början men fick hjälp av bvc, det klickade när barnet var ett par månader, sen dess har alla berömt vår fina kontakt och hur trygg barnet är, man ser hur mycket barnet saknar och älskar sin mamma! Mitt barn mår riktigt bra!
Det är JAG som känner att jag inte släpper in barnet, jag har inga problem som helst att lämna skrikandes i ett rum, gör jag det för det? Nej, jag är med barnet.
Jag har svårt att tolka signaler, veta vad barnet vill, men då har jag hjälp men inte lider barnet av att jag är "sjuk" för jag vill skydda, precis som "friska" mammor! -
Vad gör du ens i tråden? Har du läst frågeställningen i min TS? Dina inlägg har inget med denna tråd att göra så snälla starta din egen tråd om du vill diskutera föräldrarlämplighet. I denna tråden stöttar vi varandra och ger råd om hur vi ska hantera situationer bättre. Det är vad man behöver för att må bättre. Att kritiseras och bli kallad olämplig förälder förstör bara alla de framsteg som man jobbar med att uppnå när det gäller självkänsla och självförtroende. Så snälla lämna. Jag kommer anmäla dina inlägg framöver då de är OT. Om du vill stötta eller diskutera borderline utifrån att du själv är drabbad eller har en anhörig som är drabbad, då är du välkommen. I annat fall, sök dig vidare.butterflower skrev 2011-07-22 22:04:02 följande:Är det verkligen lämpligt för er / dig att skaffa barn tycker du, ska det stå.
-
Jag hatar dessa perioder när tomheten tar över. Jag stöter bort alla, trots att jag känner mig så himla ensam! allt jag behöver göra är att ringa någon, så finns de där. Men jag orkar inte. Jag vill inte. Men jag vill inte känna tomheten heller. Ibland vill man bara skrika rakt ut för man känner sig fångad av sin egen hjärna!
-
Jag är nog lite självisk, jag tror inte att det hänt dom något när de inte svarar utan jag tror de ignorerar mig och aldrig vill se mig igen. Så då vill jag aldrig se dom heller.Anonym (blä!) skrev 2011-07-25 09:24:24 följande:har samma problem, sen om inte en kompis svarar på sms tror jag denne är på sjukhuset eller hatar mig och vill inte veta av mig, grymt jobbigt
Gjorde precis så igår. Blev arg och raderade nummert. Men sen visade det sig att batteriet hade dött på kompisens mobil. Det brukar ju finnas logiska förklaringar men jag ser dom inte just då.