Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Se det positivt, OM din son skulle ärva dina problem så vet du hur han känner och kan kanske hjälpa honom på ett annat sätt än din familj kunnat hjälpa dig. Han behöver inte bära bördan ensam. Men håller tummarna att han är en av de lyckligt lottade som slipper detta helvetet. Och avsett vilket, hur dåligt du än mår, så är det aldrig bättre för honom att vara utan sin mamma, så tänk inte ens tanken att han skulle ha det bättre utan dig.

Mina vänner är så naiva, de tjatar om att jag ska skaffa barn för de tror att mina depressioner kommer försvinna då, för att jag då har något att leva för. De förstår verkligen inte... Så fungerar det kanske för "friska" människor, men mitt dåliga mående som jag levt med hela mitt liv, det kommer knappast botas av ett barn. Och jag skulle aldrig skaffa barnet i syfte att bota mig själv heller så klart. Men gud vad jag längtar efter en egen liten familj...

Ni som har barn, har ni upplevt samma relations-problem till barnet som ni gjort till pojkvänner? Jag är helt katastrofal i relationer till killar, men inbillar mig att det är annorlunda när det är ens eget barn. Har ni normal anknytning till dom eller blir det jobbigt att ha en så nära relation till dom som man har som förälder? Är relationen till barnet också ångestframkallande?

Absolut, men det krävs ju att man har insikt i sina problem på förhand då. Och det är inte alltid man har det, speciellt inte när man som jag trott att alla andra fungerat likadant som mig, att det var normalt att vara så trasig. Jag är lite negativ nu, men jag tror aldrig att man kan bli helt normal efter att ha mått så här hela sitt liv. Man kan bli bättre, absolut, men normal vet jag inte... Men jag hoppas såklart att jag har fel.

Jag tycker att relationen till barnen INTE präglas av separationsångest på samma sätt som andra relationer.

Det finns ingen anledning till att ge upp tanken om barn bara för att man har borderline. Dels för att den "diagnosen" inte behöver vara lvislång, det är något man kan ta sig ur och dels för att man kan få massor av hjälp med anknytningen.

Oavsett, jag fick med mitt andra barn hjälp från BUP redan under graviditeten. Vi jobbade på anknytningen, sedan kom de direkt upp på BB och hjälpte med anknytningen. Jag läste på mycket om anknytning, och försökte GÖRA annorlunda och bortse från känslan. På detta sätt blev mitt andra barn tryggare än mitt första. Det finns ALLTID hjälp som kan göra skillnad, men det gäller att hitta den hjälpen.

 Det som inte hjälper en som mamma är kommentarer "du är mamma och vet bäst" - för det är ju precis det som är problemet. Bättre är att visa HUR en bra mamma gör. Då kan man själv göra likadant, och när man ser att det fungerar kan man ta till sig färdigheten.

Det viktigaste är att kräva SCID-II för diagnos, sedan terapi riktat direkt till borderlinepatienter (DBT, MBT).

anonym blomma - Jag klarar av att jobba för att jag just nu är timanställd. De ringer in mig vid behov vilket gör att jag kan tacka nej när jag inte orkar jobba. Så jag jobbar ju bara det jag orkar, vilket brukar vara 75-100%. Ju mer jag jobbar desto bättre mår jag, eftersom jag då inte har tid att känna och tänka så mycket. Jag bedövar mig genom arbetet. Men sen har jag varit sjukskriven långa perioder tidigare för depression, så det är inte alltid det fungerar. Är jag låg så finns det inget som kan få iväg mig.

Jag vill inte heller dö, jag vill leva och känna det som andra känner. Men eftersom jag inte tror att det någonsin kommer hända så vill jag hellre dö än leva det liv jag lever nu.

En annan sak som jag har problem med är att alla psykologer/terapeuter som jag gått till aldrig duger i mina ögon. Vid första besöket så brukar jag alltid tycka att dom är jättebra, men efter ett par besök så tycker jag dom är värdelösa. Det räcker med att de pratar för mycket en gång, att de kanske inte förstår exakt vad jag menar när jag förklarar en sak osv. Då slutar jag gå rakt av, för jag tycker att jag inte kan ha förtroende för denna människa. Men ingen är ju perfekt, jag vet att mina krav är orealistiska.

Ja jag är ju ensam så klarar man bra med den ekonomi jag har nu. Men visst kan jag också känna att jag slösar bort min utbildning med att hålla på så här.

Ni som gått i terapi, har ni fått några nyttiga tips om hur man kan hantera ilske/sorg-utbrott? Jag fullkomligt exploderar när något går fel, och nu sitter jag här med hjärtklappning och skakar i hela kroppen efter att ha bråkat med någon. Hatar denna känslan av att ha så  intensiva känslor att jag inte vet var jag ska göra av dom!

Alla dras ju till olika saker. Jag dras till labila människor med egna problem, som behandlar tjejer dåligt. Och det är ju inget jag vill rekommendera för dig att göra bara för att få någon att bli kär

För mig är det just precis efter som det hänt som det är tufft, jag har ingen impulskontroll, så känslan eskalerar till tusen så att jag kastar saker omkring mig eller bara vill skada mig själv. Agerar ut på andra och kan tom ringa upp en vän och be denna dra åt helvete för en skitsak, bara för att jag måste få avreagera mig med ilskan eller sorgen. Jag skäms enormt för mitt agerande, men ändå blir det samma sak varje gång. Innan hade jag sobril utskrivet och tog då det när jag blev så arg och det hjälpte. Men utan tabletter, jag blir helt galen...

Jag blir irriterad när folk påstår att de med borderline är empatilösa. Jag har borderline, och jag vill snarare påstå motsatsen. Vi med borderline har många gånger FÖR mycket empati. Låter kanske konstigt att man kan ha för mycket, men det blir för mycket när man alltid ska känna för allt och alla, leva sig in i andras smärta, oavsett om det är en vän eller en främling. Mitt hjärta krossas över saker jag läser i tidningen, hör på Tv osv. Jag har så mycket empati att jag faktiskt mår dåligt av att ha det. Så ni som påstår att man har empatibrist, ni vet inte vad ni pratar om. Borderline-personer är känslo-människor. Vi känner en väldans massa känslor, både bra och dåliga, oftast känslor som är mycket starkare än genomsnitts-svensson känner. Detta är lite av vårat problem.

Vet inte om ni andra håller med, men detta är min upplevelse.

Håller med. Om jag får tid så kan jag själv inse om jag agerat fel, och då be om ursäkt. Men i övrigt så kan ingen övertyga mig om något.

Hur lång tar en utredning för borderline? Jag antar att det inte går att sätta en sån diagnos på ett besök? Jag vill så gärna börja med behandling så fort som möjligt så jag kan få mitt liv tillbaka. Så gott det går.

Har mediciner hjälpt er något?