Anonym Trådstartaren

Äldre 3 Apr 14:40

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym (borderline) skrev 2010-04-03 14:28:40 följande:

Nu har jag bara läst TS, men skriver ju hur jag är, så det borde inte spela roll. Jag blev diagnostiserad 2006 och gick efter det ett år i gruppterapi och sedan två år i enskild terapi. Under den tiden har jag förändrats jättemycket, från att ha varit ett vrak som låg med alla som kunde ge mig någon som helst bekräftelse till att vara sambo, förlovad och planera barn. I förhållanden har jag alltid varit väldigt krävande. Alltid väldigt rädd för att bli lämnad. Det har inte förändrats, men jag har lärt mig att lyssna på min karl när han säger att bara för att han är sur på mig för att jag lämnat en blöt handduk i sängen så betyder det inte att han kommer att lämna mig. Dock krävs det att min man också tar sig energin och orkar förklara saker för mig. Tydligt och gärna flera gånger. Man kan säga att jag är lite trög :) Jag har väldigt svårt att lita på människor. Har jag alltid haft. På något sätt kan jag ändå lita på min karln, han har liksom bevisat detta för mig, sakta men säkert. Första tiden med diagnosen, och även innan den, var jag väldigt promiskuös och brydde mig överhuvudtaget inte om jag sårade andra. Jag var oärlig och gjorde som jag själv ville. Eller ja ville och ville, som jag behövde för att känna mig OK är nog rättare sagt. Det har också förändrats, men mycket har nog att göra med att jag värdesätter mitt förhållande så högt nu. Innan har jag inte brytt mig. Jag har varit tillsammans med personer jag egentligen inte tycker om, mest för att ha någon. Vem som egentligen. Ju mer jag tyckte om någon dessto mer avstånd tog jag från de, för tyker man om någon blir man ju sårbar. Sårbar var jag ändå. Väldigt. Och det är jag än idag. När jag träffade min man sa han att han inte accepterade något självskadebeteende. Att han inte skulle kunna träffa mig om jag skar mig. Efter att vi började dejta skar jag mig en gång, det var ett år sen och sen dess har jag vart fri från det. Idag är jag fri från alla mediciner och terapi. "Frisk" säger de. "Kan-behärska-mig" säger jag. Jag saknar mina dagar som sjuk ibland. Jag VET att det låter helgalet, men livet var enklare när man inte behövde kämpa varenda sekund av dygnet för att kunna leva hantera sig själv. Så det var det från mig :)

Det är precis så jag tänker, som du skrev i slutet. Att man är inte frisk, man bara lägger all sin energi på att behärska sig. Och det är jobbigt att hela tiden behöva tänka sig för och kontrollera sig själv, för ens impulser kanske är kvar ändå.

Anonym

Äldre 3 Apr 14:53

#96

Ni som har barn, hur var era graviditeter? När jag var gravid så var jag först glad men sen fick jag extrem ångest och panik av att något var inuti mig. Det enda jag tänkte på var att få ut det. Jag gjorde en abort pga detta, ångesten blev outhärdlig. Jag är rädd att om jag inte hade gjort det så hade jag skadat mig eller barnet när det växer och växer och jag inte har någon väg ut mer när jag får panik av att ha h*n i mig. Har alltid känt mig som ett freak pga detta. Mina vänner har också tyckt att det var läskigt att vara gravid, men inte till den graden att de blev så desperata att de hade skadat barnet/sig själv.

Anonym Trådstartaren

Äldre 3 Apr 23:51

#103

Anonym (anna) skrev 2010-04-03 22:13:09 följande:

Behöver ett råd från er med Borderline Jag känner en annan kille med Bordeline och han har bett om mitt råd men jag har svårt att ge ett då vi tänker så olika men hoppas att kanske ni som har samma diagnos kan... han känner mycket och är väldigt snabb i sina handlingar men är väldigt empatisk på sitt sätt och han träffade en tjej, gifte sig och gjorde henne gravid inom 3 månader, han trodde att det var det rätta för han kände så just då. De hade inte känt varann sedan tidigare. Hon kommer dessutom från Brasilien och de träffades på en semester. Två år senare så inser han att det var en handling av desperation. Men han känner samvete mot att han tagit hit denna tjej och mot deras barn. Vet inte hur han ska göra så han har valt att leva kvar i det men hon har det nog tufft för han har verkligen sina upp och ner i humöret ni vet och han kan inte spela teater att allt ät bra utan han visar sina känslor och är väldigt ärlig. Han frågar mig hur man ska lösa en sådan här grej. Hon har inga pengar, ingen utbildning. Vad svarar man?? Han känner att han måste ta sitt ansvar såklart.

På ett sätt så känner jag att han inte ska vara med någon som inte känns rätt. Men samtidigt vet jag att jag själv dumpat killar som egentligen har varit perfekta för mig, men som jag inbillat mig var fel när de kom för nära. Då stängde jag av och kände inget för personen mer. Jag ångrar att jag gav upp, för jag tror att om jag hade kämpat vidare så hade jag kanske kommit över spärren och fått känslorna tillbaka. Det beror på hur länge han har känt så här...

Anonym Trådstartaren

Äldre 3 Apr 23:56

#104

Måste säga att jag är så oerhört stolt över mig själv idag. Hade återigen en stor konflikt med en person, som förolämpade mig grovt och provocerade mig. Och min enda impuls var att bli hysterisk, kasta saker omkring mig och skrika och knäcka den andra personen med mina ord. Bara tappa kontrollen och bli galen som jag alltid blir när något går emot mig. Men jag lade band på mig själv, knep igen munnen och lät henne få sista ordet. Jag kände mig stolt att jag inte sänkte mig till hennes nivå, så trots att hon fick sista ordet så kändes det som att jag vann. Och är helt imponerad att jag klarade av att bara backa tillbaka och släppa det. Detta är en riktig bedrift för att vara mig. Måste vara något i luften.

Anonym

Äldre 4 Apr 08:18

#106

det är skönt att höra att det finns fler som är som jag.jag har haft diagnosen sen 2 år tillbaka, och när jag läser era inlägg så stämmer det på pricken.jag är så som en dela av er extremt skör, säger någon "flasklock", så är det kört.reagerar ofta i affekt, något som jag måste jobba på, ska på en "bedömning" på psyk näsra vecka. ska bli intressant att se vad det blir av det.

Anonym

Äldre 4 Apr 08:21

#107

glömde att säga att denna bedömning är om jag ska få börja med psykoterapi.

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 Apr 10:04

#108

Anonym (????) skrev 2010-04-04 07:40:37 följande:

TS; bra jobbat. :) Ps; vad var det för hemsk person som betedde sig så mot dig?

Det är en kvinnlig bekant som av någon anledning vill trycka ner mig och provocera mig. Det är svårt att värja sig eftersom hon söker upp mig. Jag blir så arg för hon har ingen aning om hur mycket det ställer till för mig när hon gör så. Den enorma ilska jag känner mot henne just i den stunden brukar jag rikta mot mig själv för att jag inte ska skada henne. Jag slår aldrig någon annan när det gäller sånt, men ilskan måste ut på något sätt och då blir det mot mig själv. Och jag hatar att folk kan ha den makten över en. Men denna gången är jag lite glad eftersom jag fick chansen att vinna lite över mig själv.

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 Apr 10:06

#109

Anonym skrev 2010-04-04 08:18:25 följande:

det är skönt att höra att det finns fler som är som jag.jag har haft diagnosen sen 2 år tillbaka, och när jag läser era inlägg så stämmer det på pricken.jag är så som en dela av er extremt skör, säger någon "flasklock", så är det kört.reagerar ofta i affekt, något som jag måste jobba på, ska på en "bedömning" på psyk näsra vecka. ska bli intressant att se vad det blir av det.

Vi är ju ganska många ändå.

Jag tycker det känns så ledsamt att diagnosen har det namnet, att det klassas som en personlighetsstörning. När folk hör sånt så har de genast en massa tankar och ser en som helt galen. Det känns på något sätt mer accepterat att vara bipolär än att vara borderline. Men det är kanske jag som inbillar mig bara.

Är ni öppna inför omgivningen med er diagnos?

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 Apr 10:10

#110

Jag har många frågor så ni får ursäkta om jag blir tjatig. Jag har läst så mycket om detta de senaste dagarna och känner mig som ett typ-exempel. Det är så skönt att ha ett ord som beskriver ens beteende, att det finns en förklaring. Och att det finns hjälp. Denna tråden har fått mig att må så himla mycket bättre med mig själv.

Har ni alla haft problem med självskadebeteende? Har det lugnat sig med åldern?

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 Apr 13:38

#112

Anonym (borderline) skrev 2010-04-04 12:38:02 följande:

Jag har varit väldigt öppen om min diagnos men har märkt att det inte alltid varit positivt. Jag är överlag väldigt öppen av mig och detta har resulterat i en del problem på jobb osv. Folk dömer väldigt fort. Jag hade väldigt mycket självskadebeteende fram till att jag träffade min man. Jag skar mi så gott som varje dag, drack väldigt mycket (nästan varje dag) och hade sex med väldigt många. Jag har blivit våldtagen två gånger och att ha sex med diverse olika människor var ett "hjälp" för mig att komma över det, trodde jag. Jag trodde att om jag upplevde det gång på gång, fast på mina villkor så skulle det sluta göra ont. Det gjorde det inte. Det drog mig bara djupare ner i skiten då det alltid var personer som sket fullständigt i mig och utnyttjade situationen. Utöver skärande, sex och alkohol så skadade jag mig med mat. Hetsätning var det jag ägnade mig åt som jag kunde göra i smyg. INGEN reagerade på att jag gick upp 20 kg med annat än "oj vad matglad och lat hon är då. kanske slkulle börja träna?" Och sen mådde jag dåligt över att jag blev större och då åt jag mer. Eller drack. Eller skar mig. INGEN reagerade, trots den uppenbara hälsofaran detta innebar. Hade det varit tvärtom, att jag slutat äta, så hade det blivit ett jättehallå. Ätstörning som ätstörning tycker jag... men vården och omgivningen reagerar inte alls likadant, för det märks ju inte på samma sätt. Fortfarande idag hänger jag kvar i hetsätarträsket en del. Speciellt när jag är ensam hemma. Jag har tatuerat över alla mina ärr och kommer nog aldrig mer skära mig. Nu jobbar jag tills jag stupar istället. Diskret självskada som kommer resultera i återfall och sjukskrivning. Ond plan.

Hur mår du efter allt detta? Har du kunnat hitta ditt egenvärde? Jag kan ibland (ofta!) känna mig att det är för sent, jag är för förstörd så det finns ingen väg tillbaka till självrespekt och egenvärde, för att jag låtit andra utnyttja mig och trampa på mig för mycket.

Alkohol har varit en del av mitt destruktiva beteende så har helt slutat dricka. Precis som för dig så är det jobbet som utgör den destruktiva delen nu. Jag jobbar verkligen ihjäl mig själv, det är så skönt att hålla det tempot så man inte kan känna något. Tyvärr leder det till att kroppen säger ifrån, har fruktansvärt många och svåra stress-symptom pga det.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL