Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Mycket klokt skrivet. Jag har en del personer som jag borde kapa kontakten med, men har aldrig riktigt förmått mig själv att fullfölja det. Ena dagen tänker jag att jag ska byta nummer och bränna alla minnen, foton och liknande från tiden med den personen, men sen tänker jag att jag kanske ångrar mig och behåller allt. Men jag tror inte jag blir fri förrän jag tar steget. Det är så tufft att leva med sin dåliga självkänsla som det är, att ha en massa folk omkring en som bara drar ner en ytterligare, det är inte värt det. Men jag är dum, jag tänker att den andra personen blir sårad om jag kapar kontakten. Tänker mer på andra än på mig själv, trots att de sårat mig rejält medvetet flera gånger.

Blir glad över att läsa om alla era framsteg, jag hoppas att ni inser hur starka ni faktiskt är som orkar kämpa mot dessa helveteskänslor och tankar. Om ni klarar det, så klarar ni allt!

Men du får samma spontana tankar som förr? Tex om du blir arg/ledsen så kommer tanken automatiskt på att exempelvis skära sig, men att man behärskar sig?

Vad tråkigt att du mår så dåligt nu. Det känns alltid så fruktansvärt ensam när man hamnar där, för hur gärna andra än vill hjälpa så får man bära bördan ensam.

Får du någon medicinering för att hjälpa med ångest?

Ja gud ja, jag har fortfarande kontakt med mina ex också, trots att de är dåliga för mig och bara innebär ångest. Men ändå kan jag inte släppa taget. För mig känns det konstigt att en människa först är en stor del av ens liv och sen ska man aldrig ses igen.

Kompisar däremot kan jag släppa lätt, eftersom de aldrig kommer mig så nära. Jag mår dåligt alldeles för ofta för att orka vårda mina vänskapsrelationer tyvärr. Men trots det har jag vänner som står kvar vid min sida.

Klart att man blir stressad då, om man upplever att man inte får hjälp med rehab. Du hade inte kunnat tänka dig studera? Eller du är kanske färdigutbildad? När jag skulle komma igång efter sjukskrivningen så hade jag aldrig klarat av att arbeta. Som tur var kunde jag istället plugga, och det är ju ganska fritt på högskolor och universitet. Jag var i skolan 9 timmar i veckan och fick alltid dispans av lärarna om jag inte orkade med riktigt. Jag har gett upp det med att få hjälp av FK och annat, lättare att fixa själv ibland...

Jag kan få ångest utan anledning, ända sedan jag var liten så bara känslan dök upp i kroppen. Men med åren så har jag även blivit väldigt bra på att utlösa den själv genom att älta saker, analysera det till bristningsgränsen över alla misstag jag gjort, så till slut känns det som att jag är den äckligaste hemskaste människan på jorden som borde ta livet av mig innan någon annan förstår hur hemsk jag är.

Tankar om att avsluta livet har alltid funnits, och det har också blivit värre med åren. Dt är min högsta önskan, att få en dödlig sjukdom så ingen kan bli arg på mig för att jag väljer att dö. Lite bisarrt.

Har inget sätt att hantera min ångest på. Tabletter har varit min räddning, tradolan, sobril och annat. Tar tabletter tills jag inte kan känna någon psykisk smärta alls. Har lite missbrukstendenser, men det är inget jag tänker berätta för läkarna för då tar de tabletterna ifrån mig helt. Och då är jag verkligen utelämnad åt min ångest.

Ja det är ju lätt att överdosera. När jag var sjukskriven så tog jag sobril varje dag hela tiden, för de stängde ju av mina känslor. Så fort tabletten tappade verkan så tog jag en ny, så jag gick runt i en känslolös dimma. Det var väldigt befriande, om än ohälsosamt. Kunde inte känna något positivt heller när jag tagit dom, man har ju verkligen bedövat sig själv.

Det är konstigt att det blir värre med åren egentligen. Men visst, det händer saker på vägen i livet, som blir ytterligare börda att bära på. Och hoppet om att man ska må bra försvinner väl till slut om inget blivit bättre på 20-30år. Jag tror jag kan dölja det bättre för omgivningen, och tvinga mig själv att ändå jobba, vilket jag inte kunde som yngre. Men inuti är jag mer trasig än någonsin. Det känns så orättvist att jag haft mycket skit som hänt mig, mycket mer än mina vänner haft, när jag redan har så mycket depression och ångest att kämpa emot som det är. Varför kan jag inte få ha det bra någon gång.

Jag blir helt paranoid och inbillar mig att alla vet om vilka misstag jag gjort, och att de alla går runt och tänker på det och dömmer mig. Det gör att jag alltid vill fly när något gått fel. Flytta någonstans där ingen känner mig och inte vet vilka dumma val jag gjort. Men jag VET ju att det är ologiskt att tänka så, ingen annan bryr sig om mina misstag säkert. Men jag hade gjort vad som helst för att få vara liten igen och få göra saker annorlunda. Fast jag hade säkert hittat något att analysera iallafall, även om det inte finns något, det är sån jag är.

Jag har beställt en ny självhjälpsbok nu "Inte perfekt men fri och lycklig". Om någon är intresserad av såna böcker så kan man provläsa en del av  boken här. biblioteket.stockholm.se/default.asp&extras=255934%2FID

Be inte om ursäkt, det är bara bra om tråden kan hjälpa någon att hantera sitt dåliga mående. Vi är många som finns här för dig.

Om du vill kan du skriva av dig vilka känslor du känner så kanske vi kan bemöta dom och avdramatisera dom lite.

Håll dig själv upptagen, det är en bra ide. Gå en lååång promenad med sonen, kanske leka i en lekpark lite. Har du någon vän som du orkar träffa? Sätt på en komedifilm kanske, eller lyssna på glad musik. Musikens effekt är väldigt användbar för mig ofta, även om jag sällan använder mig av det.

Tänk på konsekvensera som blir om du skär dig. Ärren som du måste gå runt med, och försöka dölja för andra. Du har klarat dig så här länge, det är jättestarkt! Du behöver inte skära dig, du kommer fixa detta ändå. Du vet att känslan kommer gå över, så försök hålla dig sysselsatt tills den gör det.

Hade psyk inga råd åt dig?

Ja jag jobbar inom det jag är utbildad till vårdsektorn, men eftersom jag bara är timanställd/vikarie så känns det inte riktigt som att jag får använda mig av det jag lärt mig på samma sätt då jag mest känns som utfyllnad när övrig personal är sjuk. Men det duger för stunden, får se vad jag kommer på sen.

Jobba hemifrån har jag inte möjlighet till inom min branch. Men jag håller med dig, jag blir också enormt trött av alla intryck, det stressar enormt så jag får hjärtklappning, blir yr i huvudet och ljudkänslig. Och jag blir snabbt trött så att jag håller på att somna. Men som tur är har jag möjlighet att dra mig undan lite om det blir för mycket. En del av mina timmar är också förlagda till natten, vilket är underbart. Mer pengar, men behöver inte göra något speciellt, bara finnas där.
Och det är oftast tyst och skönt. Så jag har ändå ganska bra flexibilitet på jobbet. Ett vanligt 8-4 jobb på kontor hade jag däremot aldrig klarat.

Även om jag känner att jag inte orkar mer så tvingar jag mig själv för jag är så himla rädd för att vara sjukskriven. Det är så osäkert att det bara blir ytterligare stress. Förra gången blev läkaren arg på mig varje månad när sjukskrivningen skulle förlängas, för det blir ju inte  bättre av att bara sitta hemma sa hon. Och till viss del är det rätt, men om man är självmordsbenägen för att man är så deprimerad, då fungerar det inte så lätt. Och inte fan bryr jag mig det minsta lilla om jobbet när allt jag tänker på är döden. Det enda som händer är att hon sätter mig i en ekonomisk knipa med FK för är jag i det läget så kommer jag inte gå till jobbet även om det innebär att jag blir bostadslös tillslut. Jag är så trött på oförståelsen från folk. Det är lätt för de att säga, som är friska, att det bara är att gå och jobba.

jag har läst 3,5år på högskola, men inte i sträck. Hade ett års uppehåll pga senaste sjukskrivningen. Jag gick väldigt sällan på föreläsningar och gjorde så mycket jag kunde hemifrån, sen jobbade jag extra ganska mycket så hade lite mycket pengar att röra mig med då som jag har nu.

På ett sätt är det värt det att plugga, men det beror på vilken branch. Är det en branch där det är svårt att få jobb så är det mindre bra, för vi har redan oddsen emot oss med tanke på våra problem. Ju mer eftertraktad tjänst, desto högre krav har de på sina anställda, kollar sjukskrivningar hos FK osv.

Starkt av dig!