Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Blä: Känner igen mig! Själv har jag en bra period nu, trots allt tråkigt i livet. Lider med dig och skickar en virtuell kram!
Inlägg från: Disan
|
-
-
Olga07: Du måste våga fråga!! Har du fått genomgå SCID någon gång? Från det testet kan man se om man har borderline eller inte. Många missar borderline om man inte är extrem som knullar runt, bränner pengar, super och skär sig.
-
(blä!): Stor kram till dig..!!
Jag sitter på sjukan nu efter att ha gjort en abort. Blev gravid för att jag liksom (blä!) är naiv och hej och hå. Men det känns bra, för oss fanns det inga tvivel på vad som var rätt. -
Lilith Dark: Jobbigt det låter! Jag kan dock inte riktigt tänka mig hur det känns eftersom jag inte bor med mina barn, men det är säkert tungt när de gör revolt och "gör slut" och vill byta bostad. Har du ngt barn kvar hemma då?
Blä: Ahh, klassisk känsla! Undrar bara vad som eg är bäst... Jag mår iaf bra, tack
-
Lilith Dark: Lider med dig iaf.. Om det nu är till ngn tröst, haha, men det är så synd om alla dessa "trasiga" familjer och om barnen, det känner jag med, för där kan jag verkligen relatera. Gosa in dig i dina små ikväll och njut av stillheten innan tonårstiden, men glöm inte att även tonåringar växer upp och blir människor!
Din som kommer att komma tillbaka till dig, förr eller senare. -
(har jag?): Usch vilken soppa!! Men om han faktiskt inte har gjort ngt sexuellt med den där tjejen så kanske allt går att rädda? Som Dryas säger, familjeterapi kanske kan vara bra. Om inte annat så för barnets skull. Kan du ta med din kille till din terapeut/samtalskontakt (för visst hade du en sådan?) och låta denna förklara hur borderline fungerar. Skicka länkar med info till honom om borderline, det gjorde jag med mitt ex.
Underbart att du har insett att du inte är perfekt och att du faktiskt har behandlat honom dåligt många gånger, det är ett stort steg på vägen! *kram*
Själv ligger jag på botten. Har en släng av depression, det är en sak som är säker. Hög ångest och vill ta livet av mig, men det kommer jag som vanligt inte att göra. Är dock rädd för mig själv ibland. Jag vill så gärna ringa till min psyk och prata med henne, men vill inte störa och håller därför tillbaka.
Allt är dåligt just nu, vill gräva ned mig. Dumpa killen, men det går inte eftersom vi precis har flyttat ihop på prov och min lgh är uthyrd. Dessutom skall vi på semester om två veckor. Han är värd ngn som är bättre än mig och det smärtar så mkt att jag inte ens kan ta honom till mig just nu, även om han har försökt.
Känner mig fet och ful och totalt värdelös. -
(har jag?): Vill också tillägga att när jag och mitt ex gjorde slut (alltså pappan till barnen, som jag levde med i många år) sade han till mig att jag var 'så jävla egoistisk' och typ den mest egoistiska människan han träffat. När jag sedan fick min diagnos och han hade pluggat på tog han tillbaka det och ändrade sig, nu tycker han ju "bara" att jag är sjuk och stöttar mig därför. Jag tror generellt sett att det är lättare att förstå och acceptera om man verkligen vet vad det är man handskas med....
-
Men du, får du ngn hjälp då? Man kan aldrig bli bra från borderline om man inte får hjälp, så är det ju. Lider med dig, det låter inte som att du har det speciellt bra just nu. Har du kanske också hamnat i en depression? Det är ju lättare att bli bra från det än från borderline... (Generellt sett.)Anonym (en till) skrev 2011-08-19 10:22:50 följande:Jag försökte verkligen förklara för min sambo vad det innebär att ha borderline. Jag har berättat varför jag fungerar som jag gör. Jag har skickat massa länkar till honom där jag noga har "hilightat" just det som verkligen stämmer in på just mig.
Men nu är jag utkastad och han bor kvar hemma med barnen. Själv är jag helt ensam och sitter bara i min lilla lägenhet dagarna i ända. Orkar inte gå ut, inte äta, sover knappt och har sån enorm ångest....
Så smärtsamt så jag önskar jag hade dött när jag höll på drukna i somras....
Ett par veckor efter han kastat ut mig fick jag ett mail där han skrev "har läst på lite om borderline, nu förstår jag den smärta du känner och att du inte vill må så - men att du inte kan hjälpa det. Önskar att jag hade lyssnat på dig och läst på¨tidigare. Då kanske jag inte hade varit lika frustrerad". -
Men kan din f d sambo verkligen neka dig att få träffa din son? Är han inte ens pappa till honom, om jag förstår det rätt? Kan du inte bara ringa f d sambon och säga att du vill ses en liten stund, kan räcka med en glass på en bänk i solen eller nåt? Jag har ju själv inte mina barn och jag vet hur det är att inte orka. Men vi ses när jag känner att det går bra och vet du, vi har det rätt bra nu för tiden! Ibland behöver man bara en spark i rumpan för att komma igång med umgänget igen. Eller är jag helt ute och cyklar?Anonym (en till) skrev 2011-08-19 11:25:11 följande:Hjälp och hjälp..... jag går på otaliga möten hos soc. Det är 2 olika familjebehandlare, det är min soctant, det är psyk, missbruksvården (har självmedicinerat i perioder med alkohol) och allt möjligt.
Men det händer liksom inte mer än så. Dem säger att jag ska få börja MBT - men jag vet inte när.
Ser hur min förra sambo skriver glada inlägg på facebook om allt kul dem gör hela tiden. Hela familjen, dvs hans barn, mitt barn och han själv. (men inte jag längre
)
Han lägger alltid upp bilder på min son (han är inte pappan) och det smärtar så sjukt mycket i mig.
Känns som att dem klarar sig/mår bättre utan mig i sitt liv.
Känns som att min son har det bättre utan mig och jag kan inte förstå det - vi som alltid har varit så otroligt tajta. Jag har varit ensamstående i nästan hela hans liv.
Känner att jag nog kommer ge upp snart - man orkar inte hur länge som helst. Dessutom känns det som att det är MITT fel att detta har hänt. Men jag har sökt hjälp i åratal - jag har gjort allt jag kunnat, men tyvärr inte lyckats.
Nu har jag inte fått träffa mitt barn på snart 2 månader........ soc sa för ca 1 månad sen att det är akut att umgänge kommer igång mellan mig och min son. Men som sagt - det händer inget mer.... bara massa j-vla möten. (sorry för ordvalet, men jag är så maktlös och frustrerad) -
Nej, det är skitmysigt! Faktiskt! Vi fungerar ju bra ihop och tjafsar aldrig om vem som skall göra vad så det är skönt. Men... Jag vill bara vara normal och det kan jag liksom inte varaAnonym (Har jag?) skrev 2011-08-19 12:09:36 följande:& är verkligen ledsen över att höra hur ni mår just nu tjejer. .
Disan: du är verkligen inte värdelös! Känns det jobbigt att ni bor ihop?
Jag vill acceptera mig själv och sluta hata så mycket, så som jag alltid har gjort. Hur fan kommer man dit? Känns som att det är bättre att sluta vara kär och leva ensam så bryr man sig inte lika mkt...