• Disan

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Anonym (en till) skrev 2011-08-19 12:59:55 följande:
    Ja, för han har kopplat in soc för att slippa mig. Så nu är det soc som bestämmer om umgänge.

    Soc är ju inte särskilt kompetenta så det blir nog inte något umgänge på några månader till. (år kanske, vem vet?)
    Usch, det var tråkigt att höra... Jobbigt att han inte kan samarbeta då. Får man fråga hur det blev så där, om du blev aggressiv eller "bara" för deprimerad eller..?
    Anonym (en till) skrev 2011-08-19 12:57:42 följande:
    Ja, så känner jag ofta. Jag önskar jag vore mer känslokall så jag kunde glömma min exsambo och leva ensam och må bra.
    Wonderful world. Messade min kille imorse gällande en sak och har ff inte fått svar så nu misstänker jag självklart att han är jättearg och inte vill ha mig längre. Blir så ledsen...
    Anonym (Har jag?) skrev 2011-08-19 12:27:16 följande:
    Har ni något tips på någon vettig sida med information man kan ge till pappan till bebis? Gärna någon sida som tar upp det vi pratar om här, - hur man är i en relation och rädlsan över att bli lämnad.
    Tyvärr inte.
  • Disan

    Bara för det så ringde jag min kille och ja, han är sur. Sur för att jag skjuter bort honom, eller som han själv sade 'Det känns som att du alltid trycker upp en stor lapp där det står Fuck off i ansiktet på mig'. Hoppsan... Vad då, jag visste först inte vad jag hade gjort för fel, sedan klagade han på att han inte vill få sms där det står att jag vill ta livet av mig, att jag vill att han skall skaffa en annan tjej eller rent av en älskarinna. Jag försökte försvara mig med att det är ju så det känns, men han tyckte inte om det ändå. Jag vet att han försöker att förstå, men det är så jäkla frustrerande att han inte gör det också.... Jag suger och han är värd bättre, det är ju så det är och han måste inse det!!


  • Disan
    Lilith Dark skrev 2011-08-19 14:11:08 följande:
    Det finns bara ett sätt att komma dit tror jag, i alla fall som jag själv lyckats med: satans hårt arbete med sig själv dygnet runt, och samtal med kompetenta personer. Jag har äntligen accepterat mig själv, ser även mina styrkor och inte bara de svagheter jag behöver arbeta med. Och med bra hjälp arbetar jag med mig själv både med min samtalskontakt, men även hemma med de verktyg jag får av henne. Hade det inte varit för henne hade jag aldrig tagit mig igenom sista året som varit ett rent helvete med saker som hänt runt omkring mig konstant.
    Mmm... Jag har ju en toppenbra psyk som jag har träffat sedan i våras, men hon skall sluta om några veckor och det ökar på mitt ångestpåslag ännu mera Rynkar på näsan Nu har man ju ingen aning om vad som väntar här näst.
  • Disan
    Lilith Dark skrev 2011-08-19 14:17:51 följande:
    Usch ja den känslan är hemsk. Det blir som ett ekorrhjul med ångest som bara snurrar på. Själv väntar jag på beslut ifrån utredningsgruppen om jag ska få gå DBT, vilket jag verkligen hoppas.
    Åh, hoppas verkligen att du får det nu då!
    Anonym skrev 2011-08-19 14:36:58 följande:
    Har vi alla gått samma sms-skola? Känns som vi skriver likadana saker allihopa. Ibland ber jag killen dra åt helvete för att jag känner mig kränkt, trots att jag vet att jag överdriver. Men minst lika många gånger beror det på att jag är osäker på hans känslor och sticker innan han hinner lämna mig. Eller det klassiska, jag skriver att jag är deprimerad och vill inte förstöra hans liv så det är bäst han håller sig borta.

    Det sistnämna skrev jag till en kille jag träffar. skrev att jag tappar kontrollen, är på botten och vet inte vad jag gör, men att jag inte vill dra ner honom och därför inte ville ha kontakt mer. Och idioten svarade inte. Förrän efter 5 dagar. DÅ skriver han "nej tappa inte kontrollen, du har bara en av dina dåliga perioder". Det tog FEM dagar för honom att bry sig. Just då var jag bara glad över att han hörde av sig, men efteråt kändes det ganska surt.

    Jag känner mig också som en självisk person. Killar jag träffar gör fina saker för mig, men jag är inte sån som tänker på småsaker och är omtänksam på det sättet. Jag är snäll, men tänker inte så långt att jag gör det där lilla extra. Ändå förväntar jag mig att killen ska göra det för mig.
    Fem dagar? Haha, det är ju på tok för länge, fattade han inte det? Och ja, vi har nog gått i samma sms-skola allihopa!

    Jag sade till min psyk när vi träffades i måndags att jag har öppnat mina ögon väldigt mycket sedan jag började läsa och skriva i denna tråd, ni har gett mig mycket Hjärta
  • Disan

    Ahhh, jag använder knappt min mail, men det kanske man skulle börja med..? Om man nu skall hitta roliga saker mitt i mörkret.

    Undrar eg varför man stöter bort när man eg bara vill älska och bli älskad? Varför man inte bara kan säga rakt ut att nu är jag rädd och känner mig ensam!! Håll om mig och säg att du kommer att stanna kvar!! ...istället gräver man ned sig och gråter och får ångest och ber den man älskar dra eller byta ut en...

    Eller som idag, jag har tänkt hela dagen på att jag borde ringa psyk och prata med dem, men jag gör det inte. För jag vill inte störa och jag tror inte heller att jag tillåter mig själv att ordna med hjälp när jag behöver den som mest. Har aldrig sökt akut och då har jag mått skitdåligt hur många gånger som helst, hur många år som helst... Enda gången jag gjort något som inte varit "under tvång" när jag mått dåligt var när jag tog massa tabletter i suicidsyfte, ångrade mig och ringde 112. Men annars, nej.

    För några veckor sedan ville jag hoppa från en bro för att ngn skulle se mig och förstå hur dåligt jag mådde, men bron var inte tillräckligt hög så jag sket it. Istället för att bara säga rakt ut att 'hjälp mig, jag vill dö och måste läggas in!!'

    Jävla skit.


  • Disan
    Anonym (blä!) skrev 2011-08-20 10:05:14 följande:
    Alltså, kör jag den snälla stilen med mitt ex, så tror han jag fejkar det,
    kör jag den elaka stilen, så är jag paranoid och dum i huvudet.
    Hur ska jag vara???
    Vi delar upp våra saker nu, det gemensamma har helt plötsligt blivit hans och så är det bråk om vårdnad fast han struntar i vårt barn, blä, jag hatar det här!
    Ja du, antingen får du lära dig att lita på honom (jag skulle nog aldrig klara av det dock) eller så får du lära dig att vara ensam med ditt barn (det hade jag iofs heller aldrig klarat av, haha). Kan ni prata om detta nu då? För om ni åtminstone kan kommunicera på ett bra sätt kanske ni också kan finna en bra lösning.

    Jag är hemma igen efter en helg i Göteborg. Det blev en bra helg trots allt, började med att stänga av min telefon och bara låta mig vara och göra det jag ville göra. Vi mös massor och hade det gött. Är ff instabil, men vill iaf inte dö. Tack ni som bryr er! 
  • Disan
    Anonym (blä!) skrev 2011-08-22 20:11:44 följande:
    Vi ska på samtal på socialkontoret, så de löser allt åt oss när vi finner ingen lösning själva.
    Det som jag tycker är jobbigt är att pga alla problem så känns det som att barnet är felet till allt, usch, tycker inte om att känna så här, för är inte dess fel, det förstår jag, men jag känner så.
    Pga barnet så är mitt liv helt annorlunda, jag kan inte göra som jag brukar när jag är singel osv, kan bli riktigt less att ta hand om och vill bara ge upp och säga åt pappan "varsågod och adjö, jag återkommer när jag har levt klart", för just nu sköter jag allt, jag har ingen avlastning och det tär på mitt humör, finns ingen plats för mig och så är barnet i en period där det ska hängas på en dygnets alla timmar.
    Just pga brist på avlastning blir jag rädd att kärleken ska försvinna, att hatet ska ta över och det blir mer kaos.
    Det är inte lätt just nu.
    Hmm... Det är lite så jag känner ibland gällande mina barn. Nu lever ju jag utan dem men när jag tänker på att jag kanske skall ha dem ngn gång i framtiden så får jag typ ångest över att jag måste ge avkall på så många saker för att ha dem. Jag är ju ingen festprisse direkt, men att bara få göra vad man vill hela tiden är jäkligt skönt! 

    Bra att ni skall till soc (familjeenheten misstänker jag?) för min del gjorde de underverk en gång i tiden. 
  • Disan

    (en till): Ja, mina barn bor med sin pappa och det fungerar hur bra som helst. Han stöttar ju mig till 110% av ngn anledning och han är verkligen världens bästa pappa. Jag har aldrig älskat mina barn och det i kombo med att jag lätt blir arg är inte bra... Men det blir bättre!

    Jag gick till ngn sorts kurator på familjeenheten. Hon träffade iofs mest ensamstående föräldrar i kris, och inte par, men det var verkligen guld värt när man krisade och mådde skit. Hoppas att ni får ngn som är bra!!

  • Disan

    Är det ngn av er här inne som har testat Lamictal? Börjar bli desperat nu och jag har pluggat på gällande biverkningar och inga rapporterade viktuppgångar finns med och det är det som är det viktigaste för mig, utslag och magont kan jag stå ut med i en övergångsperiod, men fan inga extra kg...

    Min kille och jag pratade rätt länge igår kväll och det verkar som att han är rädd för att sluta älska mig, att han liksom tycker att det blir jobbigare och jobbigare. Jag måste göra något! Jag kan inte förlora honom...


  • Disan

    Haha, Lilith Dark, förlåt, men rätt "rolig" biverkan. Trivs du med Seroquel då?

Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?