Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Anonym (Jag) skrev 2010-04-18 15:46:00 följande:
Ingen annan här med erfarenheter från sådanna grupper?
Inlägg från: Anonym
|
-
Tyvärr inte, men det låter som en väldigt bra grej!
-
Usch vad jag är trött på mina svängningar. Så fort solen kommer fram så blir jag lite gladare. Sen räcker det med en dag med grått väder för att jag ska sitta här med självmordstankar igen. Varje gång jag har bättre dagar så tänker jag att det var ju inte så svårt, jag får bara tänka positivt i fortsättningen och sluta vara så negativ så är depressionerna ett minne blott. Men det är ju aldrig så lätt. Hatar att jag inte kan styra det, jag har ingen kontroll över mitt eget liv.
Mina tankar kan bli helt besatta av döden emellanåt. Jag har kommit på mig själv med att titta på gamla människor och vara avundsjuk på dom, för att deras tid snart är ute. Snart får de frid och slipper leva. Samtidigt som jag förundras och imponeras över att de klarat av att leva ett helt liv, på kanske 70-80år. Jag vill inte ha det! Jag vill inte leva så länge och jag blir mer deprimerad när jag inser exakt hur lång tid som jag är "fast" här i livet. Jag läser om folk som får cancer-diagnoser, eller som blivit mördade. Och jag önskar att det var jag istället för dom. Hur bissart är inte det egentligen...
Bara en vecka kvar till mitt läkarbesök där jag ska börja medicinera igen. Jag har allt mitt hopp till detta läkarbesök, om det inte hjälper nu vet jag inte vad jag gör... Mediciner har aldrig hjälpt speciellt mycket förr så vet inte varför jag har så mycket hopp inför detta.
Det blev ett långt negativt inlägg men behövde verkligen få det ur mig.
-
Jag har Borderline och känner igen mig precis i det du skriver i trådstart. Jag är gift och förr så var det mycket stormigt. Iband kunde jag be honom dra och ville skiljas men sen när det började bli verklighet så fick jag panik och gjorde allt för att inte mista honom. Skulle jag be honom dra och han skulle göra det så skulle jag sen göra allt för att han inte ska lämna mig, fast jag bett honom. Helt sjukt!
-
Precis! Inte konstigt att killarna jag träffat blivit helt förvirrade!Anonym skrev 2010-04-18 21:26:40 följande:Jag har Borderline och känner igen mig precis i det du skriver i trådstart. Jag är gift och förr så var det mycket stormigt. Iband kunde jag be honom dra och ville skiljas men sen när det började bli verklighet så fick jag panik och gjorde allt för att inte mista honom. Skulle jag be honom dra och han skulle göra det så skulle jag sen göra allt för att han inte ska lämna mig, fast jag bett honom. Helt sjukt!
-
Ja, jag hatar dessa dubbelkänslor! :S Idag är det bättre och vi vet orsaken. Jag ska börja DBT snart.Anonym skrev 2010-04-18 21:30:59 följande:Precis! Inte konstigt att killarna jag träffat blivit helt förvirrade!
-
Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg, ledsen att du inte förstår hur mycket du är värd. Men sen sitter jag med exakt samma känslor så jag borde säga det till mig själv samtidigt. Men du vet att dessa tankar inte speglar verkligheten, det är din sjukdom som talar.Anonym (Jag) skrev 2010-04-19 01:31:46 följande:Jag är inte värd min familj, min pojkvän, mina vänner, någon hjälp, att landstinget och fk ska slösa mer pengar på mig...........jag är inte värd att leva. Inte värd att må bra, vara glad eller att vara lycklig. F-n jag verkligen hatar mig själv, äcklas av mig och föraktar mig själv. Vill inte att folk ska behöva lida mer för att jag finns .
Vad är det som gör att du känner dig så värdelös? Är det något speciellt som du använder som argument inför dig själv? -
Förstår att det känns jättejobbigt att han också mår dåligt nu, men vet du.. Det är hans ansvar också. Han har valt att stanna med dig, och allt kan inte vara dåligt. Någon sorts lycka måste du ge honom samtidigt för att han ska stanna ju. Han kommer säkert ta sig ur det igen, förhoppningsvis så är det bara en svacka, alla har perioder i livet då de är "svaga".Anonym (Jag) skrev 2010-04-19 07:45:59 följande:Visst e man knepig, det är samma för mig när jag har vänner som mår dåligt. Men själv är man inte värd ett piss . Jag träffade världens underbaraste man, och trodde att nu äntligen händer det något positivt, världens lyckligaste fram tills jag knäckte honom med alla mina problem . Han går runt med en ständig oro att jag ska göra något dumt . Han har varit sjukskriven i 1½ v. nu pga mig. Ska börja gå hos psykolog. Han som aldrig har mått dåligt tidigare, jag bara förstör för alla . Å nu vet jag inte vart jag har honom, känner att jag inte klarar fler motgångar, det har hänt så mycket i mitt liv de senaste tre åren. Har lätt för att få vänner, och alla blir de nära vänner, får ständigt höra hur underbar jag är och hur mycket alla bryr sig om mig, men jag kan absolut inte förstå dem, känns som om de har blivit lurade att tro att jag e någon annan, eftersom jag själv inte kan se den personen som de ser. Vill bara att alla ska slippa mig å mina problem. Alla som går omkring och oroar sig för mig, och som har stått vid min sida vid mina oräknerligt många suicidförsök, och en depression som aldrig tycks gå över, vill bara att alla ska slippa alla mina problem. Jag är inte värd alla dessa underbara människor. Får all hjälp man kan få av fk och av vården, alldeles för mycket om man jämför med alla andra. Orättvist mycket tycker jag. Tycker att de ska satsa på någon som fixar att göra något av sitt liv. Får så dåligt samvete när jag tänker på all hjälp jag har fått .
Just så tänker man nog ofta, att de som säger att de tycker om en, de vet inte ens riktiga jag. Man känner att man lurar dom. Men återigen, det är deras val att tycka om dig också.
Jag bär själv på dåligt samvete för alla gångerna jag oroat min familj genom att säga åt dom att jag ska ta livet av mig. Man gör en desperat handling för man inte står ut, men i efterhand så undrar man vad man tänkte på. Man inser vad ens rop på hjälp utsatte andra för. -
Förlåt, men handlar denna tråden om borderline eller handlar den om ditt ex?? Vad som än skrivs så fortsätter du att leta efter orsaker att hålla kvar hoppet om att ni ska få det att fungera. Helt ok, men det blir tröttsamt att varenda inlägg som skrivs i tråden vänds åt ditt ex håll. Flera stycken har redan svarat på dina frågor gång på gång, det är samma frågor med olika formuleringar.Anonym (anna) skrev 2010-04-19 07:59:11 följande:Har någon av er som har borderline träffat er STORA kärlek någon gång?? vad hände, stötte du bort den personen eller hur hanterade du de alla känslor som då uppstår?
-
Jag gjorde det och jag höll i honom! jag är gift med honom idag. Vi träffades 3 maj år 2002 och har hållt ihop sen dess. Jag blev gravid maj 2003 och vi gifte oss 24 april 2004. Det haqr varit väldigt jobbigt och stormigt hela vägen och varit nära att splittras men jag höll mig kvar med honom. När jag först såg honom så kändes det som om jag redan kände honom, hade sett honom men det hade jag omöjligt kunnat gjort. Jag visste när jag såg honom att HAN är MIN! Tur att han kände så för mig också! =D Han ville ha mig och tog mig med storm! Det var underbart! Vi har 2 barn idag och en villa tillsammans och hundar. Men perfekt är det inte, pga. min Borderline (men lite pga. honom också då han tänker så enformigt).Anonym (anna) skrev 2010-04-19 07:59:11 följande:Har någon av er som har borderline träffat er STORA kärlek någon gång?? vad hände, stötte du bort den personen eller hur hanterade du de alla känslor som då uppstår?
-
Håller tummarna för dig!Anonym (????) skrev 2010-04-19 10:03:33 följande:Har nu sökt jobb. Vill inte vara s-skriven mer. Ibland får man prova sig fram, men tror du kan hitta ett jobb som kommer passa dig. Jag klarar inte vilket jobb som helst heller så är glad att jag har det jobb jag har idag. Så det går!