2-års trots?!

Jag tycker att du skapar ett större problem än vad du har. En konflikt uoppstår för att du försöker bestraffa ditt barn. Sluta med det. Din son vill inte ta på sig byxorna, Det är inte trots, utan egen vilja. Så fort ett barn itne lyder blint så är det inte trots.

Ett, välj dina strider, Måste han verkligen ta på sig byxorna? Kanske kan han gå utan en stund tills han känner sig redo? Om ni måste iväg eller dylikt, klä på honom ändå. Skäll inte, bestraffa honom inte, utan klär bara på honom, förklara att mamma måste. Gör det möjligen till en lek eller tävling, hur fort man kan få på byxorna, eller att fötterna "tittar ut".

Tänk över varför du blir så arg, och vad du göt för att bidra till den här situationen, och vad du kan göra för att göra den bättre. Om han föknippar att bli påklädd med att bli nedsläng i en soffa av sina mamma förstår jag att han inte vill.

Lycka till.

Mmmm.... tänkvärt, tack.

Håller med, ta på byxorna behöver man inte ta konflikten, många gånger hjälper det att säga "ta på byxorna så kan vi..." gå ut, fika eller vad det kan vara...

Det finns andra saker som man måste ta konflikter om, t ex borsta tänderna...

Om det handlar om att t ex ta på byxorna för att gå till dagis, låt honom gå ut utan byxor och upptäcka att det antingen är kallt eller att folk uppmärksammar hans byxlöshet... Min äldsta son skulle gå till dagis i pyjamas i februari en gång, det fick han... och det var bara den gången

Ska pröva era råd, tack.

Ts: Känner igen situationen, har också en tvååring som beter sig precis så! Och ganska ofta tappar man tålamodet, särskilt om man har tider att passa - som man ju ofta har. Hos oss är det avledning som gäller. Att muta eller försöka övertala genom att säga "gör nu det här så ska vi..." fungerar inte här, det är som om han är lite för liten för att kunna greppa handling och konsekvens än.
Så vi sjunger, kollar efter flugor i taket, tittar på tv, talar om ngt annat, typ saker han nyss gjort, ska göra osv. Huvudsaken är att ta fokus från det som blev jobbigt, t ex ta på byxorna.
Kanske kan du testa med att inte ens säga något om vad som ska hända: skapa inte förutsättningarna för en konflikt genom att dra upp ramarna och säga "Nu ska vi klä på oss!" Misstänker att det säkert triggar honom - så är det iaf hos oss. Prova att helt sonika börja klä på honom samtidigt som du pratar om ngt annat. Ibland handlar det ju om att spara tid, eller att man inte vill förstöra hela dagen med ett bråk om byxor :) Då tycker jag att avledning är det bästa, eftersom både jag och sonen tjänar på det: jag slipper känna mig som en dålig mamma, och hans slipper bli skälld på...
Men, jag känner väl igen mig i din situation ts - jag har också ett kort tålamod och kan låsa mig ibland, och "glömma bort" att man inte tjänar på att skälla efter en tvååring.

Mm, idag ska jag verkligen tänka mig för och testa era tips.

Bra råd du har fått ser jag. En tanke jag fick var att han kanske är så stor att han kan göra det själv. Har för mig att det gick mycket bättre (om än mycket långsammare ) att låta dem klä på sig själva, klättra upp i vagnen själva etc i den åldern. Kan de inte så ber de om hjälp och får det men då blir det för att de vill ha hjälp med att få på byxorna tex och inte för att du vill ha på byxorna.

De är ju bara två år...trots eller inte...vem bryr sig?! Gå till er själva och fråga er om ni är så lätta att leva med alla gånger? Blir du aldrig arg, och finns det inte lägen är du inte vill göra vissa saker?...tänk likadant när det gäller ditt barn så tror jag du får en större förståelse..

Lycka till!:)

Va?? Tycker det är du som trotsar honom och inte tvärtom...
Tur du har fått lite vettiga inlägg redan iaf

Jag har suttit och funderat på samma sak här på hemmaplan och det jag har kommit fram till är att jag många gånger frågar saker som en fråga så att säga, ska vi gå och lägga oss, fika, klä på oss? etc. Där har jag insett att det faktiskt är ett litet problem, att bara konstatera och låta saklig så fogar hon sig på ett annat sätt, ofta iaf. För varenda lite smågrej ska det verkligen divideras om just nu så jag söker universalmetoden för att ta udden ur det värsta nej-sägandet. Allt är nej, vill inte, trots att det är saker som hon verkligen vill göra. *suck*