Hej!
Längesen jag skrev nu, men jag hinner helt enkelt inte med i erat tempo=)
Men jag läser det mesta=)
Stort grattis till alla ni som fått och till alla er andra säger jag håll ut=)
Trodde att jag själv skulle befinna mig i grattis-kategorin, men icke.
Så istället för att skriva lite varje dag kommer nu ett jättelångt inlägg med min nästanförlossningsberättelse:
Det började i måndagskväll med att jag började få ont i ryggen.
När vi ska sova så har jag så ont att den enda ställningen som funkar är att stå på knä och halva ansiktet.
Men efter ett tag inser jag att det blir lite svårt att sova i den ställningen, så jag välter försiktigt ner på höger sida i samma ställning som jag står.
Ligger som en ostbåge men vågar inte röra mig en millimeter.
Lyckas somna så i en eller två timmar.
Vaknar av att jag jag vänder mig på vänster sida, kan vara det dummaste jag gjort i sömnen.
Klockan är då två.
Går upp för att försöka somna om i soffan, jovisst, nobelpriset till den som lyckas somna med den ryggen.
Och det handlar inte om några värkar som kommer och går,
utan mer som en enda lång värk som håller i sig i många timmar.
Så att jag håller på med någon förlossning finns inte i min värld.
Grinar en skvätt medans jag försöker komma på nya sätt att lindra smärtan.
Har prövat bad, massage, värmekudde och alvedon. Men inget har hjälpt.
Vid halv fem får jag nog och väcker sambon som får ringa och fråga om det är
akuten eller förlossningen som gäller.
Förlossningen it is, där inne tar dom en ctg-kurva som följs upp av en vaginal undersökning av en läkare.
Med sina händer i min puppa säger hon.
-"Du ska föda barn du."
-"Nej, jag har ont i ryggen." kontrar jag med.
-"Men värkar kan kännas i ryggen." säger en bm som också är i rummet.
-" Jo, men ska man inte få någon paus då?." frågar jag.
Läkaren tittar på ctg-kurvan och säger att jag visst får pauser.
Har lust att kasta ut både henne och apparaten genom fönstret, men det fanns inget.
Min sambo frågar hur länge dom tror att det kan ta, om det handlar om dagar.
-" I erat fall handlar det mer om timmar." säger läkaren.
Min tapp är jättekort och mjuk.
Chock...
Vi skyndar oss hem för att hämta bb-väskan som inte finns.
Men vi lyckas slänga i lite saker i en väska och brummar tillbaka.
Där inne får vi ett rum och samme läkare kommer tillbaka och gör en till undersökning.
Det har gått ungefär en timme sen den sista och hon kan nu få in ett finger också.
Då fattar jag att vi ska till att föda.
Följande timmar innehåller bad, akupunktur, kvaddlar och en massa ctg-kurvor.
Alla är helt insnöade på mina sammandragningar,
även fast jag har försökt att säga att jag har lika ont mellan dom som under dom.
Men dom vill inte riktigt lyssna.
När min bm för dagen ska göra en till undersökning visar det sig att det inte har
hänt något mer med min tapp.
Då vänder allt.
Får smärtlindring och dom tycker att jag ska sova för att orka med en förlossning.
Vaknar efter några timmar.
Händer inte mycket alls dom förljande timmarna.
Ännu en ctg-kurva men inget mer.
Dom glömmer även att säga till om min middagsbricka som står och blir gammal istället för uppäten.
Får träffa en ny manlig läkare som ska mäta fostervattnet med ultraljud.
Han tittar på en pöl utan att mäta och säger att jag inte alls ska föda barn och kan åka hem.
På ett sånt där arrogant sätt säger han det som får en att känns sig
som att man har hittat på att jag ska föda.
Inga fler vaginala undersökningar har gjorts sen morgonen och jag undrar
hur han kan veta att jag inte ska föda genom att titta en sekund på vattnet med ett ultraljud.
Min sambo frågar läkaren hur länge han tror det dröjer innan förlossning.
Enligt den läkaren kan jag lika gärna för två veckor efter bf.
Aja, vi går tillbaka till vårat rum.
Därifrån vägrar jag att flytta mig inatt säger jag till min nya inte alls lika trevliga bm.
Jag struntar i att jag inte längre ska föda, men jag tänker inte vara hemma
och riskera att få lika ont i ryggen utan att kunna göra något.
Vi får stanna.
Klockan tre vaknar jag av en värk och slemproppen börjar lossna.
Men inget ont i ryggen som natten innan så vi åker hem vid fem.
Såå, från att jag ska föda inom några timmar till att jag inte ska föda alls.
Men slemproppen forsatte att lossna tills igår och jag har lite värkar ibland.
Så enligt vad man läser så är en förlossning inte långt borta, men vi får väl se=)
Jag har gärna lika ont igen, men jag ska ha mina pauser!:p
