Att vara i fas i relationen

Vi visste svart på vitt att vi inte skulle kunna få några biologiska barn så adoption var givet om vi skulle ha barn. Under väntan kan ja säga att jag är den som väntat,gråtit,tyckt att det har varit skit hela tiden. Men när vi väl fick barnbeskedet så kom vi i samma fas :). Då blev det mer verkligt för honom. Nu säger han att detta skulle vi absolut inte kunna gjort bättre själva :).
Tror att män är lite så i sättet

Hej,
trots två adoptioner har vi inte varit i fas med varandra vid någon av våra adoptionsprocessen. Jag har bara accepterat att det är så, om jag skulle väntat på att man make kom i fas med mig hade vi inte haft någon av våra barn idag.
När min man berättar om våra adoptioner idag anser han att han hela tiden har var varit lika beslutsam, lika drivande, längtande och inställd på adoptionen som jag var.

Tack för era svar! Har svårt att se hur två olika individer egentligen kan vara i exakt samma fas, det är ju delvis en kris man går igenom. Så det är kanske inte så kontigt att man resonerar lite olika i relationen!

Men en sak som jag har tänkt på, hur ser familjerätten på att det är den ena parten som är mer drivande i adoptionsprocessen? Även om båda vill adoptera, kan det ju vara så att det är kvinnan som tar alla initiativen och kanske är mest säker på att det är rätt sätt att få barn på? Räcker det med att t ex mannen säger "jo men det här med adoption verkar ju ok, det kanske kan bli bra" om kvinnan säger "jag önskar mig VERKLIGEN ett adopterat barn"? För jag tror att min man antagligen aldrig kommer att få precis lika stark barnlängtan som jag har....

Det kunde ha varit jag som skrev inlägget.... ;) Min sambo har betydligt svårare än jag har att släppa tanken på biologiska barn. Han har kommit så långt att det är ok för honom att vi står i adoptionskö och att vi försöker spara pengar till adoption. I övrigt säger han i princip bara att han tror att han kommer att komma dit, men är  t.ex. inte beredd att bestämma när vi ska gifta oss (trots att vi säkerligen hade gjort det ändå). Vi håller fortfarande på med ivf och jag gissar att det kan vara en del av det- att så länge vi håller på behöver han inte inse att det inte kommer att gå. Knepigt det där. Känns som att det är ganska vanligt att man hanterar det på olika sätt, vissa vill ta allt steg för steg medan andra - som jag- gärna vill ha tänkt igenom saker ordentligt långt i förväg och gjort allt man kan för att förbereda. Hade det bara varit upp till mig hade jag iof gärna adopterat även om vi skulle kunna få biologiska barn- det är helt enkelt inte viktigt för mig att få just biologiska barn. (Det enda som skulle ha hindrat mig är väl att jag inte hade tyckt att det kändes ok att i det läget lägga beslag på en köplats från de som inte kan få barn). Antar att det i vårt fall har påverkat en del också att jag har haft flera barndomskompisar m.m. som varit adopterade medan han inte har kommit i kontakt med adopterade i någon större utsträckning. Lite off topic kanske, men ditt inlägg väckte en del tankar. Tyvärr har jag inga bra tips, vi är fortfarande inte i fas.. Läser resten av tråden med spänning för att hitta mirakelkurerna ; )

Jag tror att familjerätten är medvetna om att adoptionsprocessen ofta drivs av den ene parten.
Och jag är helt säker på att din man när det är dags för hemutredning säger att han VERKIGEN vill adoptera, även om han kanske inte riktigt är där mentalt.
Ta med dig maken på träffar som adoptionsorgansiationerna har, träffa familjer som har adopterat. Det kanske hjälper honom lite.

Tack för svar!
Jag tror att föräldrautbildningen kommer att ge en hel del kött på benen för oss båda. Och det är ju egentligen först efter den som man till fullo kan ta ställning till hur man ska gå vidare. Det känns spännande att vi snart ska börja!

Och nu har vi fått intyget från hindersprövningen också...