Plus igen efter mf/ma
Nu har jag äntligen skrivit klart min förlossningsberättelse för er som vill läsa, den har tagit fyra veckor att skriva, så svårt att hitta tiden numera, det är ju ett helt nytt liv i familjen som kräver sin uppmärksamhet. Hoppas få tid att sitta här och babbla lite mer framöver när Matilda tillåter. :) Hoppas jag inte skrämmer upp någon, är ni lättskrämda bör ni överväga om ni ska läsa eller ej. Men kom ihåg att alla förlossningar är olika.
Eftersom jag inte har fått min journal ännu (får den på efterkontrollen hos min barnmorska) så får ni ta alla klockslag och händelser med en nypa salt då mitt tidsperspektiv och medvetenhet under förlossningen inte är att lita på. Hoppas att jag fått med det mesta av vikt iallafall. Det blev ganska långt, läs om ni orkar.
Lördag den 12/3 klockan 04.30 vaknar jag av en riktigt djävulsk sammandragning som jag måste andas mig igenom för att stå ut. Jag är fortfarande lite halvt sovande och reflekterar inte så mycket över det eftersom jag haft förvärkar i x antal veckor så det här var inget nytt. Inte förrän sammandragningarna återkommit fem gånger innan klockan 05.00 börjar jag ana att något är annorlunda. Det här känns inte alls som förvärkar. Klockan 06.30 gör det så ont att jag inte kan försöka somna om längre. Går upp och sätter mig framför datorn för att fördriva tiden och ytterligare läsa på hur förlossningar kan starta (som om att jag inte har läst allt redan!) och när det är dags att åka in. Väl uppe från sängen avtar värkarna och nu kommer det ungefär fyra per timme istället för en var femte minut. Runt 08-snåret vaknar T och undrar vad jag gör uppe så tidigt. Jag förklarar läget och sen tar jag en dusch. Under resten av lördagen klockar vi värkar och övar på att andas rätt när värkarna kommer. Mot kvällen blir värkarna allt tätare och gör allt ondare. T ringer till förlossningen för att höra hur vi ska göra. De säger (som väntat) att jag ska försöka duscha eller bada varmt och ta alvedon och se om det hjälper, annars är vi välkomna upp när värkarna kommer med tre minuters mellanrum eller tills jag inte står ut längre med smärtan. Runt 22-tiden står jag inte ut längre. Vi åker upp och jag får ligga på CTG-remsa i 30 minuter. En barnmorska kommer in och undersöker om jag öppnat mig något men det har jag såklart inte. Absolut ingenting. Jag blir helt förstörd och börjar gråta. Blir så arg att jag gått och haft så hemskt ont hela dagen och så har det inte hänt någonting. Jag är skittrött och arg och vill bara skita i allt. Barnmorskan skickar hem oss med en sovdos till mig. Efter att under graviditeten gått upp mellan tre-fem gånger för att kissa varje natt sover jag som en prinsessa och går inte upp och kissar en enda gång. Mirakelpiller.
Söndag den 13/3 klockan 8.30 vaknar jag och går upp och kissar. Går sedan och lägger mig igen och känner att värkarna återkommer. T vaknar, säger godmorgon och kramar om mig. Jag får en värk som gör riktigt riktigt ont och jag spänner mig ordentligt. Då påminner jag mig själv om att jag ska slappna av och tänka ”dyktekniken”. Precis när jag slappnar av säger det POFF och vattnet går. Jag fattar ingenting, men flyger upp ur sängen. Vattnet rinner ner till golvet och bildar en ordentlig pöl. I sängen är det också ordentligt blött och T som kramat om mig är också mer eller mindre dyngsur. Vi är chockade båda två och vet inte riktigt vad vi ska göra. T är en gentleman och springer och hämtar papper och torkar mina ben och golvet omkring mig så att jag sedan kan rusa till toaletten och sätta mig där en stund. T är så snäll och ger mig nya rena trosor och en binda så att jag kan ställa mig upp igen. Vi ringer upp till förlossningen och berättar att vattnet har gått och vi får en tid vid 10.30 för undersökning. En undersköterska tar emot oss och jag får ligga på CTG-remsa igen. Värkarna gör jätteont men är inte så täta. Undersköterskan berömmer mig för hur duktig jag är på att andas mig igenom värkarna. Därefter får jag lämna över min härligt överfyllda binda så att de kan undersöka fostervattnet. Hon ser på en gång att bebisen bajsat i vattnet och meddelar att vi därför inte får åka hem trots att värkarbetet inte startat ordentligt.
Jag blir jätteorolig över att bebisen bajsat i vattnet och tror att det kommer ställa till det ordentligt men undersköterskan förklarar att var och varannan bebis faktiskt bajsar i fostervattnet och det är sällan det blir några komplikationer. Det, och det faktum att vi inte får åka hem, gör mig lite lugnare då de faktiskt kommer ha stenkoll på bebisen från och med nu. Dock visar det sig att jag fortfarande inte är öppen någonting och jag får lätt panik då jag har så ont och tänker genast på hur ont ska det inte göra när det väl börjar hända något?
Vi blir visade till förlossningsrum nummer 9 där jag får ta på mig trådlösa CTG-grejor, en härlig sjukhussärk (som jag faktiskt tycker är väldigt fin då den är lite lagom blommig och tantig) och en jätteblöja som ska fånga upp fostervattnet. Jag känner mig skitsnygg. Värkarna gör fortfarande jätteont och barnmorskan Jannica kommer in och presenterar sig och säger att de vill sätta igång mig för att värkarna ska komma tätare. Då bryter jag ihop. Om det är något jag inte ville skulle hända var det att bli igångsatt. Har bara hört dåliga saker från vänner som blivit igångsatta. Jannica säger åt mig att sluta gråta och sätta krafterna på andra saker istället. Hon säger det skitsnorkigt (tycker jag) med en riktig översittarton i rösten. Bara för att hon säger så så blir jag sur och bestämmer mig för att jag inte tycker om henne. Jag har jätteont, men eftersom jag inte är öppen något så finns det ingen smärtlindring de kan ge mig, det enda jag kan göra är att gå och duscha och andas genom värkarna.
Eftersom vattnet har gått får jag inte bada (hade väl inte kommit ur det där badkaret iallafall). Jag duschar supervarmt och det är jätteskönt. Jag känner mig mer orörlig än någonsin, kan knappt gå och tycker att det mesta suger. T är ett otroligt stöd och hjälper mig med allt; torkar mig med handduken, tar på ny blöja och den fina sjukhussärken igen. Tur att han har jobbat på ålderdomshem, det är ju ungefär samma sysslor att ta hand om en kvinna som ska föda barn.
Efter någon timme kommer Jannica tillbaka och säger att de inte behöver sätta igång mig trots allt då mina värkar har börjat komma tätare och mer regelbundet. Jag pustar ut och blir lite lugnare. Har dock fortfarande jätteont och frågar efter smärtlindring. Känns som om att alla tycker att jag är vek som inte fixar smärtan i det läge jag befinner mig i. Men jag har faktiskt jävligt ont. Jag kan tänka mig akupunktur och det ska jag få säger Jannica (men det får jag aldrig). T är rar och masserar mitt ryggslut vid varje värk. Ryggen gör galet ont och en undersköterska kommer in med en värmedyna som är typ pissljummen och hjälper ingenting, så jag går och duschar igen.
Framåt eftermiddagen kommer räddningen. Jag får en morfinspruta. Morfin är det skönaste och mest fantastiska någonsin. Det tar en stund innan jag säger ja till sprutan då den påverkar bebisen och det vill jag verkligen inte (morfinet gör att bebisen somnar, men vaknar igen när morfinet går ur mammans kropp. Morfin ges inte om man beräknar att bebisen kommer att födas inom 4 timmar), men sprutan är fantastisk. Den gör att jag blir lugn och värkarna blir liksom inte lika smärtsamma vilket resulterar i att jag faktiskt kan halvsova under en timme eller två och det behöver jag verkligen. T också.
Morfinet gör också att jag blir ganska rolig (tycker jag). Jag slöddrar som en fullgubbe och jag säger till T att det här kommer du ha roligt åt i många år framöver (med tanke på att jag aldrig är full annars).
Jannica kommer in och går igenom mitt förlossningsbrev med mig. Jag har skrivit att jag är jätteorolig att någon ska hända med bebisen och att jag därför inte vill ha EDA eller värkstimulerande dropp då jag hört att det kan påverka förlossningen negativt. Nu är jag dock en rädd liten lortjänta som har så svinigt ont att mitt jävla förlossningsbrev kunde jag ha lämnat hemma. Jag vill ha allt – ge mig all bedövning som finns och helst på en gång! Jannica tror också att jag kommer behöva EDA då jag redan har så pass ont. Hon försäkrar mig också om att jag inte ska lyssna på alla skräckhistorier jag hör.
Det blir dags för skiftbyte och Jannica lämnar över till världens underbaraste barnmorska vid namn Åsa, som ska jobba natt. Det tar en sekund för mig att älska henne! Hon är så rar och pedagogisk och omhändertagande, jag känner mig på en gång trygg i hennes vård och jag vill bara ta med mig henne hem.
Här någonstans börjar mitt minne från förlossningen bli lite vagt och tidsperspektivet lite sämre men jag ska försöka redogöra utifrån vad jag minns. Ungefär samtidigt som Åsa tagit över är jag öppen 1-2 cm (weehoo vad fort det går!) och Åsa tycker att det är lite tidigt att ta EDA och eftersom förloppet går ganska sakta överväger hon att ge mig ännu en sovdos så att jag ska få lite nya krafter och fortsätta under morgondagen istället. Men hon säger att hon ska fundera på det en stund och sen komma tillbaka. Innan hon går frågar hon om jag vill prova lustgasen sålänge, men eftersom jag är rädd för alla typer av berusningsmedel så tvekar jag här precis som jag gjorde innan morfinsprutan. Jag väljer att ta ytterligare en dusch medan jag funderar.
Nu fungerar inte duschen längre. Jag duschar i nästan kokhett vatten känns det som, men det hjälper föga. Ändå vill jag inte gå därifrån. För mig känns duschtillfällena som tio minuter men i efterhand har T berättat att jag säkert stod där en timme varje gång. Stackarn fick sitta bredvid i en ångbastu och vänta på att jag skulle duscha klart. Inte en enda gång klagade han, mitt älskade hjärta.
Runt 23-tiden kommer Åsa in och undersöker mig. Nu är jag öppen 4 cm och då bestämmer Åsa att jag är i förlossning (tydligen räknas allt innan som förvärkar, kul) och att vi kör på utan sovdos. Tack för det!
Nu har jag så ont att något måste göras i väntan på att det blir dags att ta EDA och eftersom jag vägrar ta sterila kvaddlar (törs inte!) så återstår lustgasen. Jag är skitnervös och ber att de ska ta den absolut lägsta dosen till att börja med. Det funkar förvånande nog skitbra, jag mår inte ett dugg illa och känner mig inte alls full. Det känns bara skönt och jag får något att fokusera på. Jag får ytterligare beröm för hur duktig jag är på att andas och det ger mig en aning mer energi. Efter någon timme börjar jag dock känna av illamåendet och jag frågar om någon har varit och smyghöjt lustgasen (vilket de såklart har). De sänker den igen men höjer den sedan succesivt allteftersom värkarna blir starkare och det är jag tacksam för i efterhand. Jag får dock aldrig den där fnittriga effekten av lustgasen som många verkar få, jag tycker inte att någonting känns särskilt kul.
Lustgasen är nu min bästa vän och jag blir helt förstörd när de säger åt mig att jag måste gå och kissa eftersom det innebär att jag måste skiljas ifrån den. Det går som tur är bra, men jag lyckas alltid få de värsta värkarna när jag sitter på toaletten.
Mina värkar beter sig konstigt, barnmorskorna och undersköterskorna kallar dem för ”mor och dotter-värkar” då de börjar med en värk och när den nästan är över så vänder den och blir till en ny, ännu mer smärtsam värk, på en gång. Detta gör att allt blir skitjobbigt. Värkarna känns superlånga och oftast hinner jag sluta med lustgasen då jag tror att värken är på väg bort och därmed hinner jag inte ta lustgas i tid så det räcker till att lindra den nya värken. Det känns som om att jag sitter ihopklistrad med lustgasmasken då jag inte vågar släppa den ifall jag skulle få en ny värk i direkt anslutning.
Måndag den 14/3 runt klockan 03 kommer narkosläkaren Jonas och ger mig en EDA. Han får sticka flera gånger för att hitta rätt. Jag ligger blixtstilla och andas i lustgasmasken, märker knappt att han är där och sticks. EDA:n tar äntligen bort det onda i ryggen och det är så skönt, men värkarna är fortfarande pissjobbiga och det här med att EDA:n ska göra att man kan vara uppe och gå som vanligt igen (som alla snackar om) måste vara ett skämt för jag är precis lika orörlig som innan.
Nattens timmar går in i varandra och såhär i efterhand tycker jag så synd om T som varit vaken snart ett helt dygn. Nog för att jag också var trött men under en förlossning får man ju krafter man inte visste om att man hade, dessa är ju männen helt befriade från.
18 timmar efter vattenavgång får jag penicillin på dropp. Det får man alltid när bebisen bajsat i vattnet och inte kommit ut efter 18 timmar.
Framåt de tidiga morgontimmarna får jag även värkstimulerande dropp. Jag blir skitnojjig och tror att det ska göra att värkarna kommer göra mer ont och jag fixar inte att ha mer ont. Jag märker dock inte av droppet för ondare gör det i vilket fall. Nu börjar det trycka på neråt. Flera gånger ber jag om ursäkt i förväg att jag kommer att bajsa på mig. Det känns som om att jag småskiter lite under varenda värk, men personalen är så fin och torkar bort det så fort det kommer något och jag kunde egentligen inte bry mig mindre om att jag bajsar ”offentligt”, men det känns ändå bra att be om ursäkt.
Vid 06-tiden på morgonen är jag helt öppen och det börjar trycka på rejält. Åsa och den rara undersköterskan (som jag tyvärr inte minns namnet på) som varit med oss hela natten meddelar att det börjar bli dags för skiftbyte och att de är uppriktigt ledsna över att behöva lämna över när det är så nära till bebis. Jag blir också ledsen, jag vill att Åsa ska vara kvar hela tiden, jag ska ju ta med henne hem.
Åsa lämnar över till barnmorskan Rebecca, barnmorskestuderande Linda och undersköterskan Sari. Först blir jag irriterad över att det kommer in en student utan att någon frågat mig först om det är okej, men sen är det ganska skönt att det faktiskt innebär att det finns någon hos mig i stort sett hela tiden.
Nu börjar det riktigt riktigt jobbiga. Jag ska krysta och det gör ont som fan. Jag får nästan panik och blir jättesur när Linda stänger av EDA:n vilket jag absolut inte förstår varför hon gör eftersom jag tycker att jag känner krystvärkarna tillräckligt bra ändå. Jag tycker om Rebecca jättemycket hon är cool och går bra att skämta med (vilket vi gör mest efteråt för nu har jag jätteont och kan inte fokusera på så mycket annat). Men jag blir sur när alla envisas med att jag ska byta ställning mitt i allt, jag menar hur lätt är det att sätta sig på knä när man har en boll mellan benen?
Det tar tid att krysta. Det känns som om att ingenting händer. Bebisen åker in och ut hela tiden så att jag måste göra om samma jobb flera gånger. Klockan är omkring 08 när jag kommer på att jag har en tid hos min barnmorska idag 08.30 och den har jag ju inte bokat av (hur knäpp är inte hjärnan ibland?). Jag krystar och krystar. T tycker det är skitjobbigt att se mig ha så ont och vid ett tillfälle blir det bara för mycket. Han måste gå ut ifrån rummet. Sari är rar och tar hand om honom. Jag märker ingenting för han är snabbt tillbaka igen.
Jag skriker att seriöst nu får de plocka ut bebisen för jag orkar inte mer. Jag är helt slut och orkar inte använda hela krystvärkarna att trycka på. Men de säger bara att jag är SÅ duktig, men jag vill inte vara duktig jag vill bara att det ska ta slut. Just nu känns det som ett skämt att folk kan trycka ut en bebis på två krystvärkar för jag har krystvärkar i flera timmar. Till slut måste de ta till någon mer och det blir ännu en av mina farhågor; Yttre press. Sari pressar hela sin tyngd på min mage samtidigt som jag krystar och det är så sjukt obehagligt. Till råga på allt får jag inte ha lustgasen längre och EDA:n har nästan helt släppt så ryggen gör återigen pissont och allt är bara hemskt.
09.47 den 14/3 2011 händer det. Bebisen kommer! Plopp säger det bara och någonstans i tumulten hör jag bara att T utbrister: ”Åh, det är en tjej! Hanna, det är en flicka!” Jag fattar ingenting när den underbart rosa varma flickbebisen kommer upp på mitt bröst och skriker världens vackraste fågelliknande kvitterskrik. Jag minns bara att jag tjuter fram mellan tårarna: ”Vad söt du är! Jag som trodde att vi skulle få en ful bebis!” Sen blir jag nästan arg och säger till personalen: ”Alltså alla som säger att det slutar göra ont så fort bebisen är ute ljuger, det gör ju fortfarande skitont”. Alla skrattar och tycker att det är jätteroligt, det tycker inte jag för jag har ju ont. Men någonstans finns det också en sanning i vad folk säger, för även om det fortfarande gör skitont så har jag något annat att fokusera på, en underbart söt liten bebis på mitt bröst. T gråter. Jag gråter. Det är helt fantastiskt.
Moderkakan kommer ut relativt smärtfritt efter några minuter. Sen ska de bråka mer med mig när de ska undersöka underlivet efter eventuella bristningar. Det gör jätteont, jag blir nästan förbannad och måste ha lustgas och lokalbedövning för att stå ut. Lokalbedövningen är en spray som först svider som sjutton innan den tillslut börjar verka. Det visar sig dock att jag inte behöver sy mer än några stygn vilket jag är väldigt lättad över, men för er som vill ha ännu mer detaljer så måste de trycka in en kateter i urinblåsan för att de ska kunna sy ordentligt. Katetern får jag ha kvar till tisdag förmiddag på BB. Det är dock väldigt skönt eftersom jag känner mig som en krossad mangel i underlivet och har ingen som helst lust att resa på mig och gå och kissa under det första dygnet efteråt.
Sen blir vi lämnade ifred hela familjen. Vi somnar allihopa på två sekunder och sover ända tills Rebecca kommer in och ska väga och mäta lilla tjejen. Vi är så trötta att vi inte ens kommer ihåg att fotografera ögonblicket, vi bara halvsover och gissar längd och vikt innan Rebecca ger oss resultatet. T gissar vikten på 3800 (hon väger 3730 g) och jag gissar längden på 52 cm (hon är 52 cm).
Sen kommer frukostbrickan – världens godaste frukostbricka. Det har aldrig smakat så gott med smörgås som det gör nu. Först nu känner jag hur hungrig jag är. Det senaste dygnet har jag ätit två pannkakor och två smörgåsar. Hur jag klarade mig på bara det är utom mitt förstånd.
T får massor med beröm av personalen. De säger att alla blivande pappor borde vara samma stöd för sin partner som han varit för mig. Jag kan bara hålla med. T var allt man kunde önska sig och mer därtill. Blev inte sur eller irriterad på honom en enda gång, han var bara där för mig och gjorde hela den hemska förlossningsresan betydligt lättare än vad den hade kunnat vara. Alla borde ha en T när de föder barn.
Strax efter lunch blir vi uppkörda till BB. Vi tackar Rebecca för allt och jag blir nästan lite sorgsen att åka därifrån. Hade gärna tagit med mig Rebecca hem hon också.