Hej igen!
Förstår alla dina funderingar och tankar Thelise. Jag har ju själv gått igenom dem.
Vi tror absolut att vår son kommer kunna hålla i saker, dricka och använda sin arm hyfsat. Läkarna har ju ändå sagt att han kommer bli "tvåarmad" och använda båda sina armar i framtiden. Jag litar på det än så länge iaf.
Jag tror inte att de tänker "vad har jag gjort för ont", varför gör ni såhär" osv....Min sambo som var med vid båda sövningarna upplevde det såklart som jobbigt när han "pang, bara somnade tvärt", men inte att sonen var rädd eller något sånt! Det var mest själva känslar för sambon att lillkillen "försvann" som var jobbig. Men som vi redan skrivit här, läkarna har superkoll på narkosen. Men som sagt, jag var supernervös just för den grejen, men det kommer går strålande för er och lilla tjejen också! Är helt övertygad om det.
Vår son mådde tyvärr inte så bra efter operationen. Han fullkomligt hatade nack-kragen som han var tvungen att ha dygnet runt i tre veckor. Han både mat- och dryckesvägrade i stort sett helt två veckor. Fick vara kvar ett par extra dagar på ALB samt åka in akut efter första permisen pga att vi inte fick i honom nånting....försökte med söt sagt, glass, isglass, allt...inget gick. Sköterskorna på ALB hade aldrig varit med om nåt liknande med en så liten bebis (7 månader gammal). Fick inte skrivas ut på riktigt från ALB utan bara hem på så kallad permis och ringa in varje dag och rapportera vad vi lyckats tvinga i honom. Från början sa de at 1liter vätska/puré per dygn var minimum....det gick dock absolut inte, utan vi fick med nöd och näppe och näst intill med våld i honom kanppa 500 ml per dygn, vilket de till slut sa var minimum för att han inte skulle bli uttorkad. Efter drygt två veckor åt han dock lite....Han drack inte ur flaska, pipmugg eller nåt på över en månad. Vi fick tvinga i honom 1-2 ml vätska med medicinsprutor. Så tiden efter var jobbig för oss alla tre. Men efter ca 1-2 månader åt och drack han som vanligt igen!
Angående smärta så gick han de första dagarna på alvedon, morfin, och någon annan smärtstillande medicin som jag nu glömt namnet på. Alvedon i supp och de andra två intravenöst. Det var mycket slangar kan man säga.... Och han var helt borta....har foton på honom från den tiden och han ser totaldrogad ut. Lite läskigt, men otroligt skönt att han inte hade ont!!
När de började trappa ner på doserna gick det bra, men när de stängt av morfinet helt kom ett rejält bakslag....mitt i natten vaknar vi av att han skriker som om någon skar i honom....har aldrig hört nåt liknande...det var ett rent skriv av bara smärta. Nattsköterskan fick komma in , bedöma och konstatera att de stängt av morfinet lite väl tidigt. Sen innan hon kunde sätta in morfin igen (infarterna var ju som tur var kvar) var hon tvungen att få det ordinerat av jourläkaren så det tog en stund...och det var det absolut värsta jag varit med om....han skrek som om han skulle dö vilken sekund som helst. Men så fort morfinet var inkopplat tog det bara några sekunder sen var han helt lugn igen. Och det var det enda vi upplevde som jobbigt med själva smärtan. Efter det verkade han faktiskt inte ha ont alls. Förlåt, jag vill inte skrämma dig, men jag vill ändå tala om hur vi hade det. Och kanske kan ni ta lärdom och se till att de inte tar bort allt smärtstillande för tidigt på er dotter!
Ska hon opereras på ALB?
Oj, det blev ett långt inlägg och som sagt vi gick igenom detta och höll modet uppe hela tiden och tänkte bara positiva tankar...och vi är nöjda med att operationen genomfördes. visst var det en jobbig tid, men inget som han kommer minnas och det kommer någonting bra av det i sista ändan!
Fler styrkekramar till dig Thelise. Tänkt positivt! 
Vi har tänkt att han ska börja i januari.