Det är så skönt att vi är flera med samma problem, för det är inte jättevanligt med så här starka hormoner.
Det som gör mig glad av att läsa några av era berättelser, är att ni har mått bra i tidigare graviditeter! Detta är ju min första och jag/vi vill inte ha fler barn om det ska vara så här i 9 månader till.
Ang storyn om kusinen, vad bra att hon kunde kontrollera sig efter "bomben". Det är lite det som är mitt största problem, att jag inte kan kontrollera mig. Jag blir blixtarg och är inte närvarande med min vanliga hjärna och får utbrott, sen kan det ta minuter, timmar, dagar, veckor och i början av grav så hade jag faktiskt ca 3 ihållande månader, innan jag kommer tillbaka till mig själv!! Jag kliver ut ur en dimma efteråt, och får tänka efter på vad jag har gjort och sagt, vad jag eg tycker och tänker och sen bara börja be om förlåtelse och förklara att det "inte var jag" utan mina hormoner. Men jag tror ändå att folk har ändrat uppfattning om mig, för alltid. Känns så jobbigt. Vad ska man göra? Har undvikit folk så gått det går, men man måste ju handla, transportera sig, sen blir man ganska deppig av att bara sitta inlåst hemma...
