Kinne79 skrev 2010-09-08 10:17:51 följande:
Igår fick jag redan på att min mans kusin (som vi umgås ganska mycket med) ska få barn i mars. Min första reaktion var att jag blev besviken och kände att jag efter allt vårt kämpande ville ha släktens intresse hela graviditeten ut, plus gärna de första månaderna. Men nu har jag sovit på saken och det ska ju såklart bli jättekul att vårat barn får en så jämngammal kompis att vara med. Visst är känslor lustiga ibland!
Jag förstår din känsla väldigt väl!
Hade liknande känslor i början även om de var precis motsatta!
Min bror ska bli pappa nästa vecka (planerat snitt) och alla i min omgivning har från första stund varit rätt anti den graviditeten.
Låter kanske hemskt men min bror har NOLL ordning på sitt liv och de har redan 3 ungar (1 gemensam) som växer upp i samma typ av miljöer som man kunde i programet "Rent hus" som gick förut.
Min bror är väldigt vek i sin läggning och lever ihop med en riktig ragata som domderar allt och överallt!
Vi alla vet hur galet barnkär han är så alla är glad för hans skull, men ändå inte så att säga....
Hur som så när jag berättade om min graviditet så tyckte ALLA att det var skitkul och skulle bli så spännande!
Och när man då ena stunden pratar med någon som ojar sig och är orolig över min brors situation och så två sekunder senare byta samtalsämne och vara sååååå glad över min Mini gjorde att jag en period mådde riktigt dåligt!
Även om jag delar många av de "antikänslorna" kring brors barn (även om jag så klart är mest glad) så älskar jag min bror väldigt högt och att så uppenbart bli jämförd med honom och nära nog satt på en piedestal kändes oerhört jobbigt.