Min fru är otrogen

Nenne666 > Nä fast om man vill dra det hårt så kan man ju se det som att du nu försöker 'pracka på' honom känslor han inte har. Så här borde du känna, agera och tycka. För det är väl så man känner och tänker och tycker i sånna här situationer?
Alla reagerar inte likadant på saker som händer.
Men i längden så påvärkas ALLA av andras åsikter om man inte är väldigt 'jordad' i sig själv och sin egen person.

Min bästa vän har stora problem med att hennes mamma är alkoholist medans hennes syster knappt ser det och har verkligen inga problem med det.
Min kloka väninna har valt att aldrig tala om deras mammas alkoholvanor så länge inte systern tar upp det och vill prata om det. För varför göra hennes oro till systerns när systern har hittat ett mindre problematiskt sätt att handskas med mamman.

Ingen av dom två har ju mer rätt än den andra. Båda har rätt till sin upplevelse av situationen och bådas sanning är riktiga för dom.

Jag har inte läst hela tråden, endast TS & senaste svaren. Jag är förvånad & fascinerad över att du kan resonera som du gör, samtidigt så ger det mig lite hopp. För visst är det så att omgivningens reaktioner på ett visst beteende kan göra att man applicerar tex låg självrespekt, att man blir patetisk, att man (som nenne666 sa) betraktas som någon som är rädd för att bli själv osv på sig själv.
Folk i allmänhet är ganska fördömande, mot den som är otrogen, men även mot den som väljer att stanna kvar i ett förhållande där otrohet ingått. Jag tror att få tycker att den som väljer att stanna kvar faktiskt gör ett hästjobb, för det är defenitivt inte den enklaste lösningen.
Jag blev efter ca 20 år bedragen av min man, som då har haft samma inställning till otrohet som jag själv. Innan detta så hade jag den inställningen att skulle det ske, skulle jag omedelbart gå, aldrig att jag skulle stanna efter ett sånt svek, kunde inte för mitt liv begripa hur ngn kunde stanna kvar efter en otrohet, men trodde också att det aldrig skulle kunna inträffa i vårt förhållande. Naivt, ja, men det ser jag många framförallt här på FL som säger sig veta att det aldrig skulle ske i deras förhållande, många av dem har kanske en 5-10 år tillsammans som par. Min man var mig trogen i nästan 20 år, innan det skedde.... I de lugnaste vatten...
Dock är jag ännu kvar i vårt förhållande, med allt vad det innebär. Vi har öppnat upp mkt, men visst har vi fått kämpa. Ilskan finns ff trots att relativt lång tid gått, men jag försöker se det som en process. I mitt fall handlade det dock inte om ett förhållande vid sidan av, utan ett tillfälle, även om de hade viss sms kontakt en tid efteråt. Jag har ännu inte förlåtit honom, men vi jobbar på det & jag vet att det är dit vi måste komma. 
Vi hade en rejäl svacka i vårt förhållande innan otroheten, vilket inte på ngt sätt är en ursäkt för det han gjorde, men dock en förklaring.
Det jag har haft svårast med är just det att jag vet att folk ev skulle "tycka synd" om mig om de visste, att de skulle ha vissa uppfattningar om varför jag valt att stanna osv, & kanske är det därför att jag själv suttit med samma fördomar... Det finns flera skäl till att jag har stannat, barnen, känslorna, allt det vi delat i nästan 20 år, det finns många skäl. Kastar man bort ett halvt liv för en otrohet?
Därför ger du mig hopp, för klarar du att förlåta din fru, trots det hon gjort, så borde jag klara av att förlåta min man...

Min sambo var "vän" med en tjej som han hade samma kurs med. En dag gick det överstyr och han skrev i ett e-mail till henne hur han ville hålla hennes nakna kropp och kyssa henne. Jag trodde på hans förklaring och antog att det bara var en e-mail grej, kort därefter flyttade hon utomlands. Det var nästan ett år sedan.

Igår skrev hon till honom i ett meddelande om hur flytten gått och han svarade att han var glad att höra från henne, och att han trodde hon skulle försöka glömma honom efter allt de gått igenom. Nu vet jag inte vad jag ska tro, allt jag vet är att jag är en riktig dum jävel som trodde på honom och därefter lyckligt tackade ja när han gick ner på knä och friade för en månad sedan. Bara båg.

Dr Börje (TS):
Har ni ett bättre sexliv nu eller har ni fortfarande inte sex med varandra?

Säger hon att hon älskar dig och vill dela resten av livet med dig....eller antyder hon seperation?

Nä, jag vill inte pracka på någon ett visst sätt att tänka eller känna. Men jag funderar på vad som kan ligga bakom, kanske en rädsla för att bli ensam. Ibland kan man gå med på att bli sviken på olika sätt, bara låta nåt fortgå, pga av olika omständigheter i sig själv. Det är det oxå värt att fundera på...att inte undertrycka dessa, om man har några.
Jag ser inget fel i det alls, lika lite som att man faktiskt kan ta den här situationen som TS har gjort.

Menar absolut inget illa, utan en tanke ur ett annat perspektiv bara.

Nenne666 > Då är vi på samma sida i boken