Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Men ont i mage och rygg kan man ju ha av andra anledningar, det har jag rätt ofta. Samma sak med illamående och trötthet. Du har kanske dåligt hB tex.

Har du testat då?

Vad jag har läst mig till så ska man väl äta pergo varannan månad, men jag kanske missuppfattat det hela.Det hoppas jag. Allt har verkligen gått fel sedan juni 2008 så nu är det hög tid att det vänder till det bättre.
Jag menar exakt allt har gått fel som kan gå fel, har haft otur med exakt allt så nu jädrar.

Jo det kan man också göra. Speciellt om man har egen äl... Har nu inte det så gyn tyckte att jag kunde ta varje cykel. Det blir för övrigt ca var 1 1/2 månad eftersom mina cykler blir lite långa.

Men jag tror risken för att slemhinnorna blir för tunna är större när man tar de varje cykel. Så detta är nog en välbehövd paus ändå. Tänkte också ta mig en tur till gyn när hon är tilbaka från semester så jag får kollat upp hur ting ser ut i en ostimulerad cykel.

Låter härligt med flytt och kärlek i ditt liv Skönt att du mår bättre.

Hej alla!
Har inte varit här så mycket på sistone.

Jag förstår dig så väl Väntan på en liten.
Jag känner mig själv så sjukt trött på att drömma om en eventuell graviditet för det går ändå inte som jag vill.
Jag är så bitter, ledsen och trött nu.
För några år sedan tvingades jag till abort av en kille jag levde med och det har jag ångrat varje dag sedan dess.
I mitt förra förhållande försökte vi få barn i över ett år, och jag skrev in mig på BIM-listor varenda jävla månad, men var alltid sist kvar. Då trodde jag att jag aldrig, aldrig skulle få bli gravid igen, att jag straffades för aborten jag gjort (även om den var mot min vilja)
När jag träffade min nuvarande kille blev vi gravida, det kändes som en enorm triumf och jag var lyckligast i hela världen. Men så fick vi ju missfall och det kändes faktiskt som ett stort jäkla HÅN, efter att ha kämpat och längtat så länge.
 
Nu ORKAR jag inte drömma och längta mer!
Det är kanske inte meningen att jag ska få några barn...
Så jag kommer ligga lågt här på FL ett tag framöver, kommer försöka hitta andra saker att längta efter.
(Sorry för mitt neggo-inlägg, men det är så bittert när alla omkring får bebisar och är gravida...)

Jo det är ju nackdelen med pergo tyvärr om jag förstått det rätt. Vet inte om man kan äta Fermanest eller nåt åt det. Jag hade själv problem med för tunn slemhinna vissa cykler, syntes tydligt på blödningsmängden och dess beteende vid mens, riktigt störande är det.

Ska verkligen bli skönt med flytt, behöver en omstart i livet och löve är ju aldrig fel.

Har aldrig haft riklig mens, och absolut inte nu heller. Så jag är lite bekymrad måste jag erkänna.

Jo Femanest eller annat östrogenprep är nog smart. Skall ta upp det med gyn när jag träffar henne.

Börja om och lite kärlek på det låter som en bra blandning

Sugarrush.
Så jobbigt *kramom*

ja det har jag men det är lagom.. Men jag gjorde ju ett gravtest som visade att jag var gravid ju...

Ditt inlägg kunde lika gärna vara skrivet av mig för exakt så kände jag också för bara 1 vecka sedan och tidigare sedan 14 månader tillbaks.
Att skriva upp sig på BIM listor och hoppas och så plussar alla och man glöms liksom bort i såna trdar och aööa är så självupptagna och skriver kommentarer bara som lycka till nästa månad och så maler de vidare med sina plussar kompisar.. Jag känner mig så ensam i såna trådar för de flesta är ju i de yngre 20 års åldranan och har lite annorlunda förutsättningar än mig och de övriga 35+ som försökt i över 12 månader.

Man bryter ihop vid varje mens och jag vet alltid några dagar före mens vart det barkar att det är kört men man hoppa sju så förbannat mycket och sedan när testet visar - så tar man bitterheten då pch jag blir på frukatsnvärt humör och gråter så när mensen väl kommer då har jag allrid hunnit rycka upp mig och lagt på ettnu jävlar ska det bli bebis men inte har det blivit det.

Har ockspå gjort en abort 96 för att min kille jag var ihop med då ville det och jag gjorde det för hans skull och rädsla för jag skulle ju förstöra hans liv som han sa om jag behöll barnet och sedan så har jag sett min barnlöshet som ett straff, när jag fick MA så har jag tänkt att nu får min lilla där uppe sällskap iaf så det inte är ensam, den har ju vart det i 14 år.
jag gjorde aborten den 1 april 96, graviditeten då jag fick MA började 2 april.

Jag orkar inte känna sån bitterhet över det här längre. Jag mådde inte bra av det och i helgen när jag flyttpackade så insåg jag att livet är inte bara kamp att få barn det finns så mycket annat och jag har liksom lagt all min vakna tid de senaset 14 månaderna i stort sett på att läsa om graviditet så blir du gravid osv och helt skitit i hem och allt och inte haft nåt intresse i att få ordning och fint här, men nu tar jag ett oväntat break här och sedan får vi se vad som sker. Kanske blir jag ocj min nya flirt ett par och bestämmer oss för att försöka så slipper jag känna panik att ha donator tillgänglig vid varje ÄL. Känns så skönt att slippa leta efter symtom på graviditet, längta till BIM, få testa och bli totalbesviken och deppa ihop och nästintill få självmordstankar  och kämpa vidare mot ett ouppnåligt mål. Nu lägger jag ner väldigt mycket tid på heminredning och drömma om min nya lägenhet och hur fint jag ska få det där och så tänker jag på killen.

Jag känner så igen mig i dig vännen och jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam om dina tankar.

jag har blivit så provocerad senast idag i en tråd om vi som ömskar oss en flicka eller pojke, jag gick in där och skrev att jag skulle bli tacksam om jag fick ett barn öht  och det var ju inte populärt kan ju säga och det försökta anmäla inlägget. jag ska nämligen visa respekt tycker dom, men hallå respektera oss barnlösa då.

Väntan: oj oj oj vad är det jag läser har du hittat.en kärlek? Det kan ju inte bli bättre hur hände detta? Wiiie vad spännande. Grattis vännen.

Jo du jag kan skriva en roman om min mens

Kort sammafattning.

Våren 09 sökte jag gyn för hemsk PMS och mens så in i och belv rek antidepressiva tabletter. Lät vansiiningt och vägrade. Nytt åb till gyn som då frågade hur det gått. Jag sa nej jag har inte börjat jag tycker inte antidepressiva tabletter känns som rätt alt för mig. Gyn förstod. Nytt åb gyn grågade igen sa samma sak och han blev skitarg och sa att jag var dum. Jag sa att mina mens nu är nästa obefintlig.

Det börjar sparsamt, kommer igång lite, tar en paus och precis när man tror att den är slut så kommer det igång igen. Så var det tag.

Annars så var det störtblödning dag 1, misstänker att det berodde på MF alla de gångerna för det var mörkare blod extrem mängd och klumpar, sedan avtog det och så fors igen på dag 4 eller så eller så rann det ingenting på halva dagen och sedan kunde det komma och fylla en binda som dröp av blod efter 1 timme typ.

Nu är det mer normalt med mega mens på dag 2 då det rinner. Fast denna gång var mensen hel konstig. På dag 3 tog det slut och kom först igång på em i hop med kramp i ljumskar och som attnån trök mig i ryggen när jag gick. Sedan avtig det och kom tillbaks 2 dagar senare och försvann efter 10 min för att sedan komma lite rosa ca 24 timmar senare för att se avta, brukar aldrig blöda så länge.

Jo fermanest eller progynon är väl det som rek, men hör med gyn.

Ny lägenhet och löve är bra, behövs verkligen.