Alicia 72 skrev 2010-08-19 13:55:16 följande:
Hej Pancakes!
Tack för pepp - kloka ord i denna tråd!
Angående åldersskillnad så känns det när man tänker efter mer som en "samhällsfråga", hur det "SKA" vara. Och så blir man påverkad av det.
Personligen har jag faktiskt aldrig sett barn med liten åldersskillnad som gör annat än slåss och gnäller och skvallrar på varandra. Så man borde kanske inte känna denna stress, utan i stället se fördelarna med längre emellan barnen. Som att den äldsta har lättare att förstå att det kommer ett syskon, får vara med och längta, kan kommuniceras med och därmed minska svartsjuka. Kan få känna sig stor genom att få vara med och hjälpa till med lättare bebissysslor.
Tack!
32 är ingen ålder på en häst! Jag var själv 35 när jag fick mitt första och är ganska glad att jag hann resa, plugga och göra lite karriär. Och bara "vara" några år med sambon. Sen blir det inte så mkt sånt de första åren
Men visst är det stressande när folk lägger sig i. Speciellt om man redan har ett barn, då tar folk förgivet att man kan få fler så då är det tydligen helt fritt fram att klampa på och påpeka att det minsann börjar bli dags för oss att skaffa syskon. Som om bara ETT barn vore helt åt skogen??
Vill också lägga in nått i diskussionen på ålder på syskon. Visst är det mysigt när man får barnen tätt, dem är närmare varandra i utvecklingen och brukar kunna leka bra...blöjåren går över snabbare mm mm
MEN samtidigt: tätt mellan barnen betyder betydligt mindre tid för varje barn, risken för svartsjuka blir större och ta mig tusan ungarna bråkar som hund och katt mellan varven. inte bara fördelara med andra ord.
Med längre mellan barnen är det mycket som du säger, barnet förstår på ett annat sätt att ett syskon är på väg, gläds och väntar på ett annat sätt och HANTERAR omställningen heeeeeelt annorlunda. Ett större och ett litet barn leker lika bra, bara på ett annat sätt
Så åldersskillnaden har oavsett år både för och nackdelar.
Ur egen erfarenhet kan jag säga att mitt första barn var 2år och 4 månader när tvåan kom. Det var en enooooorm omställning för faktiskt mest MIG! Helt plötsligt hade jag 2 SMÅ barn som hade helt olika men lika stora behova av mitt stöd, 2 blöjbarn och första tiden var rätt kaotisk. Sedan fick jag trean när tvåan var 3½ och ettan 5½ och det var en helt annan grej. Ettan och bebisen har från dag ett kommit bättre överens än vad ettan och tvåan någonsin har gjort och tvåan var visserligen fortfarande liten, men tillräkligt stor att förstå. Hon fick också en bättre relation till trean än till storasyrran. Rent krasst så bråkar dem två äldsta töserna mer med varandra än vad det bråkas med minstingtösen.
sedan fick jag fyran...då var minstingtösen 3. Hon är ganska så ointresserad av lillebror means storasyrrorna som är bra mycket äldre tycker det är helkul med "bebisen".
Ja...och går allt bra denna gången så får vi ju nu vår lilla femma. Dem stora tycker det är jätte spännande (snart 8 åringen mer än 10 åringen...hon är för upptagen nu) och tösen på 4 år bryr sig inte heller. Däremot är vi lite oroliga hur lilleman kommer att reagera...han kommer vara knappt 2 och är redan nu extremt sotis av sig! Ve och fasa ifall mannen och jag kramas....då MÅSTE han vara med...och andra barn...ojojoj, då är han tydlig med att jag är HANS mamma.
Så ur egen erfarenhet så ja, det är mysigt att ha barn tätt och så, men det är absolut inte det ultimata. Lite större åldersskillnad mellan barnen har jag upplevt som mer positivt än när det har varit mindre åldersskillnad faktiskt...mindre jobb liksom
Så summa summarum med allt mitt svammel är att skit i vad andra säger om hur nära eller inte man borde få sina barn...det finns inget perfekt svar på det, bara det som känns bra och funkar för just din familj
*kram*
