Första barnet, i Göteborg?

Lillebäcks mamma - Förresten, vilken vecka är du i om du känner bebismage? Jag vill gärna tro att det jag börjar få är bebismage (sitter längre ner och är lite hårdare), men jag är ju bara i v 6+0 så det är nog önsketänkande.

Lycka till på UL!

Jag har inga direkta symptom men som du skriver cotton - törstig. O ja. Jag är inte mer kissnödig än vanligt med törstig. Har kompisar som också haft det under graviditeten. Jag dricker gärna apelsinsaft med is och med sugrör! Haha. Om man nu kan "crava" sånt. Var en cola light-drickare av rang förut men var inte sugen på det alls förut och nu tycker ajg det kan vara halgott ibland men nä. Lagt ner det helt typ. Vatten och apelsinsaft är min grej nu. Lite värk i magen, speciellt när jag ligger och ska sova och jag rör mig då drar det nåt så fasligt i magen.

Å, jag är i Vietnam den 29:e. Va synd men hoppas på fler bra tillfällen för fika!

På torsdag är det ul igen då. Börjar bli nervös igen. Varje gång samma visa. Så jobbigt att det är kl 11. Då har jag hela morgonen på mig att noja.

737 dagar: Man måste ju förvänta sig ett barn, inte ett missfall! När vi berättade så började alla berätta om vilka de kände som hade fått döfödda barn, MA, ofostriga graviditeter och in i minsta detalj hur det var när de fick missfall. Jag höll på att dö! Okej, man vet om att det finns risker, det är ju typ det enda man tänker på. Men det behövs ju inte spädas på med andras oro, för det är säkert det det är. Andra människor vill liksom på något sätt försöka skydda en genom att säga sånt, istället sårar de.

Min storasyster lämnade rummet när vi berättade för familjen och hon har inte pratat med mig sedan dess. Hon är sur för att hon skulle vara först. Jag vet inte hur jag ska bemöta det, så jag låter henne vara ifred helt enkelt. Förhoppningsvis kommer hon till sans snart. Men att konfrontera henne och riskera att få höra taskiga saker om mitt barn, det klarar jag inte av. 

Jag håller med om att det är irriterande att få osäkerheten slängd i ansiktet. Gissar att de bara vill väl, men jag kände mig förminskad när vi berättade för mina föräldrar (iofs jättetidigt, men vi var hos dem och de skulle ändå bli mycket misstänksamma om jag inte ville ha vin till maten utan uppenbar anledning, så vi valde att berätta innan vi hamnade i den situationen). De sa knappt ens grattis utan hade mer attityden att det var "spännande" och min mamma påpekade väldigt tydligt att "lite sen mens är ju knappt att räkna som graviditet" Jag är fortfarande lite sur över det! Vi har valt att berätta tidigt för några dels för att det är skönt att dela glädjen men också med baktanken att vi känner att vi kan hämta stöd hos dem om det skulle bli Mf. Från några har vi bara fått positiva grattis vilket känns toppen, men några har reagerat med att det "är väldigt tidigt" Jag VET att det är väldigt tidigt, men om vi vill berätta det ändå så är det väl vår ensak! Bäst stöd har vi fått från våra yngre bröder som har låtit stolta och glada över tanken på att bli morbror och farbror. Jag ser fram emot att de här första tolv veckorna är över så att vi kan beräta för folk utan att få tiden slängd i ansiktet!

Jag får också känslan av att många anser att man inte får vara glad än. Jättekonstigt tycker jag! Sambon och jag diskuterade det lite idag och han funderade på om det är et uttryck för helt vanlig avundsjuka. Ungefär som om någon ska köpa en ny fin bil så säger många "oj, den kommer att dra mycket soppa" istället för att reagera positivt. Kankse ligger det något i det. Vi har kanske svårt at vara glada för andras skull helt ekelt.

Jag är (sannolikt) i v.7 så fredag om fem veckor... *pust*. Sambon och jag är övrrens om att vi tycker att det är en lite onödig tradition att vänta till vecka tolv innan man "får" berätta, så det är möjligt att vi slår till och gör det officiellt tidigare än så. Det känns bättre för oss att berätta och sedan acceptera att vi får berätta för alla om det nu skulle bli mf. Då förstår ju folk i omgivningen att man mår dåligt också - eller så resonerar vi. Är det någon här inne som har andra bra skäl at vänta med att berätta så vore jag glad för tankar kring det!

De vi har berättat för hittills har nog grattat oss båda, men ska kolla med sambon om han känner likadant.