Första barnet, i Göteborg?

Skönt att allt gick bra Kiaa! Ser fram emot bilden på det lilla miraklet 

737 dagar: Alltså om färger och sånt inte spelar någon roll och man ändå hade tänkt köpa samma oavsett om det blir det ena eller det andra så spelar det väl inte så stor roll. Även om man såklart är nyfiken tillräckligt för att det skulle vara anledning nog 
För oss handlar det om att vi vill veta så mycket vi bara kan om vår lilla goseknodd. Varje gång vi säger "den" så får vi ju lite dåligt samvete, hade känts bättre att få säga vår dotter eller vår son. Eller, eftersom vi redan vet vad det blir för namn - Emilia eller Lo. 
Sen har jag lite olika alternativ på det jag ska köpa, utifrån om det är en kille eller en tjej, så då underlättar det ju med. Inte roligt att bara ha vita/beiga/gråa kläder på bebisen hela första tiden sen. Men det är ju bara min personliga åsikt.

Herrejisses vilket väder vi har förresten! Min mamma fyller 50 idag och i morgon ska vi ha stort utomhuskalas  Får ju verkligen hoppas att det regnar ur ordentligt idag så att vi kan få uppehåll (och kanske sol) i morgon!

737 dagar: Personligen tycker jag inte att könsrollerna sitter i kläderna, utan i uppfostran. Let's face it, de första 6 månaderna så syns ingen skillnad på kläderna (annat än färgen) och det är väldigt svårt att se på ett så litet barn huruvida det är en flicka eller en pojke. Personer som därmed vill undvika att barnet behandlas utefter sitt kön kommer nog ganska snart att upptäcka att det första folk säger är "åh så fin, är det en flicka eller en pojke?" och då står man där med situationen i alla fall.

Dessutom är "unisex"-kläderna alltid typiska "pojkplagg". Att, om jag får en flicka, resonera som så att en klänning eller ett rosa plagg är ett svagare plagg och därför klä flickan i unisex så att hon kan efterlikna en pojk, känns för mig helt skevt.
Min mamma är en mycket stark kvinna och min mormor och hennes mor och så vidare. De har alla flickor som blivit klädda i klänningar och rosa från det att de föddes (jag har 5 systrar). Jag har aldrig lidigt av det, ser mig inte som något svagare kön, försöker inte ständigt att vara "fin" för männen och har inga som helst problem att ta mig plats varesig på jobb eller i andra offentliga rum.

Jag bär gärna en tjejigt röd klänning, klackskor, smink, smycken, fixar håret och det gör jag med stolthet. En man som tror att jag är en fin liten pralin som man hunsar runt kommer snart att ångra sig 

737 dagar: Jag hör ibland föräldrar som står i mataffären och ska välja barnmat, och så säger dom "nej inte fisk - usch! Det som är så äckligt!". Undrar om barnet någonsin kommer att äta fisk i den familjen....Vilket är parallellen jag drar när jag läser om hur du klär dig i unisex-kläder och aldrig kommer att klä ditt barn i rosa.
Du visar att du är en stark person i de kläderna, jag visar detsamma i en klänning. Jag tror vi båda är överrens om att kläderna/färgerna inte har något med saken att göra.

När mina barn är stora nog att själva välja och efterfråga kläder så är de fria att klä sig i vilken färg de vill. Vill min son ha klänning så får han absolut det, även om jag hade förklarat vid skolåldern att det kan medföra en del problem eftersom andra inte är så vana vid män som klär sig i klänning. (Aldrig sett vuxna män som gör det, i alla fall inte för att de tyckte att det var detsamma som att ha på sig byxor och skjorta).

Varje gång vi söker ett nytt jobb, bokar en läkartid, skriver in oss på en ny kurs, ja till och med varje gång vi presenterar oss, så avslöjar vi vad vi har mellan benen. Men jag brukar inte tänka "jaha, Emma...då har hon en snippa där mellan benen" eller "Isak...en SNOPP alltså!". Tror inte att det är någon som gör det.

Att jag reagerar är inget personligt gentemot dig, men jag är så evinnerligt trött på genussnacket som saknar empiriska slutsatser. Och som alltid med "underdog-teorier" så skall dessa hävdas så snart det finns minsta antydan till ämnesberöring.

737 dagar: Klart man ska vara stolt över den man är. Att klä spädbarn i rosa eller blått är som jag sagt enbart för att man inte ser varken på kläderna eller utseendet vad det är.

För mig känns det mer respektfullt att presentera mitt barn som Lo eller Emilia och prata om bebisen som henne eller honom - istället för "det".

Jag förstår verkligen inte vad som är fult med att vara stolt över att vara den man är - tjej eller kille. Bara tjejer är ingen hit, inte heller bara killar. Var och en behövs för att vi ska kunna komplettera varandra och bilda en helhet.

Oj vilka intressanta diskussioner som dyker upp när jag åker på semester 

Vi visste redan innan vi blev gravida att vi inte ville ta reda på kön. Lustigt nog (inte) har den absolut vanligaste frågan när andra fått veta att vi väntar barn varit om vi vet könet eller om vi tänker ta reda på det. Det säger en hel del om det samhälle vi lever i, eller hur? Den barnsliga sidan av mig vill skicka ett sms som annonserar ankomsten av vårt barn med enbart längd, vikt och orden ett välskapt barn. Sen stänger vi av mobilerna så kan tokfarmor  (o säkert några till) få sitta och undra om hon ska köpa rosa aller blått 

Det känns helt logiskt att man väljer de färger man själv gillar och trivs i till sitt barn. Varken jag eller min man klär oss i pastell, och det finns inte mycket rosa (oavsett nyans) i våra garderober. Däremot gillar vi rött, grönt, blått, lila, turkos, brunt och orange så det är väl inte en helt okvalificerad gissning att även vårt barn kommer ha de färgerna, om hen passar i dem.

Djurgårdsrutan: Synd att jag inte är hemma, hade gärna lunchat idag. Istället blir det jakt på tyg till bröllopsklänningen med mams i sthlm. Håll tummarna för att jag hittar nått fint.

Orkar man bära en nebis i mjuklift (alt. Baby Björn) tre våningar?
Vi har fått erbjudande om en lägenhet men den ligger på tredje våningen utan hiss. Som tur är finns det barnvagnsförråd på markplan i alla uppgångar (vilket vår nuvarande lägenhet på andra våningen inte har). Frågan är om vi ska fortsätta leta, eller om detta kommer att funka? Nån som har erfarenhet eller har hört andra med samma situation? 

Tack Cotton och Muminbebis! Det är så skönt att kunna släppa lite oro och nu är vi helt öppna med graviditeten vilket också känns bra. Har nog iofs inget val, har gått upp rejält i vikt nu pga illamåendet som får mig att äta hela tiden. Har köpt mina första mammabyxor trots att jag bara är i v 12+4....men men det är väl lyxproblem. Fick en bild av bebisen som jag tittar på hela tiden