30+ som väntar första barnet i början av 2011

Hej!

Jag hoppas det är ok att jag kliver in i tråden, trots att ni tjattrat ett tag redan. Jag känner igen några av er sedan tidigare trådar, men har hållit mig från internet under semestern. Vi skulle ta sommaren som den kommer, mensen försvann i våras (sista mens 8maj) och i juni gjorde jag ett neg gravtest. Tänkte söka hjälp i höst, men efter att ha totalförnekat möjligheten att jag är gravid, tog jag till slut ett test i torsdags och jag är gravid!

Var till gyn idag för att kolla hur långt gången jag är och jag är i vecka 7, BF i mitten/slutet av mars alltså. Vi fick se ett litet hjärta picka, helt otroligt.  

Trist att du mår så illa Quirall!  Jag mår lite illa konstant, men har bara spytt ca 1gång om dagen senaste dagarna. Däremot tål jag inte kramar och sambons andedräkt i ansiktet..inte så kul för honom att känna sig avvisad. Nåja, det känns bra mycket bättre nu när vi vet varför, förra veckan hade vi en liten kris innan vi visste vad det var frågan om..

Ser fram emot att följas åt! 

Tack och grattis till er alla andra också, det är ju grymt spännande!
Jo, jag gjorde VUL eftersom jag inte visste mer än att jag var i vecka 5-10. Eftersom vi är på semester i Finland några veckor till så tänkte vi det var skönt att kolla så allt är ok och veta hur långt gången man är. Blir så länge ifall jag hade varit i v 10 och så 3v innan vi är hemma och kanske några dagar till innan man fått en tid.

Men jag registrerar mig vid mödrarådgivningen och gör NUP i v 13. Mycket att ta reda på, men OM jag förstått belgiska rådgivningen rätt funkar det så..

Tussan 30: Det kommer säkert att gå bra, jätteskönt att få bekräftelse på att såhär långt ser i varje fall allt ok ut. Kram! 

Hejåhå: Vet inte hur det är i Sverige, men här gör man i första hand NUP, nackuppklarning, en ultraljudsundersökning. Visar den nånting så går man vidare, visar den inget så går man vanligtvis inte vidare med fler tester. 

Jag har väldigt tudelade känslor kring fosterdiagnostik, det är ju så många fel som inte alls syns och just downs skulle jag själv inte välja att abortera. Men jag har ju inte tänkt så mycket på sånt förrän senaste dagarna, så det kanske vänder. 

Vad gäller illamåendet har jag nog också haft tur, mådde mest illa innan testet, senaste dagarna har varit riktigt bra. Ytterst korta stunder jag mår illa, kommer snabbt, men går också över snabbt. Jag kan absolut INTE äta nåt sött och inte stå och steka och laga mat. Oerhört tacksam över att ha semester och kunna vila och äta när man känner för det.  

Å, vad härligt att känna sin bejbis! *längtar*

Hur har det gått med er andra och illamåendet? När har det mattats av?

Är i v 9 nu och mår halvkasst till ca 11-12 om dagarna, sen är de helt ok. Funkar dåligt med kursen jag går på..bara att kämpa och rusa ut en gång på förmiddagen+äta en macka och så in igen på föreläsning. Bläk.

Ska resa nästa vecka och hoppas att det ska gå bra..är inte precis sugen på att stiga upp och åka båt+buss+tåg+flyg och ensam släpa hund och pack ning hela vägen. Men det går säkert när man väl är där.

Längtar efter att komma hem till mitt eget kök och äntligen skriva in mig hos mödrarådgivningen, har ingen aning om var den ligger eller om de pratar engelska eller nåt annat språk jag kan. Spännande!

Jag vet inte om det kan kallas sug, men jag käkar ca 1liter naturell youghurt om dagen. Mellanmålet som funkar bäst just nu. Är rätt glad över att inte ha gått upp nåt ännu, trots 7mål om dagen. Kämpar lite med att äta hälsosamt och få in goda rutiner. Men det blir mycket lättare när semestern är slut. 6veckor semester..och hela livet ser annorlunda ut när man kommer tillbaks. Mys.

Jag har ju nyligen flyttat utomlands och har mycket litet kontaktnät, ingen gravid av dem jag känner. Jag har anmält mig till mamma-yoga för att träffa andra gravida. Min sambo kommer inte att ha rätt till någon pappaledighet alls så jag är rädd för att bli ensam i en ny stad i ett nytt land där jag inte kan språket. Men jag har anmält mig till språkkurs också, fast där vet man ju inte om man träffar nån annan gravid, men säkert småbarnsförälder som man kan fråga hur de har gjort och vart de vänt sig i olika situationer.

Här hemma är många av mina vänner gravida, men det är ju inte samma sak med mail och forumkontakt, jag behöver absolut skaffa sig ett social nätverk också. 

Sen kommer jag nog att kontakta svenska kyrkan och svenska klubben, samt finska klubben som finns här. De har aktiviteter och kanske de har någon föräldragrupp eller småbarnsgrupp tänker jag mig. Har inte kontaktat dem tidigare "för jag har ju inte flyttat utomlands för att umgås med nordbor", men måste erkänna att en bejbis ändrar allt. Det känns oerhört viktigt med nätverk och modersmål. Nu förstår jag varför invandrare alltid klumpar ihop sig..det är helt enkelt tryggt och enkelt när så mycket annat är komplicerat..
 
 

Tack Hanni! Vad mysigt det måste vara att känna rörselser, och härligt att se att allt ser bra ut på rul. 

Själv är jag hemma igen efter 6 v semester. SÅ skönt. Resan var horribel. Tog postafen eftersom jag började resan 06.00 och jag fortfarande brukar må illa till ca 10-11. Dessutom blir jag både åksjuk och sjösjuk nu. Tog hytt på färjan, bra val då det gungade så jag mådde illa trots postafen. Satt på en full buss till Sth med hunden och hamnade bredvid en nerspydd bakfull kvinna. Tänkte för mig själv att enda fördelen är att om jag spyr så är jag fortfarande inte äckligast här.. Fick vänta 5 timmar på Arlanda och det regnade så jag kunde inte ens gå i skogen med hunden ordentligt och på Arlanda får man inte sova..de väcker en. Om och om igen..Jag var säkert ännu tröttare pga postafetebeltten. Rekordkoma. Till råga på allt tog knäckebrödet-min livboj mot illamående- slut på flygbussen hem och jag höll på att börja lipa av utmattning och illamående. Lipade först när jag landat på min egen säng. Raraste sambon sa "nu får du vara hur otrevlig som helst, bara sova eller skita eller rapa och spy om du vill"  Då lipade jag lite till av lycka.  Han hade städat, köpt blommor och lagat mat. 

En helt bisarr dag. Men annars mår jag bra och ser fram emot att skriva in mig vid mödrarådgivningen. Här skriver man in sig hos en gynekolog, som sedan blir ens förlossningsläkare och denne följer en under hela garviditeten. Sen består själva rådgivningen av fysioterapi, där man diskuterar kost och får ett personligt träningsprogram, samt hjälp med krämpor och andningsteknik/avslappning. Verkar helt ok, men annorlunda än i Finland där man går hos hälsovårdare och/eller barnmorska och bara några få gyn-kontroller för UL. 

Hur många ultaljud "ingår" i Sverige, eller varierar det? 

Riza - 30, BF 14/1 2011, barn 1 och 2, Jönköping
Hanni - 33, BF 14/1 2011, barn nr 1
Erka - 30, BF 29/1 2011, barn nr 1, Piteå
Minea - 32, BF 14/2 2011, barn nr 1, Oslo
Tussebus 33, BF 22/2-11, barn nr 1, Sthlm
Rynna - 31 BF 1/3 2011, barn 1, Göteborg
Kalaspuffan - 34, BF 12/3 2011, barn nr 1, Sthlm

Millan75- 35, BF 18/3 2011, barn nr 1, Uppsala
Rundabullar-31, BF 18/3, barn nr 1, Belgien

Här gör alla Nup-UL, syns nånting (öh..jag vet inte vad) så gör man blodprov också och går vidare med fosterdiagnostik. Sen ingår UL i ca v 18 och v 35, om jag förstått rätt. 

Mitt illamående är helt hanterbart, vanligtvis spyr jag 1-2ggr före kl 10 på morgnarna. Inte ens alla dagar. Men måste jag upp med klockan är det ett helsike och åksjuk har jag alltid varit, men det är klart värre nu.

Kul att följas åt med någon som har samma dag!  

Quirall: Jag har tänkt så mycket på dig! Har illamåendet alls blivit bättre? Du är på jobb nu i varje fall? Hur går det? 

Äh, det är ju ingen tävling i vem som mår sämst! Tror du får betala symptom-friheten med att alla frågar.. 

Grattis till 12e veckan! Det känns verkligen som det är en milstolpe. 

Riktigt ärligt talat så tycker jag att jag mår "lagom" illa. Jag menar det är ju över redan 10-11 på dagen och sen mår jag prima, lite trött ibland. Men det känns lite fult att säga att man gillar att må illa också, men det är precis lagom, faktum är att det hjälper lite att bearbeta att jag _faktiskt_är_gravid_. 

Förstår att det är svårt att tro att det är sant om man inte har symptom, för jag tycker att det är svårt att fatta trots morgonillamåendet. Det känns hanterbart, men det är ju mycket pga att jag inte måste upp på jobb, det vore värre.

Det är nog fördelar och nackdelar med allt och tack och lov får man inte välja. Det är coolt med livet och döden, man måste liksom bli ödmjuk och inse att man får ta det som det kommer. Himla skönt egentligen! 

(men inte rättvist alls)

Jag känner mig otroligt tudelad vad gäller Nup och kub. Är det inte så att det bara är risken för Downs som mäts. Sen kan ju barnet ändå födas friskt eller ha nåt annat fel..hur fattar man beslut? Vi har nån vecka kvar innan vi får göra nup, sambon vill gärna, men jag känner mig rätt skrajsen och skulle inte kunna ta bort ett barn bara pga downs..och då är frågan varför man vill göra testet.

Ska försöka läsa på lite mer, men som redan gjort kub eller nup, berätta gärna hur ni resonerade kring saken!