Avslag

usch, vad tråkigt!!

Fosterbarn, kan ni iaf inte vara för gamla för! 

Fast då följer man inte lagen som säger att varje par ska prövas individuellt. Riktlinjerna säger också att man ska ta hänsyn till om den ena parten är mycket yngre.

Det där är lite knepigt. Dels finns, som du säger, riktlinjer som anger att varje par/sökande ska prövas individuellt. Dels finns ett par prejudicerande domar som säger att de som ansöker om adoption inte ska ha fyllt 43 när ansökan kommer in. Där ges ganska litet utrymme för individuell prövning. Dock finns ett uttalat skäl till undantag som kan vara viktigt i det här fallet. Det står att om den ena parten är under 43 och den andra är lite över (har inte domarna framför mig och minns inte exakt hur det uttrycks, kanske står det "något" över), så ska medgivande kunna ges. Det undantaget tolkas lite olika på olika håll. I min hemkommun, där jag sitter i socialnämnden och alltså är med och fattar besluten, skulle ni ha haft en chans. Vi har gett medgivande till några par i ungefär era åldrar. I de fallen har även utredaren rekommenderat medgivande. Hittills har vi bara haft ett ärende där utredaren rekommenderat avslag pga ålder och då gick vi på hennes linje. Men utan att avslöja något kan jag säga att det inte var helt jämförbart med TS:s fall.

Allt hänger på detta "något över" (lite över?) 43 år. Vad innebär det? Än så länge har det inte prövats i högre instans, såvitt jag vet. Vissa kommuner tolkar det väldigt strängt och godkänner möjligen ett par där den ena parten fyllt 43 för ett par månader sedan. I andra kommuner kan 46 vara OK, särskilt om den andra parten har så pass stor marginal till åldersgränsen som i det här fallet. Det borde förstås inte vara så. Man borde kunna förvänta sig samma behandling var man än bor, men det är människor som fattar besluten, liksom det är människor som gör utredningarna och människor gör misstag.

Om TS råkar bo i ett storstadsområde, med många kommuner att välja på, kan det kanske vara läge att kolla upp inställningen till ålder i kommuner/stadsdelar runt omkring. Det är inte helt ovanligt att folk flyttar för att lättare få medgivande. Exempelvis var det ett tag flera kommuner/stadsdelar som i princip aldrig gav medgivande till ensamstående, vilker ledde till att ensamstående som ville adoptera flyttade till platser där de kunde hoppas på en mer välvillig behandling. Men om TS överväger flytt är det nog rätt bråttom. Även de mest "snälla" kommunerna/stadsdelarna brukar blir tveksamma när en sökande börjar närma sig 50.

Du har helt rätt Manchester.

Det jag reagerar starkt emot är att man kan sitta och säga på förhand "ni uppfyller inte våra höga krav" utan att i princip ens ha träffat ett par. Det går emot så många lagar och riktlinjer att jag inte ens vet var jag ska börja...

Har själv suttit i den sitsen (sitter i den) men det handlar inte om ålder för oss och vi kämpar fortfarande för att få en förutsättningslös utredning (med det menar jag att vi ska bedömas enligt samma kriterier som andra och inte utifrån förutfattade meningar).

Om vi får avslag så är det okej OM vi får det på grund av att vi inte uppfyller kraven för att ge ett adopterat barn ett bra hem, men det är inte okej om vi får det pga förutfattade meningar.

Kraven på adoptivföräldrar är höga, och ska vara höga, men samtidigt så måste man ge människor en chans att bevisa att de uppfyller kraven och det får man ju inte om man inte får göra en hemutredning.

Nu vill jag inte skriva allt för mycket om vår situation men vi bemöttes först väldigt trevligt och artigt tills en viss sak kom upp och då var det tvärstopp och vi kände oss ungefär som smuts som man försöker borsta bort, dvs ovälkomna på alla sätt och vis.

 

46 år är i mina ögon ganska gammalt för att bli förstagångsförälder. Hoppas att jag inte upprör någon nu, men adopterade barn har rätt till föräldrar som orkar. Gränsen finns där av en anledning.

Fast det är maken som är 46, och jag är 37, varför skulle inte vi orka?Skulle du sagt samma om vi hade bio?

Hon på familjerätten sa att vi först måste gå utbildningen på 6000 kr, sen skulle vi få börja utredas och sen....och eftersom ett medgivande bara var 2 år skulle vi aldrig få medgivande en gång till. Och ingen får hem ett barn på två år sa hon. Väldigt upplyftande.  

JAg frågade om andra kommuner gjorde lika, men det visste hon inte. 

Och därav att man bör göra en individuell bedömning. Man kan vara 46 och piggare än en trettioåring.

 

Det låter ju helknasigt. VIsst kan man väl få hem sitt barn inom 2 år. Det är ingen omöjlighet. Har man en bra kötid så att man får skicka sina handlingar direkt så behöver det inte ta så lång tid. Kan man tänka sig att bli förälder till ett barn som det är lite svårare att hitta föräldrar till så kan det också gå riktigt snabbt oavsett kötid.

I riktlinjerna står att varje par skall prövas individuellt men det står också att ålder i sig kan vara skäl till avslag .....

Vidare handlar åldersriktlinjen om att de sökande skall vara max 42 år vid ansökan men att undantag skall ges om den ene i ett par är "något ÄLDRE" ...

Skillnaden är att om ni kan få biologiska barn blir inte samhället inblandat som vid adoption .... man kan också uttrycka det som att biologiska barn är en privatsak - det är inte adopterade!

Jag förstod det som att ni inte ens fick bli utredda pga den enes ålder, nu skriver du att ni måste gå föräldrautbildningen först, vilket också är helt enligt riktlinjerna!