Avslag

Just då ja, men det är knappast någon garanti att man också är det vid 60 - då barnet troligen är i värsta energikrävande puberteten ....

Beror på hur gammalt barn man adopterar

Jag håller med, varför skulle ni inte orka? Min man fyller 60 i år, han går på årliga hälsokontroller och är fullt frisk, är vältränad och springer maratonlopp och har bättre kondis än de flesta. Våra yngsta barn är nu 17 och 14 år (en av dem är adopterad). Det är inte några som helst problem för oss att orka vara tonårsföräldrar.

OM ni vågar stå på er och satsa på en utredning ska ni
1) betala in sökandeavgiften till den adoptionsorganisation som bedöms ha störst möjlighet att hjälpa er.
2) ev. kolla upp grannkommunerna / andra stadsdelar om de är mer välvilliga att ge medgivanden, och därefter flytta.
3) lämna in er formella begäran om att få genomgå en medgivandeutredning.
4) anmäla er till den obligatoriska kursen och gå den så snabbt som möjligt.
5) Vara så öppna och flexibla som möjligt när det gäller vilket land ni ska adoptera från.

Jag säger inte att detta kommer att bli lätt för er, men det kan kanske gå att få hem ett barn inom de två åren som medgivandet gäller. Om ni kan tänka er att adoptera ett barn med särskilda behov från Kina och passar in på Kinas krav kommer ni att hinna. Ring och prata med adoptionsorganisationerna, du hittar dem här www.mia.eu. Lycka till!

Nu när jag läser era inlägg känns det mer som det kanske var handläggarens personliga åsikter. 

Tack! Du ger mig hopp!

Prata med chefen på familjerätten i er kommun. En utredning måste ni ju iallafall få. Är ni öppna för SN (och äldre barn) så kan ni ju också redan nu ha kontakt med adoptionsorganisationerna, det kan vara lättare att få medgivande för ett specifikt barn än ett generellt medgivande med tanke på din mans ålder.

Ge inte upp! Jag har vänner med samma ålder som du o din man som nyligen fick medgivande och nu snart får sitt barn.

Det där håller jag i och för sig med om. Många som är kärnfriska vid 45-50 kan var "gamla" innan de fyllt 60. Alla kan visserligen råka ut för olyckor och sjukdomar, men risken att få krämpor är onekligen större när man uppåt 60 än när man är 10-20 år yngre.

Å andra sidan behöver det inte betyda så mycket när vi pratar om ett par där den ena parten är betydligt yngre. Om oturen är framme och TS:s man får svår reumatism eller problem med ryggen när han är 55 så finns TS där för mer fysiska aktiviteter, såsom gemensamma skidturer eller hopp på studsmatta. Och pappan finns ju kvar, fast på andra sätt. Risken att han ska dö innan barnet är minst 30 är trots allt rätt liten.

Man kan ju också tänka sig att det här paret väljer att adoptera ett lite äldre barn, om inte annat så för att det brukar gå fortare och mycket väl kan klaras av inom två år. Om de får en femåring om 1-2 år så är pappan plötsligt inte så gammal i alla fall.

Jag tycker att det vore mer problematiskt om ensamstående fick adoptera i den åldern. Min hemkommun ger ibland medgivande till par där den ena är "för gammal", men inte till ensamstående, såvida det inte finns särskilda skäl (typ redan etablerade band mellan förälder och barn). Likaså ser jag ett större problem med de kvinnor som väljer att skaffa bio-barn med en partner som är långt över 50. Det är visserligen sant att bio-barn är en privatsak på ett helt annat sätt, och det går förstås inte att införa en åldersgräns där, men jag önskar att barn slapp födas till familjer där pappa är 55-60 eller äldre.

TS man är 46. Ponera att han blir pappa till ett barn på lägst 2 år när han är 48 (och ts själv är 39). Det barnet kommer att vara 9 år när TS man är 55, och 14 när han är 60, och ett så stort barn behöver man inte hoppa tillsammans med på studsmattan . Pappan går i pension lagom tills barnet tar studenten, och det tycker jag inte man kan säga något om. Han har ju varit arbetsför under hela barnets uppväxt.

En frisk man i 55-60årsåldern kan utan problem åka skidor, såväl utför som på längden. Inga problem. Min 60-årige man åker varje år till Österrike med våra söner som idag är 25 och 17 år gamla. Det är en sån där far-och sonaktivitet som de har hållit på med sedan pojkarna var i förskoleåldern och som har blivit något av en tradition. En frisk människa orkar definitivt med att vara förälder till tonåringar när de är 55-60.

Ingen kan naturligtvis vara garanerat frisk i 60-årsåldern, lika lite som i yngre ålder. Reumatiska sjukdomar kan man drabbas av när som helst i livet, andra sjukdomar också.

Varje ansökan om adoption måste prövas individuellt.

Absolut, och jag skrev ju "om oturen är framme". Risken att drabbas av krämpor är större runt 60 än runt 40 eller 50, men det ska fortfarande till en del otur. De flesta är friska i den åldern och klarar alltså en och annan skidtur, samt studsmattehopp (som en nioåring, och kanske även en 14-åring, säkerligen gärna gör tillsammans med pappa). Och den lilla ökade risken för sjukdomar som finns för en person som närmar sig 60 uppvägs ju, som jag skrev, av att TS är så mycket yngre. I min hemkommun skulle det här paret ha goda möjligheter att få medgivande, förutsatt att allt annat ser bra ut. Och det tycker jag alltså är helt rimligt.

Jag skulel vilja fråga en sak (jag förstår att svaret måste bli generellt, om det nu blir något svar).

Hur kan man ta rättsliga rådets RÅD som enda underlag till beslut? Säger de nej så ges inte medgivande oavsett vad utredningen verkar visa i övrigt.

(gäller inte mig själv, bara så att det står klart)

Ponera att utredaren ändå skulle rekommendera medgivande och nämnden sedan klubbar det. I utredningen står med största sannolikt att Rättsliga rådet avråder från medgivande och att de anser att den/de sökande inte har kapacitet att ta hand om ett barn. Vad är i så fall medgivandet värt? Vilket land vill ge ett barn till någon på sådana grunder?

Att inte ta med Rättsliga rådets svar i utredningstexten ser jag inte som ett rimligt alternativ. Det gränsar till bedrägeri gentemot landet.