Avslag

Frågan är om din fråga nu avser ålder ("42-årsgränsen") för där är det inte rättsliga rådets utslag som riktlinjerna baserar sig på utan på prejudicerande domar .... men visst, i andra frågor (vanligen betr. fysisk och/eller psykisk hälsa) så väger rättsliga rådets överväganden tungt ....

Det har du rätt i.

Det jag reagerar över är att socialsekreterare kan sitta på förhand och säga att om RR säger nej så blir det nej, oavsett liksom. För det är i princip olagligt.

Jag tackar för dina svar och för förtydligandet. Jag förstår bättre nu.

Bra att du tycker det. Det tycker jag också. Som sagt, alla måste prövas individuellt. Man ska i alla sammanhang akta sig för att generalisera. Frågan är om man skulle kunna kräva en utvidgad hälsoundersökning på äldre sökande. Jag bara funderar.

Jag känner till några överviktiga män i 55-60årsålderna som definitivt inte skulle orka vara någon bra pappa till tonåringar. Å andra sidan, min egen svåger fick sin yngste son (bio) när han var 50. Min svåger är idag pensionerad och sonen är vuxen, men när han var yrkesverksam var han idrottslärare. Det har varit mer fart på den farsan än på de flesta yngre.

Jag vill förtydliga: jag anser att det är rimligt att barnet ska hinna bli vuxet innan en eller båda föräldrarna fyller 65, som ju fortfarande är den vanligaste pensionsåldern. Med vuxen menar jag i det här sammanhanget att barnet har hunnit gå ut gymnasiet, dvs är 19-20 år. Även om många ungdomar, inte minst adopterade, behöver stöd även efter 20-årsdagen (ett av mina egna barn är ett exempel på det), är det ändå en milstolpe som är avklarad när de går ut gymnasiet.

För att återgå till ts: ni är verkligen ute i sista minuten för att hinna få ett adoptivbarn, men omöjligt är det alltså inte. Kina är väl det troligaste alternativet i ert fall. Där har man en helt annan syn på ålder, och accepterar sökande upp till 55 år om de är öppna  för barn med särskilda behov. Adoptioner av det slaget brukar gå betydligt snabbare än de två år som medgivandet gäller. Kina är ett väl upparbetat adoptonsland med tydliga regler och rutiner.  AC, FFIA och BV förmedlar barn därifrån. Tala med soc igen och framhärda att ni vill ha en utredning. En sådan kan de inte neka er. Alternativt, om ni bor i en kommun som inte vågar besluta lite mer generöst - kolla om ni kan flytta till en annan INNAN ni begär utredningen. Det är nämligen så infernaliskt att om ni är nyinflyttade i en kommun och genast begär utredning, kommer de att kolla att ni inte har någon påbörjad utredning eller ett negativt beslut i er gamla kommun.Det är heller inte säkert att den nya kommunen godkänner en utbildning som den gamla kommunen har anvisat. Om det är så måste ni i så fall börja om från början igen, med ökade kostnader som följd.

Jag vet att det är en djungel, som det kan vara svårt att navigera i.

jag har nått att berätta:
En dag för ett par år sedan ringde jag chefen på familjerätten i vår kommun och sa att ville göra en utredning för medgivande till adoption. När hon fick höra att jag var 35 år  och min man 50år så var genast svaret att de inte gör utredningar när den ene parten är så pass gammal.Ok!Jag ringde tingsrätten och frågade om vi var berättigade en utredning,vilket vi naturligtvis var eftersom det bara finns rekommenderade  åldersgränser.Jag ringde tillbaka till chefen på familjerätten och sa att de var tvungna att utreda oss. De gick till slut med på det med att vi visste från början att det skulle bli ett negativt utlåtande.När nämnden skulle ta beslut gick vi därför dit och talade för vår sak OCH vi gick därifrån med ett med givande på ett barn upp till 18 mån.Sen kontaktade jag de olika organisationerna som vi hade köplats hos och fick svaret att Kina var antagligen det enda land som skulle godkänna oss. Det var dock inte vad vi tänkt oss utan en helt annan kontinent. Den aktuella organisationen ställde sig mycket frågande till detta och ville inte ens  höra sig för med det aktuella landet om det skulle finnas en möjlighet.Vi stod på oss,för vi har nämligen betalat denna organisation för att hjälpa oss med  en eventuell adoption gjorde jag klart för dom. Våra handlingar skickades  hur som helst ner till landet och ett ganska snabbt svar kom tillbaka om att de gärna tog emot oss som adoptivföräldrar i sitt land. 7 månader senare fick vi BB till en underbar liten människa på 14 mån och dessutom hälsade de oss välkomna tillbaka för ytterligare ett barn om vi ville. De skrev ett intyg som vi fick med hem för ev ny  utredning för syskonadoption.
JAg skriver detta för att många gånger måste man va oerhört stark och framför allt tydlig i denna process. Det finns hopp!!!Stå på er!Är detta er  högsta önskan att få adoptera ett barn så var oerhört tydlig med det.
JAg önskar er all lycka till!!! 

Barnet 14 månader och pappan 51 år?!

Ser inget konstigt i det. Många länder ser det som en självklarhet att mannen är (mycket) äldre än kvinnan och de ser inte +45 som något negativt.

Vi är ganska åldersfixerade i Sverige.

 

Utvidgad hälsoundersökning kanske kan ge något om man främst inriktar den på livsstil, dvs tar upp om personen röker, hur han/hon lever när det gäller kost och motion, vikt etc. Däremot behöver ju inte bra järnvärden och starkt hjärta vid 49 års ålder betyda att allt är fint vid 69. Fast egentligen borde nog hälsoundersökningen blir mer omfattande för alla. Som jag minns det var den väldigt ytlig. Lite blodtrycksmätning, koll av syn och hörsel och kanske något mer (HIV-test? Eller var det bara vid läkarundersökningen till landet?). Sedan fick man svara på ett antal frågor och läkaren kryssade i ja eller nej på blanketten. Även en 40-åring - eller 25-åring för den delen - kan ju ha hälsoproblem som inte syns i en sådan undersökning. Risken att jag försöker dölja att jag är halvblind eller har HIV är nog rätt liten, men för höga blodfetter kan jag ha utan att ens veta om det själv och mycket annat skulle vara lätt att dölja.

Men sedan finns ju också en annan aspekt. En anledning till att inte "vem som helst" får adoptera är ju att de adopterades familjesituation inte ska avvika alltför mycket från andra jämnåriga svenska barns. Om man tillät aldrig så friska 55-åringar att adoptera så skulle de barnen ha väldigt mycket äldre föräldrar än sina kompisar. Den som är utlandsadopterad känner sig ofta tillräckligt avvikande, utan den extra belastningen att ha föräldrar som ständigt misstas för mormor och morfar. Det gör att en generell åldersgräns inte blir så bra. På en mindre bruksort får de flesta sina barn senast i 25-årsåldern. Möjligen kommer det en sladdis eller en andra kull (med ny partner) när man är runt 35. På exempelvis Östermalm i Stockholm är det vanligt att förstagångsmamman är 35+ och ännu vanligare att förstagångspappan är det. Det är inte konstigt alls att ha föräldrar som var 43 och 47 när man föddes. Så frågan är vad som är viktigast, rättssäkerhet för de vuxna i form av samma regler överallt, eller barnperspektiv som säger att det är OK att vara en av många med gamla föräldrar, men inte att vara ensam om det? Jag har inget svar. Särskilt inte som folk ju faktiskt kan flytta. Östermalmsfamiljen kan få för sig att flytta till Finspång eller Avesta. Men ändå, frågan tål att tänkas på.

Hälsoundersökning inbegrep att lyssna på lungor, hjärta, blodtryckstagning, koll (genom att känna) av sköldkörteln, Hiv-prov.

Och jag håller faktiskt (trots allt) med Manchester i att hälsoundersökningen borde vara grundligare. För många sjukdomar kan man dölja genom att helt enkelt inte säga något men är man ärlig så kan det bli ett hinder... Helsjukt enligt mig.

Ingen verkar heller kolla det psykiska tillståendet om det inte finns indikationer från början. Allt man läser på nätet är inte sant och det kan vara grovt överdrivit men ibland känns det som att vissa inte borde fått adoptera.

 

Jag minns också hälsoundersökningen som mycket ytlig. Efter bästa förmåga fick man fylla i ett frågeformulär, koll av syn, hörsel, blodtryck osv + att läkaren frågade om man hade haft ett antal sjukdomar. Även om man är ärlig och uppriktig kan det ju finnas sjukdomar man inte känner till. Konstigt att man inte ens tar ett EKG.

Livsstil har stor betydelse för hur väl man orkar vara förälder även när man närmar sig pensionsåldern och borde vägas in i medgivandeutredningarna. Tycker jag.En mycket viktig synpunkt. Alla som söker medgivande för adoption måste bedömas individuellt.

I området där vi bor är det inte ovanligt med lite äldre föräldrar. Många män är omgifta med betydligt yngre kvinnor och bildar familj på nytt när de är runt 50. För ganska många år sedan, när dagens strikta åldersgränser inte tillämpades, fick ett par i vårt grannskap adoptera ett syskonpar. Barnen var ca tre och fem år gamla. Mannen i familjen var då uppskattningsvis 55+, kvinnan betydligt yngre, ca 40. När barnen hade kommit upp i mellanstadieåldern var pappan pensionerad. Såvitt jag kan bedöma var han en mycket engagerad pappa som hade obegränsat med tid att ägna åt dessa båda barn, som båda behövde mycket stöd såväl med skolarbetet som socialt. Jag är ganska säker på att just dessa föräldrar var mycket lämpliga för just de här barnen, som krävde så mycket tid och engagemang för att de skulle kunna utvecklas optimalt.