Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

hej skrev lite i förra tråden men det är ett tag sen. Slutade med min medicin förut men nu har jag börjat med en ny cymbalta har ätit den en månad nu. Händer bara skit hela tiden. Min äldsta dotter har nu fått diagnosen borderline. Alltid något eller någon som man ska oroa sig för hela tiden.

Maddisen,
Det är både skönt och synd på samma ggn att man inte är ensam om det. Sambon har börjat ställa krav på mig som att han vill se mig som en "frisk" person nu. Han har börjat göra förändringar med sig själv, motionerar och har nu äntligen fått jobb. Detta verkar innebära att det ger honom rätt att tycka att ja ska köra på i samma takt. Jag har börjat motionera lite nu, springer och gör situps, försöker att häva mitt hetsätande på kvällarna men, tydligen inte i den takt som han tycker..
Kramar till dig, vi skiter i deras dumma kommentarer! 

Välkomna alla nya!

Hinner inte skriva så mycket nu...

Men, hoppas att ni ska trivas här med oss... Det ör helt underbara personer i denna tråden, och vi stöttar och hjälper varandra och delar våra tankar och hur vi mår med varandra. Här inne kan man skriva både om man mår extra superdåligt någon dag eller om man kanske mår bättre och känner sig gladare en dag.

Kram på er alla

Maddisen: Vi har varit hos mina föräldrar, de bor ca 20 min härifrån, vi sov där hela helgen. Mår du bättre nu eller hur är det? Vad är det med din hals? Kram

Här är en till. Har depression, ångest, panikångest. Medicinerat i snart ett år med cipralex. Det är lite bättre och mina självmordstankar är färre. Försöker ordna så att jag ska få börja med någon terapi snart, känner att jag är mer redo nu. Pluggar på halvtid och är mest isolerad hemma. Inget bra jag vet, men det är så det är nu. Orkar inte vara ute bland alla glada människor som mest bara solar, badar och dricker vin/öl....

Varför har du ångest tror du? Kram på dig

Du bör nog ta upp en eventuell inläggning. Du mår för dåligt och om du har de tankarna så är du inte "pålitlig" för dig själv.
Hoppas du står ut tills torsdag, annars ska du ringa akut-psyk. Så är det och jag vill inte höra nåt annat. Håll fast vid dig själv, som vi vill ha dig här. Du är viktig för oss/mig och jag vet att du kämpar hårt nu. Fortsätt med det! Du är stark och klarar/har klarat mycket.
Massa styrke kramar! 

Okej, jag ska inte säga att jag förstår precis för jag har inte varit med om samma sak. Men jag gick i en skola där man skulle praktisera och det klarade jag inte av fastän jag försökte 5ggr. Man, eller jag iaf, vill ju någonstans vara "som alla andra" och kunna fungera i skola eller arbete. Jag har levt på mina föräldrar och studiemedel men det går inte. Jag är 21 år. Har ansökt om ersättning för förlängd skolgång pga funktionshinder som jag hoppas beviljas.... Jag får ju ta CSN studielån men det kommer ju ta evigheter att betala tillbaka eftersom jag nog aldrig kommer kunna arbeta på heltid. Har en och flera funktionsnedsättningar från en sjukdom förutom depp och ångest.

Håll ut snälla du! Om du känner att det är så jobbigt tycker jag du ska lägga in dig. Även om det inte är kul alls att vara där så har man liksom inga krav på sig. Synd att inte samhället/regeringen förstår att man inte kan ställa för höga krav på människor som mår så dåligt.
Allt man kan göra är att försöka och det har du ju gjort ellerhur? Men om du inte finns mer finns det inga chanser att det kanske ordnar sig. Även om ingen av oss kanske kommer åka på en räkmacka genom livet så är vi värda vår plats på jorden hur töntigt det än låter.
Finns det något du kan göra hemma? Läsa en bok? Titta på film? Möblera om? Fixa med blommor? Vad som än kan distrahera lite. Förstår om du inte orkar, vet hur det känns. Då har du all rätt i världen att bara vila.
Har du ångestdämpande mediciner? Förlåt att jag frågar så mycket och skriver så mycket, du behöver inte svara på allt om du inte vill eller orkar. Jag känner inte dig, men jag vet hur det är när det är piss, därför vill jag hjälpa dig även om det bara är till pyttelite hjälp.

Igår mådde jag skit. Ville inte ringa någon och gråta men pratade till slut med min mamma och grät floder så jag trodde jag skulle torka ut. Sedan kändes det lite bättre. Tvingade i mig lite mat och massa vatten så blev det ännu lite bättre. Satte på en komedifilm och klappade min lilla katt. Små saker kan bli lite större än vad de verkar.

Dottern fick diagnosen förra veckan så det har inte hänt nå. Jag sa åt hennes psykolog att han skulle se till att få iväg remiss för dbt innan han tog semester. Tyvärr så får han inte säga nå åt mig eftersom hon är myndig. Det har varit ett evigt passande på dottern pga hennes självmordsförsök. Hon har bott hos min syster men nu är dem osams och hon vill inte bo där nå mer. Så jag kan aldrig slappna av. Så fort det ringer i telefonen eller på dörren så är jag rädd att det är polisen som ska komma med dödsbeskedet. Känner att det börjar bli nog nu. Alla säger att jag ska släppa taget eftersom hon är vuxen men hur fasiken ska jag kunna göra det. Miste min äldsta pojke i höstas i suicid så nej tänker inte släppa taget.

Hej i tråden!

Jag är en tvåbarnsmor som lidit av panikångest och depressioner i måååånga år. Det började redan 1994, men då kunde jag ff leva normalt och ingen anade något. 1999 utvecklade jag även agora fobi och mitt liv blev mer och mer begränsat. Tillslut vågade jag inte gå utanför dörren.

Har gått i flera olika terapiformen hos olika psykologer och terapeuter. I höstas var det så illa att jag inte ens kom upp ur sängen. Jag kunde inte lämna min dotter i skolan. Allt rasade. Hela tillvaron blev totalt ur balans. Ingenting funkade längre.

Åkte in till akuten och fick träffa en helt underbar läkare. Han skrev ut medicin till mig. Jag hade fått rådet att medicinera flera gånger tidigare genom åren, men aldrig vågat prova. Jag var så rädd för biverkningar och för att tappa kontrollen över mig själv. Blev rädd för att jag skulle bli galen på riktigt. Antar att denna rädsla är ganska vanlig, för den är väl en del av sjukdomen...

Men så i okt provade jag medicin. Jag grät när jag svalde första tabletten och jag titatde på klockan och inväntade biverkningarna. Jag fick ökad ångest de två första veckorna, men jag blev inte galen, som jag trodde jag skulle bli.

Jag börjar bli mig själv mer och mer och jag klarar nu att lämna mitt barn i skolan. Jag kan gå och handla och nu har jag bara ångestattacker någon gång per månad, till skillnad mot tidigare då jag hade det nästan varje timme varje dag år ut och år in.

Jag är så glad att jag vågade prova medicinen. Och jag är så tacksam att jag svarar bra på medicinen, för jag har förstått att det inte hjälper för alla.

Många varma kramar till alla där ute som lider av panikångest och depressioner. Jag vet hur jobbigt det kan vara. Vilket helvete det är. Jag var nära att ge upp många gånger, men är idag glad att jag itne gav upp.