Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Hej allihopa. Har läst eran tråd ibland men aldrig klarat av att skriva själv, men tänkte prova nu då.

Jag är en 23 årig tjej som lidit av depression sen jag var rätt ung och sedan 2006 har jag haft svår panikångest.

Jag bodde utomlands ett tag och fick där kontakt med psykiatrin angående depressionen och paniken och hon var helt underbar läkare som var väldigt förstående och vi var båda inställda på att få mig att må bättre. Hon sa att det kommer att kräva tid och mycket jobb och troligtvist kommer det påverka mig i resten av mitt liv men att vi ska försöka få mig att lära hantera det.

Tyvärr så hann jag inte gå allt för länge hos henne innan jag och min dv. sambo nuvarande man flyttade tillbaka till Sverige.

Min psykiatriker fixade så att jag fix aktivitetsersättning för ett år här och direkt när jag flyttade hit försökte jag få kontakt med psykiatrin här.
Det var lättare sagt än gjort då vart jag än ringde meddelade dom mig att jag ska ringa någon annanstans (vårdcentralen sa att jag ska ringa psyk direkt - psyk sa att ja först måste genom vc för att få remiss - vc sa sen att jag ska ta kontakt med betendevetaren som i sin tur tyckte att jag skulle kontakta psyk direkt igen...) i ett halvår försökte jag kämpa på och få hjälp någonstans ifrån men alla skickade mig vidare och under tiden blev min panik och ångest mycket värre igen. Så till slut gav jag upp.

Lämnade inte lgh i ett år och började glida mer och mer in i depressionen igen och bestämde då ta hjälp av en personlig ombud som skulle hjälpa mig att få kontakt med rätt personer.

Jag fick tid hos en underbar vc. läkare som lovade att hjälpa mig, han konstaterade även att jag hade svår D-vitamin samt järnbrist och jag fick tillskott för det och började må lite bättre med depressionen då jjag började få lite hopp om att jag skulle äntligen få hjälp.
Jag har börjat lite smått gå ut med mina hundar, bara små promenader här på gården men det är ett steg i rätt riktning och jag kände att äntligen börjar allt gå åt rätt håll.. tills nu.

Min aktivitetsersättning tog slut i februari och jag har ansökt om att få det förlängt men eftersom denna läkare skrev. bla att jag fått antidepressiva ( vilka jag fått sen jag var 15 år men fick prova nytt märke) samt D-vitamin och järntillskott och mår bättre tack vare det ansåg försäkringskassan att det betyder att jag mår i stort sett bra nu trots att läkaren fortsätter att panikångesten  är dock kvar att jag har omöjligt att för tillfället jobba med något som innebär kontakt med andra människor och att ett jobb inte är aktuelt för mig just nu.

Han skriver dock i slutet även att panikångest generelt sett har ett bra prognos och att jag BORDE må bättre inom de närmaste månaderna ( vad han baserar det på vet jag dock ej)

Så nu har jag fått höra från FK att de tänker ge avslag på min ansökan då de inte anser att min arbetsförmåga är försämrad längre samt att jag inom ett par månader enligt läkaren och dem är "frisk"

Ringde då till min handläggare på FK och förklarade att förbättringen innebär just att jag efter ett år instängd i lägenheten kan ta vissa dagar promenad på våran gård men att tex. handla, träffa kompisar (vilket jag iofs. inte längre har) eller åka buss är helt omöjligt för mig att göra själv hur ska jag då kunna börja jobba??

De gav mig en chans att ringa till min läkare och be han förklara detta i ett andra utlåtande till FK och när jag idag pratade med läkaren höll han med mig om att jag inte bör eller kan jobba än MEN att han kommer inte kunna säga att jag bör sjuksrivas i ett år då han tycker att prognosen för panikångest är just så bra för dom flesta att han tror att jag kommer att må bättre inom kort.

Än en gång så vet jag inte vad han baserar det på då jag fortfarande inte fått någon psyk. kontakt. Läkaren remiterade mig till en kurator för samtalskontakt i slutet av maj och efter 20 hos henne tyckte hon att jag definitivt borde få kontakt med psyk istället eftersom det inte är mycket hon kan hjälpa mig med och ÄNTLIGEN fick jag kontakt med psyk. Dock så fick jag tid för bedömining inför remiss till psyk först 15 i 10 så så länge får jag sitta här hemma och må skit och enligt läkaren ska jag bli bättre helt själv.

Jag kommer nu då troligen inte få förlängd aktivitets ersättning ligger efter med räkningar redan då jag inte fått pengar sen februari ( min man jobbar men hans lön räcker tyvärr inte till alla räkningar + mat mm.) och jag har redan kronofogden efter mig.

Jag mår bara piss idag och när jag äntligen hade fått upp hoppet om att få hjälp och må bättre så slär det tillbaka igen. Jag vill bara ge upp nu orkar inte kämpa när det inget hjälper ändå och är trött på allt skit..
Jag VILL ju så gärna få tillbaka mitt liv jag VILL kunna jobba jag VILL kunna åka och handla utan att behöva vara beroende till 100% av min man och jag VILL kunna försörja mig själv utan att leva på min man men känner mer press nu än någonsin eftersom jag har tidspress på att må bättre och känner på sätt och vis att läkaren säger att om jag inte jobbar inom ett par månader är det för att jag själv valt att misslyckas då de flesta med panikångest blir friska snabbt helt av sig själva :(

Vet inte vad jag orkar eller kan göra nu känner mig bara kass och misslyckad och vill ge upp och gå och gömma mig någonstans.

Förlåt att det blev så långt men har ingen annan att prata med då inte många ens vet hur jag mår (min familj bor i ett annat land och jag vill inte dra ner min man i min depression utan försöker spela pigg och glad så gott det går när han är hemma) För det mesta jobbar min man borta mycket och då är jag verkligen helt själv från kl 5 på morgonen ofta till kl 22 på kvällen och ibland jobbar han borta längre perioder och sover då även borta och då är jag verkligen isolerad här hemma. Vet inte hur jag ska gå vidare nu.

Tack så mycket. Har som sagt följt tråden lite men jag får sån ångest när jag ens tänker på att skriva om hur jag mår så det brukar låsa sig och jag försöker "tänka bort" det ist. Men var och är väldigt frustrerad just nu över allt som hänt och kände att jag måste få skriva ut lite känslor. Det är verkligen toppen att det finns såna här sidår där man kan prata med och peppa varandra med andra som vet hur det är.

Ja mina hundar är verkligen min räddning, skulle nog fortfarande inte kommit ut ur lägenheten utan dom men eftersom dom måste ut och min man jobbar så mycket så måste jag ju även fast det inte alltid är lätt. Men om han ska jobba borta längre perioder eller jag har det riktigt tufft brukar dom få vara hos en hundvakt så att jag slipper känna skuld om jag inte klarar av att gå ut med dom jämt själv. Min man brukar annars ta ut dom innan och efter jobbet så det hjälper ju en hel del.

Ja det är så skumt att läkare/försäkringskassan och andra människor inte kan förstå hur jobbigt det kan vara att må såhär och de flesta (som jag mött iaf.) verkar tro att man bara är ute efter bidrag och att man VILL sitta hemma jämt.

Min man är tyvärr inte så bra på att stötta mig tvärtom han är väldigt dålig på känslor överlag, om det blir för mycket känslor så stänger han av helt. Han vill mest soppa allt negativt under mattan och "spela" att allt är bra jämt och det är hans sätt att hantera allt så därför kan jag ibland känna mig väldigt ensam i allt då han är den enda som verkligen ens vet hur dåligt jag mår och jag kan inte ens visa/prata med han om det.

Hoppas att det ordnar sig för dig med FK. och allt annat också.

Jag har verkligen varit så otroligt glad då trots det är små korta promenader så är det ett stort steg för mig som under de senaste 4 åren har varit inlåst i lägenheten i 3 av dom. Så jag kände mig väldigt hoppfull och tyckte att det var ett stort steg för mig framåt tills jag nu får höra att jag förväntas klara av att jobba inom de närmaste månaderna och kommer då troligtvist inte få någon ekonomisk stöd längre. Känner mig så misslyckad och hjälplös och redo att ge upp eftersom det känns lite som att hur mycket jag än kämpar (och är själv stolt över mina framsteg) kommer det aldrig att bli bra nog verkar det som.
Just nu vill jag bara ge upp men har bestämt mig att inte göra det. Imorgon ska jag ut med hundarna som vanligt och försöka kämpa för att få min aktivitetsersättning och att få komma till en psykiatriker. Funderar även på att säga till FK att jag vill ha en andra åsikt av en PSYKIATRIKER i mitt ärende då läkaren (som är helt underbar och har hjälpt mig mycket) trotts allt bara är en allmän läkare i vc och kanske inte så insatt i just panikångest.
Vet inte om det kommer att hjälpa något men jag vet bara själv hur mycket värre jag kommer att känna mig och dom avslår min ansökan. Jag vill bara kunna få kontakt med psykiatrin och börja i lugn takt ta ett steg i taget mot att bli bättre.
När jag bodde utomlands bestämde jag mig för att börja jobba fast jag mådde dåligt fortfarande (även då pga. ekonomisk press.) Jag klarade bara av att jobba 2 månader och efter det rasade allt. Jag kände mig totalt misslyckad och hade självmords tankar och lämnade inte sovrummet på flera månader och i just efter det kunde jag inte ens lämna hemmet sen. Det var då min panikångest och socialfobi verkligen exploderade och jag vill bara inte att det ska hända igen nu när jag äntligen känner att jag mår så mycket bättre och har gjort för mig stora framsteg.

Tack så mycket.

Läkaren skulle ringa mig igår efter kl.10 efter att han hade pratat med FK men han har fortfarande inte ringt upp :/

Mina hundar är båda av rasen Prazsky krysarik den ena är 3 och den andra 2 år gamla. De är så söta små tokrar som får mig att le varje dag med sina påhitt.
Vad jobbigt att vara allergisk, min man är allergisk mot katt men om han inte hade varit det skulle vi säkert haft iaf. en sån också. Jag är även en djurmänniska och skulle inte klara mig utan mina djur. Har alltid haft djur och jag red i 7 års tid men nu har ju även det varit omöjligt.
Men det är en av sakerna som jag saknar såå otroligt mycket och som är ett av mina mål: att kunna ta mig till ett stall och rida igen. Det är så terapeutiskt på något sätt, när jag rider så glömmer jag bort allt annat för en stund och lever i den lilla bubblan och det är så rogivande.
Så förhoppningsvist kommer jag att kunna göra det någon gång i mitt liv igen.

Hej Alla!

Här är en nybliven 2 barnsmamma som tyvärr mår skit just av ångest.  Har en riktigt dålig period nu när jag inte kan andas 80% av min vakna tid. Otroligt jobbigt. Har bara haft tungt att andas kvällstid innan och nu hela dagarna, tror såklart jag är dödssjuk. Någon mer som haft sådana perioder? När ni vatt säkra på att ni inte får luft hela tiden?

Hej igen!
Tänkte berätta lite om mig själv. Jag är 24 år och bor i Skåne. har två barn , 2 år och en bebis på 2 månader. Första panikattacken kom när jag var 14 år och mådde dåligt i nästan 2 år. Sen blev jag bra på något vis fram tills jag blev gravid med första barnet, eller egentligen började det lite innan. Fick en svår första förlossning med blodförlust på nästan 3 liter och jag trodde jag skulle dö. Detta triggade nog igång min dödsångest. Läste om struplocksinflammation i BVC boken och fick därefter svårt att andas. Varje kväll. Gick till läkaren som tog prover , hade lite förhöjt TSH (som nu är normalt) Annars var allt bra. Under min andra graviditet fick jag hög puls, runt 120 konstant. ´Blev inlagd då dem trodde det kunde vara en propp i lungan(hade ont bak i ryggen) , inget fel hittades merän ett litet ofarligt hjärtfel som är jätte vanligt . Efter detta har jag trott dagligen att jag har propp i lungan. Man röntgade inte lungorna så har aldrig fått det bekräftat att där inte skulle vara ngt fel.

Jaa så mina största problem just nu är att jag är så otroligt rädd för att det ska vara något fel på mina lungor, att jag kommer kvävas till döds. Det var ju tidigare mestadels bara på kvällen men nu är det hela dagarna. Jag brukar inte längre få kraftiga panikattacker utan jag har "milda" ångestattacker i flera timmar istället. Och brukar aldrig få skenande hjärta utan bara att jag håller på o bli galen och inte får luft. Generaliserad ångest har dem sagt jag lider av.

Har tagit kontakt med en kurator på Psyk som jag ska gå till två dagar i veckan och idag ska jag på läkarekontroll med min bebis och ska be honom om en remiss till astma allergi mottagningen.  Just att få lungkapaciteten kollad. Trots att om det skulle vara något fel på lungorna skulle jag inte kunna andas normalt, man skulle kunna se det utifrån med det gör ingen, det är bara känslan antagligen. Men MEN finns alltid där, Tänk OM det skulle vara. Men samtidigt man kan aldrig vara garanterad..

Undersökningarna som gjorts på mig är EKG, CT hjärna(har en ofarlig cysta i huvudet) och tagit blodprover. Allt detta har varit bra.

Kram på er!

får jag också vara med här? Har haft problem med depression och ångest i ca 15 år och mår nu så pass bra att jag klarar av vardagslivet - men det är jobbigt. Jag känner mig så annorlunda - varför kan jag inte klara av saker lika bra som alla andra? Städningen tex- är så trött på oredan här hemma men har inte kraft att ta tag i det. Har en jättebra psykolog - men att gå i genom allt jobbigt är inte så lätt och det är ofta jag nästan mår sämre när jag går därifrån... Fast det är kanske nödvändigt för att komma ut på andra sidan. Skönt att se att jag inte är ensam i alla fall!

Det vanligaste problemet verkar vara att man inte kan sova. Men jag kan sova hur mycket som helst - men är ändå aldrig utvilad. Jag är jämt trött, orkeslös, ingen energi å heller ingen lust att göra någonting. Jag jobbar å där tömmer jag all energireserv. Som egentligen inte finns men jag måste anstränga mig. När jag kommer hem orkar jag ingenting. Blir alltid hämtmat el micromat. Sen blir det soffläge tills det är dags att förflyttas till sängen. Sen morgonen därpå när klockan ringer så är jag helt död. Man fattar inte hur man orkar men måste man så går det. Men när ska det ta slut? Nu har jag semester som tur är å är på landet men får ingenting gjort men skönt att sova ut men det är knappt att man orkar ta sig ur sängen ändå. Måste vara nånting fel men har nyligen varit på hälsokontroll men det visade ingenting konstigt förutom min övervikt. Alla andra värden var jättebra. Jag hat försökt att hå ner i vikt men det funkar inte heller fast kg har slutat med allt onyttigt. Jag bet att jag borde röra mig mer oxå men hur ska man orka?

så trött på all ångest som ibland äter upp mig inifrån :/ gråter för ingenting och känner mig ibland väldigt värdelös som person. Jag äter antidepressiva och går i regelbundna samtal men ändå så är det alltid något som går snett eller någon som ska förstöra för en.. det komiska är att man tror att man är ensam om det här :o