Att fostra respektfullt

Jag kanske uttryckte mig lite klumpigt. Vi kräver naturligtvis inte att de ska kramas. Vad jag menade är att jag tror att även små barn kan förstå kramen som en försonande gest lättare än de förstår ordet förlåt. Därför tycker jag att det kan vara bra att de kramas. När vi pratar om vad man får göra respektive inte får göra återkommer vi ofta till just kramar, och vi kramas ju mycket överhuvudtaget, så det känns liksom naturligt. Men nej, inte tvinga förstås.

Att hinna fånga handen och hindra slaget är sällan en möjlighet för oss, eftersom det alltid kommer som från ingenstans. Han är aldrig arg när han slår henne, det är sällan så att slaget har föregåtts av någon "provokation" från lillasysters sida, det sker mitt i lugn och glad lek, i förbifarten när han går förbi henne, när vi alla myser tillsammans i soffan osv. Vi får liksom inga förvarningar. Vi har pratat massor om det här med att man inte får slåss, men framför allt försökt fokusera på vad man faktiskt får göra, för att uppmuntra positivt beteende. Vi brukar inte göra någon "affär" av det när han slår, utan enbart lyfta bort och säga nej (och inte en massa resonemang just i den stunden). Men inget av detta har hjälpt, och det här har som sagt pågått sedan lillasyster var några månader gammal (hon fyller ett nu).

Nja, tillräckligt många tillfällen under sommaren ändå för att det ska ha känts riktigt jobbigt emellanåt. Just för att man själv tror att han ska bli så glad av att få komma iväg och göra det där han gillar blir man ju så besviken varje gång för att man ska behöva krångla så himla mycket. Inte ens en enda ynka gång kan han låta påklädningen bara slinka igenom, liksom...

Vad jobbigt! Men då slår han henne inte av ilska då? Det är ju bra (även om det såklart inte gör mindre ont på er flicka för det).  Känner igen det hos vår stora dock, hon kunde också göra så ibland helt utan förvarning, jag tror mest att det handlar om att pröva sig fram i hur man umgås/tar i andra - åtminstone vad gäller vår flicka.. Minns inte hur gammal din son är, kan han själv säga något om det, hur han känner sig just då?

Ja, vi har också struntat i många saker som skulle bli jobbiga att genomdriva, men vissa strider måste man ju ta. I mitt fall känns det som sagt väldigt viktigt just det här med samling kring maten. Visst kan det lösa sig ändå med tiden, men samtidigt har jag sett hur vissa saker så lätt kan ränna iväg och bli dåliga vanor utan att man tänker på det, och sen är det väldigt svårt att vända tillbaka. Vår kille äter bra och gillar all mat, så vi behöver inte truga med själva maten. Det är det här eviga rännandet (som tydligen pågår på dagis också, men nu har han ju inte varit där på väldigt länge). Jag kan tänka mig att försöka strunta i att han springer omkring, för att se om han till slut kanske kommer och sätter sig självmant, men maten kommer fortfarande stå på bordet - där går min gräns...

Han är drygt 3 och pratar väldigt bra. Om man frågar honom varför han gör det svarar han oftast (fortfarande glad) "för jag tycker om det".

Ja, det är verkligen en jobbig sits, för de flesta tips och råd verkar utgå ifrån att barnet är argt, ledset och aggressivt, att det kanske slår för att lillasyskonet tagit deras bästa bil - men inget av detta stämmer in på vår situation. Jag gillar t ex Lars H Gustafssons resonemang, men även han talar om "viljestarka och arga barn" som slår sina småsyskon. Men vi har ett viljestarkt och glatt barn!

Men i grunden ligger förstås någon form av avundsjuka/rivalitet gentemot lillasyster. Det var extra tydligt i somras, när min man var bortrest och jag var med båda barnen hos mina föräldrar en vecka. När lillasyster hade sina sovstunder på dagen uppförde sig sonen exemplariskt, men resten av tiden var det som att han blev provocerad bara av det faktum att hon var vaken. Var på henne hela tiden, eller så bråkade han med oss vuxna, eller så sprang han omkring och slängde ner allt han fick syn på på golvet osv. Men liksom aldrig arg.

Kanske han känner sig lite osynlig? negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet sägs det ju. Jag menar absolut inte att ni inte ger honom uppmärksamhet men han kanske har en sådan känsla ändå?

Ja, visst kan det vara så. Men jag vet inte hur vi skulle göra för att ge honom mer uppmärksamhet. Som jag har nämnt har vi ju varit lediga nästan hela året, hela familjen tillsammans, så vi har verkligen haft tid att umgås. Vi föräldrar delar ofta upp oss och tar varsitt barn för att han ska känna att han får egentid med oss båda. Min man är jättebra på att hitta på mer lek-aktiviteter med honom, typ gå och bada eller fiska eller busa i sängen, och jag är mer den där som sitter och läser böcker för honom, och så sjunger vi och spelar piano tillsammans väldigt mycket. Den där mardrömsveckan hos mina föräldrar gick vi iväg bara han och jag och hittade på något kul så fort lillasyster somnat, och när hon var vaken lämnade jag oftare över ansvaret för henne på mina föräldrar så jag kunde ägna mig helt åt honom ändå. Det känns bara så hopplöst, faktiskt...

Det första jag tänkte på när du skrev dina inlägg i tråden om era "problem"var faktiskt att det har något att göra med att han blivit storebror.
Jag tror inte att det finns onda barn eller barn som slåss av pur elakhet. Det finns barn som lär sig i hemmet att enda sättet att synas/höras är genom att ryta gentemot andra eller genom att slåss. Dessa barn märker man att de har en underliggandei lskagentemot andra (barn).
Så verkar inte ni ju ha det hemma hos er, däremot tror jag att det kan finnas saker som gör att er son känner av en viss skillnad i ert beteende gentemot honom och hans syster?
Jag tror man måste vara jätteobservant i sitt beteende när man harflera barn för jag tror (vet ju inte som sagt, har bara sett hos andra familjer) att det är lätt att man har olika förhållningssätt till barnen som barnen kanske känner är orättvist.

Jag förstår din frustration, så svårt! Just nu har jag inget konstruktivt att komma med känner jag.. men du och din man verkar verkligen vara underbara engagerade föräldrar så ge inte upp! Små förändringar i vardagen sprider ju dessutom ringar så även om ni inte hittar lösningar på samtliga områden där det är struligt för er så är åtminstone jag övertygad om att en positiv förändring på ett eller ett par områden på sikt genererar i förändring på det stora hela.
Kanske skall ni, för att det skall kännas hanterbart, fokusera på EN sak ni vill ändra (matsituationen exempelvis) och lite strunta i det andra? (inte att skydda lillasyster givetvis men inte lägga så mycket energi på andra struligheter.. bara försök att få det att flyta så smidigt som möjligt och jobba med EN grej?)

ledsamt att läsa att ni verkligen försöker men att det inte riktigt får effekt.. Kommer han att börja på dagis i höst?
Jag funderar också kring 3-årstrotsen eftersom jag har en dotter som är lika gammal. Det är ju otroligt mycket testande och allt ska undersökas och trixas med på alla miljarrder sätt. tror du inte att det kan vända till det bättre snart?