Att fostra respektfullt

Oj, vilken svår fråga! Med humor och ett lugnt humör kommer man långt. Men det är svårt att säga precis hur man gör bara så där allmänt; det är lättare om du frågar om särskilda situationer ...

Ja till exempel om barnet alltid skriker på eftermiddagarna när det är dags att gå hem från parken och vägrar gå hem och bara vill göra det som hon vill..Och när det inte hjälper att prata lugnt och sansat.

Eller i situationer när vi umgås med andra vuxna och barn i samma ålder och de slåss och bråkar om allting som de vill ha samtidigt och likadant. Jag är ofta lugn och glad men man blir trött när det ska bråkas och skrikas om allt och det är så lätt att ta till mutor eller hot om indragen efterrätt tex. Jag vill verkligen inte bete mig så.

Tips??!!

Jag skulle ransonera parken ett tag och planera noga innan jag gick dit nästa gång. 3-åringar kan nosa sig till när mamma är stressad eller har bråttom, och då sätter de sig på tvären extra mycket. Jag ser till att ha tidsmarginaler. Sedan säger jag till i god tid (en kvart innan) att vi ska gå. Då säger jag helst att "vi ska gå hem och laga mat / läsa saga / rita" i stället för att bara tala om att vi ska gå därifrån. Det är en sådan där enkel grej som gör att det känns mindre jobbigt att gå; det finns något annat roligt att se fram emot.
Om barnet sedan tvärvägrar att gå hem, så suckar jag och säger att "Vad synd! Då hinner vi inte göra XXX (vad vi nu skulle göra hemma)! Men säg till när du lekt färdigt då!" och sedan halar jag upp en tidning och sätter mig med den. Oddsen är mycket goda för att barnet säger till ganska snabbt, men om tiden går utan att barnet vill gå hem, så lyfter jag upp ungen och stoppar i vagnen. Det finns en gräns när man måste ta till föräldraauktoriteten, och i stället för att bära en skrikande 3-åring hem, så tar jag hellre henne i en vagn.

Har precis läst Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Mycket tänkvärda saker.

Jag har samma problem som dig, tålamodet tryter ibland, beror ju mycket på mig men det blir ju alltid att de ska bråka om jag ska laga mat m.m.

Men barn trotsar inte för det är föräldrarna som trotsar..=) man ska utgå från att barn vill samarbeta men de vill ju lära sig själva och det är ju helt normalt i utevcklingen att de ska lära sig saker för de kommer ju inte alltid ha mamma och pappa vid sin sida. Det gäller att ha tid över till vissa aktiviteter.

Jag brukar ha förtäckta mutor, är väl inte så bra alltid, men lockar med roligare saker. Brukar tänka på hur JAG tänker, jag vill gå hem från parken för jag har redan målat upp en bild på att det skönt att komma hem, kanske för att jag ska äta eller att det är svalare hemma, då längtar jag hem, men barnen kanske inte har tänkt så långt, de har roligt NU och kanske inte tänker att det kan vara roligt hemma med. Förstår ni hur jag menar. För ofta hjälper det ju om man säger till barnen att man ska hem å äta eller leka med lego eller liknande.

Tack för era svar!
Lövet2,, jag gör ungefär som du, säger till en stund innan att snart är det dags att gå, nu får du gunga några gånger SEN är det dags att  gå hem men icke. Skrik och bråk och stök när det är dags tills jag ger upp och tar henne under armen/sätter i vagnen varpå hon klättrar ur och skriker, osv..

Fridaooo,
så säger jag också, att nu ska vi gå hem och laga mat och mysa tillsammans i soffan med en filt och en rolig film tex men det spelar ingen roll för hon har så himla roligt och vill inte att det ska ta slut liksom.

Jag ska nog göra som lövet2 säger att skippa parken ett tag och göra något annat ,dvs bryta vanan så kanske det går lättare..

Tror inte man kommer ifrån sådana konflikter med små barn och jag tror dessutom att de är oerhört viktiga för barnet som får lära sig konflikthantering - med dig som förebild. Att förvarna vad som komma skall är såklart viktigt, om mitt barn ändå inte är beredd att avsluta efter en stund så brukar jag erbjuda alternativet "vill du gå själv (till vagnen exempelvis) eller skall jag bära dig? Hjälper knappast men att ge barnet möjlighet att fatta beslut är respekt som jag själv hade uppskattat..
Förtäckta mutor som någon skrev är guld värt Att locka med att "nu går vi hem och blåser ballonger" funkar 9 (eller åtminstone 8) gånger av 10 möjliga, åtminstone här!

Nu är min son något yngre än era små.
Han blev ett i slutet på mars.

Men undrar lite smått hur man gör redan nu?
Jag har väldigt lätt för att tappa tålamodet nu känner jag.
dumt att skylla på trötthet och lå¨nga dagar ensam men det är en del i det hela.

Men hur gör jag för att undvika att skrika och gapa och skälla för det är verkligen inget jag vill.

Har en otroligt bestämd liten son som vet vad han vill. En son som desstuom inte är så förtjust i sin mamma som hans mamma är i han...

Känner att det har kommit till en punkt att jag väljer att stanna hemma i större och större utsträckning just för att slippa jobbiga situationer ute bland folk..

Blev inte mycket konkreta frågor i detta inlägg känner jag...

Hur menar du när du skriver att din son inte är lika förtjust i dig som du i honom?

Det sitter helt och hållet i vilken syn du har på honom och hans beteende. Om han skriker när han inte får leka med din mobil, så kan du välja att tolka det på en massa olika sätt:
*Han är besviken för att han inte får leka med den
*Han är ledsen för att du klantigt nog lagt en kul grej inom räckhåll bara för att sedan retas och ta bort den
*Han är arg för att han inte får som han vill
*Han skriker för att jäklas med dig

Din tolkning avgör hur du ska reagera, och det är där du måste sätta in dina ansträngningar.

Nu lever jag inte som jämlike med mitt barn, men räknar mig ändå till dem som är noga med att lyssna till, respektera och insprireras av mina barn, så jag svarar ändå.

För min del handlar relationen om kommunikation, och det är mitt ansvar som vuxen och förälder att göra mitt yttersta för att begripa mig på mina barn, och att kommunicera mig själv till dem. Jag försöker lära mig att tolka dem på ett adekvat sätt, på det sätt som bäst stämmer överens med deras person, vilket inte alltid är helt lätt (äldsta är 14 och yngsta 1,5...). Jag lägger ner mycket tid på att engagera mig i sådant de tycker om, och försöker sätta mig in i sånt de inte tycker om. Varför gillar man Lady Gaga men hatar Lilly Allen tex. Eller vad är det roliga med att stå och peta med en pinne på ett träd och sen trilla omkull. Då får man ju helt enkelt LYSSNA på Lady Gaga/Lilly Allen/peta med pinne på träd och falla omkull.

När det gäller konflikter av den typen du beskriver, brukar jag dels förbereda - som lövet2 beskriver - och sedan uttrycka det som en vilja hos mig. "Jag skulle vilja gå hem om en stund, vad vill du göra?" - även om lillkillen är så liten. Sen vill han ju såklart inte gå hem alltid, då försöker jag TILLSAMMANS med honom hitta något som är roligt att göra UNDER TIDEN som vi går hem, så att VI får det trevligare. Räkna bilar, plocka blommor eller liknande. Det tar tid, men det blir trevligare.

Jag brukar också be om hjälp (jag har skrivit om detta i flera andra trådar om trotsbarn), vikten av att göra barnet viktigt.  Jag skrev såhär tidigare i veckan:

"En del kallar det förtrots, andra kallar det separationsfas. I vilket fall som helt verkar det bli ungefär så som du beskriver. Minns med fasa hur dottern var i den åldern... Hua.

Någonting som fungerade för mig/oss, var att be om hjälp. Inte som i "kan du vara snäll och hjälpa till", utan mer "ååååÅÅÅHH!! Det GÅÅÅR INTE att knyta skooOOOORNA! HJÄÄLP!". Jag skojar inte. Man kan göra så med nästan vad som helst, nyckelorden är dramatik och samverkan. Du måste visa honom att han är behövd, på riktigt, att saker blir liite bättre när han hjälper till. De vill så himla mycket i den åldern som de inte klarar av, samtidigt vidgas deras värld, vilket betyder att de själva blir mindre igen. Sänk kraven/förväntningarna på honom, uppmuntra honom att göra sånt som du vet att han klarar galant (typ ta fram gamla bebisleksaker), och gör honom delaktig i vad ni än håller på med. Ska du hacka lök, ner på golvet, lök på skärbrädan, oja dig över att det går åt fanders om han inte hjälper till, skär tillsammans.

som sagt, jag skojar inte. Har stått inne på ICA fredag eftermiddag och ojjat mig för att kassarna är så tunga att jag inte orkar bära dem själv, får att få med dottern hem... Som folk tittade kan jag säga."

Poängen var inte alls att göra mig löjlig över dottern på något sätt, det var ett sätt för mig att sätta mig in i hennes känslor, fast med mina egna då, att på ett dramatiskt sätt visa henne att jag BEHÖVER henne, att livet blir lite lättare och lite roligare för MIG när hon är med. Jag klarar mig sämre utan henne. Och det fungerar fortfarande, dryga tio år senare.

För mig är det respektfullt, eller det är så jag tänker. Jag försöker sätta mig in i deras känslor, och sedan visar jag mina egna känslor på DERAS sätt, när jag bedömer att jag behöver vara extra tydlig i kommunikationen mellan oss. För den är jag ytterst ansvarig för.