Om din partner förgrep sig på ert barn?

F.ö finns det inget som fyller mig med sådant äckel som den partner som VET att den andre förgriper sig på deras barn och inte lyfter ett finger för att det är viktigare att inte vara ensam som vuxen än att ta hand om det barn man satt till världen.

så du skulle ta risken att förlora vårdnaden?

Och hur skulle det gå till rent praktiskt? Skulle du inte lämna barnet till förskolan? Hur skulle du hindra pappan att hämta barnet där? Och vad innebär "kämpa som en tok"...?

Lite dum vinkling på frågan från början. Ni utgår från att det är mannen som förgriper sig på barnet. Jag gillar inte när ni utgår från att mannen är ett svin. De flesta av oss är ganska hyggliga människor trots att vi är män.

Det finns tom en undantagslag i Svensk lagstiftning som ger sänkt straff eller inget straff alls om man tex skulle misshandla sin partner om man kommer på honom med att våldta ens barn. Men men.
Jag hade inte gått till handrgripligheter på riktigt, men jag hade kännt för det! Dock vill jag gärna se till att mitt barn faktiskt har iaf en vettig förälder som finns där för henne.

Sen finns det tyvärr många kvinnor framförallt som erkännt själva att de haft hundra och en orsak till varför de tror sig inte klara sig utan en man och därför stannat hos sin partner trots vetskapen om att han våldtar deras barn. Andra kvinnor har varit så inne på att de bara måste få det att fungera att de helt väljer att förneka att våldtäkterna sker trots att de egentligen vet om det. Så alla är inte så "oskyldiga" att de stannar av rädsla för att både de och barnen skall dö annars.

Är en del om lagen om provokation. Om man blir tillräckligt provocerad förklarar detta delar av ens handlande och kan ge förändring i straffsatsen. Bara att googla om du inte tror mig.

Jajamensan. jag förstår hur du menar och tänker. Blir bara trött när mannen blir skunk i många trådar där det handlar om rätt och fel - kvinna/man

Visst är det så och för min del så finns inget annat än dödsstraff för pedofiler, oavsett kön.

Som sagt, jag vet inte exakt hur lagen ser ut i det fallet. Men varenda människa med huvudet i behåll skulle hålla sitt barn undan en sådan "människa".

Jag skulle lämnat mannen direkt och polisanmält honom. Tyvärr resonerade inte min mamma så. Hon spärrae in mig på psyket och sade till läkaren att ingenting hade hänt, vilket ledde till att jag fick en psykos-diagnos som sade att jag hade hallucinationer och vanföreställningar. Därför blev jag nerdrogad med neuroleptika, sömnmedel och lugnande och för att ta mig ut därifrån var jag tvungen att "erkänna" att jag var sjuk och ingenting hade hänt. Efter detta bröt jag kontakten totalt med min familj och släkt och har nu lyckts bygga upp ett eget liv, men det var extremt jobbigt och tog en mycket lång tid...

Jag är rätt så övertygad om att ett barn inte skulle vilja träffa nån som skadat det så.  Bara för att man är förälder så betyder inte det att man kan göra vadsomhelst och ändå bli "längtad" efter.