Umgängesvägran

Efter en relativt lång och utdragen vårdnadstvist kom den slutliga domen i december 2009 där jag (mamman) fick ensam vårdnad och pappan fick igenom umgänge varannan helg. Pappan hade före vårdnadstvisten haft en väldigt knapphändigt umgänge på eget bevåg, men så snart vårdnadstvisten drog igång blev han plötsligt väldigt benägen om att få umgänge. Sonen är idag sex år.

Precis som jag trodde svalnade intresset ganska direkt efter att domen sattes. De första två helgerna blev inte av då pappan ringde och ställde in. Från februari och fram tills nu har det endast blivit en umgängeshelg och ett sporadiskt dagumgänge. De resterande umgängena dök pappan inte upp för hämtning och struntade helt i att höra av sig. Detta gör det förstås oerhört svårt för mig då jag aldrig vet hur jag ska göra, om jag ska förbereda sonen på umgänge eller inte. Sonen vill inte träffa sin pappa, har ju aldrig haft något fungerande umgänge och känner inte sin pappa. Pappan har vid de uppsatta umgängestillfällena inte gått att få tag på. Vittnen finns på att pappan inte har kommit för hämtning den tid som domen säger. 

Nu känner jag att det hela har gått för långt. Sonen mår inte bra av att aldrig veta hur det blir och pappan bryr sig helt enkelt inte. Umgänget kommer därför tas upp i domstolen igen i höst och inte ens inför denna förhandling har pappans intresse ökat. Fortfarande total tystnad. Nu undrar jag hur man i rätten resonerar kring detta? Jag yrkar nu på inget umgänge alls. Sunt förnuft är ju att detta inte fungerar alls, vår son mår dåligt av detta. Vad tror ni att det kan bli för umgängesdom?