Missed abortion

Stor kram till dig! Jag vet hur hemskt det är... Var själv med om något liknande i sommar. Blev gravid med hjälp av IVF och därför var vi på kontroll på kliniken i vecka 8. Då såg de också bara hinnsäcken och gulekroppen, men kunde inte säga säkert om det betydde ett missfall eller om jag inte var så långt gången som de vi trodde. Läkaren sa att det var 50/50 % chans eller risk åt båda hållen. Gick i en olidlig ovisshet i 1 ½ vecka, då fick jag en blödning och åkte till KK. Precis som för dig konstaterade de ett MA. Jag fick i det läget själv avgöra om jag ville få medicin för att stöta ut fostret eller vänta och se om kroppen själv skulle ta hand om det. Jag valde medicinen, tyckte det var hemskt att bara gå och vänta... När jag var på återkontroll i måndags såg de att medicinen hade fungerat och jag var "återställd" (fysiskt iaf).

Förstår att detta kom som en stor chock för dig Du hade ju tom gått över den kritiska vecka 12. Man tror ju att graviditetssymtom och ingen blödning betyder att allt är som det ska. Jag gick också upp i vikt och magen svullnade. Jag hade turen att vara ledig när detta hände, men jag hade inte klarat att gå till jobbet. Sjukanmäl dig och stanna hemma några dagar. Man behöver få gråta och slippa jobbiga frågor. KRAM

Å, ledsen jag blir. Var hemma ett tag, det är mitt råd! Du behöver ta hand om dig själv nu ett tag och få vara hemma och gråta, grubbla och läsa och dricka te - eller om det är helt andra saker som kan få dig att må lite bättre.

Stor kram till dig!

Jag är så ledsen för din skull! Jag började blöda i v.12+5. Vi åkte till Gynakuten där man konstaterade att det var tomt så att säga.
Jag var helt knäckt och förstår att du mår dåligt.
Jag var redan hemma från jobbet pga strptokocker, men jag var nog hemma en vecka totalt.
Jag fick tabletter som jag tog dagen efter och min sambo var hemma för att hjälpa mig eller ta hand om mig om det skulle behövas.
Precis som du hade jag mått piss och kräkts varenda dag i flera veckor, växt ur mina kläder och allt sånt. Det var hemskt så jag förstår precis hur du känner dig.

Tack för era tankar.
Spöketlaban79, jobbigt med mf efter IVF, vi hade också försökt jättelänge innan vi blev gravida, skulle precis påbörja en utredning och så blev det så här.....

Ja, en vecka hemma blir det nog.

Beklagar att även du ska behöva vara med om MA när ni kämpat länge. Hoppas kroppen tar hand om det snarast annars får du hjälp. Jag fick som tur vad skrapning direkt och det gick jättebra även om det kändes så tomt efteråt så gjorde det i alla fall inte ont. Jag blev gravid fort efter mitt MA även om vi kämpat sen tidigare så jag håller tummarna att ni lyckas inom kort när ni och kroppen är redo. Styrkekramar!

Jag fick veta att jag fått ett MA efter att jag varit in på ultraljudet i v 18.
Innan dess var allt som vanligt, för min del i alla fall. Magen växte, jag var gravid på samma sätt som de andra gångerna.  ( hade två barn vid detta tillfälle)
Jag blev tillsagd att åka hem och vänta på missfall, men vägrade. Jag hade redan varit med om ett missfall hemma, då i v 11 och ville absolut inte gå igenom det en gång till. Dessutom var jag i chock då jag trodde att jag hade en 18 v bebis i magen, fick bara veta att bebisen var död, inte något om varför eller så...
Jag fick en skrapning dagen efter och sen tog det tre veckor innan jag fick veta att det var ett MA och att föstret dött tidigt i grav.

Fy..vet hur jävligt det är. Jag skrapades snart för en vecka sedan efter att jag fick en missed abortion. I slutet av juli månad började jag blöda en kväll, jag hade inte ont eller så det var som en mens blödning men lite slemmig av sig. Jag var rätt lugn då jag trodde att det nog inte vara fara för mitt foster eftersom jag inte hade ont alls. Vi åkte till akuten för att kolla upp det och det visade sig på ultraljudet att fostret dog i mellan v 6-7 men jag var enl tiden i 10+6. När läkaren berätta att fostret ahde slutat växa och ej hade hjärtslag kommer jag aldrig glömma. Jag grär hejdlöst och minns inte ens hur jag kom ner från gynstolen. Shit tårarna rinner nu när jag skriver om det...känns fördjävligt!
Jag gick i en vecka och vänta på att det skulle komma ut av sig självt men allt kom inte ut och lösning var då cytotec tabletter som framkallar sammandragninga i livmodern. Dessa funka litegrann men en vecka senare blev det skrapning då man såg på ultraljudet att det fanna lite kvar. Smärtorna som kom efter det första 3 dagarna när min blödning starta var hemska, Jag hade fått citodon och andra smärtstillande på recept men det hjälpte bara första dagarna sen blev det så kraftig värk at jag åkte in med sjuktransport till gynakuten. Fick då voltaren supp mot smärtan. Det var min räddning mot sammandragningarna! Eftersom man har sån värk och när det väl startar så kan man börja må illa av smärtan då kan det vara svårt att få i sig tabletter vilket hände mig så när det visade sig att jag skulle göra en medicinskabort den andra veckan så fick jag med en supp som jag använde när värken starta. 
Jag gick till mitt jobb ca 2 veckor senare..de flesta visste att jag var gravid så det kändes jobbigt men jag såg till att det flesta visste att jag hade förlorat det innan min arbetsdag. Jag kan känna att vissa dagar är jag närmare till gråt än andra och första veckan grät jag mig till söms varje natt.
Min sambo har stöttat mig jätte mycket och jag försöka stötta han tillbaka men det känns svårare då inte han har lika lätt att prata om det eller läsa om det ur killens perspektiv.
 Jag funderar på att ringa nummret till kurator hjälp som jag fick från gynakuten men hittills har det inte hänt..tror jag känner lite att jag ska vara stark och att jag inte mår så himmla dåligt nog andra som mår sämre än jag me fler missfall än ett osv.. Mitt stöd förutom min kille har varit min vän som har 2 barn efter ha fått 2 missfall..hon är den ända jag orkar prata med om det hela antagligen för hon känt som jag. Min aandra vänner säger bara ohh det jätte vanligt, jag känner en som fick den bla bla eller ja, det e bara försöka igen. Det har jag inte orkat lyssna på riktigt.
Ja har aldrig varit en deppig person och är oftast glad men aldrig naiv eller tar något för givet. Jobbigt att prata med sina vänner och känna att man är en annan person nu än innan missfallet men så känns det. 

Jag ville må bra och vara lycklig under min graviditet trots att risken med missfall finns och är rätt vanlig.
" Jag väntar barn inte missfall" Jag ville att det skulle vara roliga och spännande 9 mån men jag tror inte att jag kommer känna på det viset om jag blir gravid igen men jag hoppas att jag kommer tänka så trots denna hemska händelse, att jag väntar barn inte missfall.

mamita67 inte riktigt klokt att de inte berättade att det var MA, det gör ju ändå en viss skillnad i vad man kan förvänta sig om hur mycket som skall ut osv. Jag känner mig lurad av min kropp, men tycker ändå att det känns litte bättre att misfallet  igentligen skedde tidigt.
 Jag har svårt att sluta tänka på när det kan ha skett, vet att jag hade lite ont någon vecka i början, men hade nog för mig att jag hade det även när jag väntade min son. Men kanske var det då??? Jag hade också en fruktansvärd arbetsvecka med 16-17 timmars nattpass och tre veckor utan mer än en med endast två spridda dagar ledigt v5-7, var det orsaken??? det bara snurrar i huvudet hela tiden. 
Elli82 den där stunden i gynstolen, då hon sade att där inte finns något barn, den stunden när allt dog, jag blev bara alldeles tom och tyst. När jag kom ut i hissen bröt allt ihop, jag blev bara en kvidandes hög. Jag var inte heller särskilt orolig när jag åkte in, en liten blödning i v 13 behöver ju inte betyda någonting...
Vad skönt att ha någon att prata med som förstår. Jag har inte riktigt det, det är klart att jag kan prata med min man, men han försöker mest pigga upp mig med att vi säkert blir gravida snart igen, det var något fel med barnet osv, men jag behöver mer älta, älta hur orättvist allt känns, att ingenting någonsin kommer bli bättre, att jag nästan inte vet om jag vågar försöka igen.
Känner igen kommentarerna att MF är så vanligt, igår var det en nära vän som delade med sig om en annan vännina som hade fått 5 MF, 3 i v12-13 och två tidiga, men nu hade hon fått en dotter. Skulle det få mig att må bättre...NOT.
Nu börjar jag få mer och mer ont också. Jag har tänkt att eftersom jag blöder nu så kanske allt kommer ut, men det kanske det inte alls behöver göra?

Åh fy, din stackare!

Jag förstår inte hur det kommer sig att det är så olika tillvägagångssätt efter ett konstaterat ma. När mitt upptäcktes, i vecka 10+5 (fostret hade slutat växa i vecka 5 eller 6) så fick jag tabletter på en gång. Efter undersökningen fick jag första tabletten direkt, sen fick jag med mig resten hem och skulle ta dem morgonen efter. Nu satte allt i gång samma kväll, så jag behövde inte ta dem, men ändå... Varför ska man behöva gå och vänta en vecka eller längre? Om ett ma upptäcks såpass sent som det ändå är i vecka 10-11-12 någon gång så är det ju oftast ingen som helst tvekan om att fostret inte lever längre och då behöver man ju inte vänta?

Skrapning förstår jag att man kan få vänta på, att få en tid alltså, men jag tycker det är så sjukt att så många tjejer behöver gå hemma och bara VÄNTA. Vad är fördelen med det!?

Stora kramar till dig, ts! Jag hoppas du repar dig relativt snart!

Jag håller med, förstår inte alls varför man skall vänta, det blir ju lite besvärligare på jobbet också om man först skall gå och vänt, och sedan ta tabletter och så kanske det ändå slutar med skrapning. Det blir ju två veckor man måste vara borta då, när allt kunde varit avklarat denna veckan. Jag bor i Göteborg, känns som att allt som har med grav. osv är sämre här, KUBB får man inte färrän efter 35år, går man över tiden väntar de tre veckor istället för två, som de flesta andra osv... Ja, ja...