30+ väntar barn i mars i stockholms innerstad?

Stort grattis Roszi! En tuff start, men va bra att allt ändå slutade lyckligt. Skönt att amningen verkar funka även för dig. Det verkar ju vara något riktigt härligt när det väl fungerar.

Shit, det här m sömnen! Känner mig rätt orolig för det om jag ska vara ärlig. Med en liten hemma så är det ju inte direkt lätt att få vila nu innan heller, full rulle. Även om mannen gör vad han kan så blir ju nätterna ofta som de blir. L kommer över till oss vid 24-snåret och sen är vi 3 i en 160 säng. 
Sist så kunde vi ju anpassa dygnet efter lillkillen. Vi låg ofta kvar till 10-tiden i sängen efter mannen gått till jobbet. Nu ska ju L till dagis kl 9, vaknar vid 7, så det är ju bara att gilla läget. Han somnar vid 20.30 och då har vi som det ser ut nu lite tid för varandra. Antar att det är slut m det nu?! L var alltid vaken mellan 23-01 när han var riktigt liten. Puh, antar att man bara får ta det som det kommer....kommer nog vara som en levande zombie första året.

Så nu har jag klagat lite..... Hur mår ni andra? Kul att träffa er sist och få ett ansikte på de flesta.

Har inte hört något om det där m socker och amning och då har jag träffat typ alla amningsexperter i hela stan . Men, visst kan det väl ligga något litet i det? O andra sidan, jag har hört så mkt knäppt från massa BM så jag tar det mesta m en nypa salt. Känns som det (tyvärr) inom den yrkesgruppen cirkulerar så mycket myter och "tycken" som man som gravid/nybliven förälder får serverat som fakta. Man litar ju på det man hör från de som jobbar med det. Fast min BM är toppen tycker jag, så det är ju verkligen olika såklart. 

 

Måste förresten berätta ang amning. Jag var ju på "amingssamtal". Det var väldigt jobbigt, men bra. Vi pratade och har gjort en plan för hur vi ska göra om det fungerar och en för om det skiter sig igen. Mest orolig är jag för att jag ska få panik bara bebis kommer i närheten av mina bröst. Jag vill ju gärna försöka för det kan ju hända att jag bara hade otur sist. Sen skrev hon ner saker som att de på BB ska respektera om jag inte vill amma, att de inte ska ifrågasätta om jag inte vill prata om det, att vi själva säger till om vi vill ha hjälp osv. Om det inte går så kommer jag omedelbart, utan att behöva åka till akuten (eller motivera mig), kunna få tabletter utskrivna. Vi pratade i 1,5 timme och jag bröt ihop fler ggr under tiden . Känns jätteskönt! Jag var så skeptisk när min BM bad mig prata med ytterligare en "amningsexpert", men denna var inte alls som de andra. Hon frågade om jag vill amma eller om vi ska släppa det direkt osv. De andra berättade mer om hur viktigt det var att amma för anknytning, barnet osv, skuldbelägde liksom.
Så nu har vi en plan för hur vi ska göra och jag tror att det kommer att bli bra vilket som .

Golden, känner igen mig precis. Tänker att jag ska räkna m att gå över, men man vill ju ändå vara förberedd som du säger....
Jag kom m planerat snitt (pga komplikationer), min syster kom nästan på dagen. Mannen tror jag kom bf +14 dgr (vilket fall långt efter bf). Vad jag hört så ska det sitta  i barnets gener, vilket i vårt fall skulle låta vettigt. 

Haligh, fattar inte heller varför alla ska lägga sig i ifall man ammar eller inte. De flesta vill ju faktiskt och går det inte så.... Om man tycker att det är jätteviktigt och får det att funka så borde man ju bara vara glad för det och inte klandra andra som kanske inte har samma tur. Om ngn slår sitt barn eller super när de är gravida osv så förstår jag att man känner att man vill ingripa liksom.... 

Ninus, ja det är fantastiskt m all hjälp man kan få. Det kände jag sist vi fick barn. De gör liksom allt för ens barn om ngt händer. På akuten t ex får man gå först om man har barn under 6 mån. Man betalar inget om man går till läkaren osv. Jag brukar aldrig komma i kontakt m sjukvården i vanliga fall, men sen vi fick barn så blev det annorlunda. Nu var det ju mkt som gick snett i samband m amningen, men jag är ändå väldigt glad över att bo i Sverige. Tänk bara på förlossningen, tiden innan osv. Sverige är verkligen rätt land att få barn i !

Saltis, jag är övertygad om att du kommer att älska ditt nästa barn lika mkt, jag tror att kärlek föder ännu mer kärlek. Så dina förutsättningar nu är mao ännu bättre . Fast jag håller m om att det är svårt att fatta.
Själv så fattar jag inte att jag ska föda barn snart heller. Jag känner i hela kroppen att det närmar sig. De sista dagarna har jag blivit helt slut (får tyvärr inte sova heller ). Men jag känner mig liksom inte redo.Vet inte om det beror på att man stressar upp sig över allt det praktiska när man har en till liten hemma. Är det någon annan som inte heller känner sig riktigt redo? Hoppas att det ger sig och jag snart börjar längta, som jag gjorde sist när det äääääntligen var dags.

Vad jag har förstått så spelar det inte någon roll, när de är så små, hur mycket de sover på dagen. Det ska inte påverka. Har jag alltid fått höra vilket fall. Sen brukar det ordna till sig. Man ska ju aldrig väcka spädbarn heller (om de inte har problem m vikten o sover över matstunder). Så mitt råd blir bara; ta dagen som den kommer och försök att följa hennes rytm....jag vet, det är svårt. Tänk inte så mkt på vad som är dag o natt utan vrid på dygnet om du kan liksom. Tänk på att det är en övergående fas när det är som värst (som du dessutom kommer att längta tillbaks till ). Som en pappa sa till mig "jag har aldrig njutit av så många soluppgångar". Det tyckte jag var fint och tänkte på det när det kändes tungt.

Golden, hoppas verkligen att det kommer bli bättre för dig nu m foglossningen. Du kommer bli en toppen mamma! Jag kände precis som du när jag blev mamma, men "de lär en" som det så fint heter. Hoppas att hormonerna gör att man känner sig redo som du skriver, låter ju vettigt.

Golden, man kan boka taxi och säga att man har bebis vad jag har hört från fler håll.

Är totalt ocool mamma, men det fattade jag inte förrän L kom . Tycker att det låter sunt att ni redan innan anar hur ni kommer bli. Jag fick lite av en chock av all oro . Andningslarm kanske vore ngt denna gång . 

Idag var vi hos BM hela familjen. Får se om det hinner bli fler.... 
Vikt +10 kg, sf 33, hjärta 140, hb 119, blodtryck 120/60. Jag har normalt lägre blodtryck, men det brukr tydligen gå upp på slutet. BM var även nöjd m hb, så det känns bra. Fosterljud har legat på ca 140 nästan varje gång, till skillnad från sonen där det var väldigt olika. Barnet hade fixerat vilket förmodligen bidrar till att sf endast var +1 cm sedan sist. Jag ligger nu nästan nere på den streckade linjen, men BM sa så länge det växer så + att barnet dessutom sjunkit ner vilket gör att måttet blir mindre. Hon trodde tom att detta barn kommer väga lite mer än L vid födseln. Hade ni velat göra tillväxt-UL? Hon tyckte jag skulle vila mer och försöka tänka mer på vad som är på g (både jag o mannen) eftersom jag sa att jag känner mig jättetrött och inte riktigt fattar att det är så nära. Så imorgon åker mannen och L bort över dagen så jag bara får vila.

Precis! Problemet för mig var nog bara att jag, trots att jag är ett kontrollfreak, inte alls förstod innan hur orolig jag skulle vara....och det kom lite som en chock. Jag förstod inte att jag skulle vara konstant orolig för att något ska hända detta lilla liv. Jag är fortfarande nojjig. Jag har svårt att slappna av när vi tex har barnvakt och tycker det är jättejobbigt när lillkillen är sjuk osv. Men jag har lärt mig att leva m det. Tror bara att det hade varit sunt m lite självinsikt innan . T ex tyckte jag andningslarm lät som en hysterisk sak uppfunnen av företag som vill tjäna pengar på nojjiga föräldrar. Haha, nu tycker jag det låter som en bra investering .
 

Känner precis igen det där! Konstiga är att jag inte minns det sen sist?! Jo, att jag vaknade och blev klarvaken på 2sek, men inte denna trötthet. BM sa igår att det bara var vila som gäller, även lite på dagen och att det var vanligt att det är så här på slutet. Jag gick upp kl 8.30 idag (sent m tanke på att det är fullt liv här från kl 7), nu känner jag mig redan totalt slutkörd....

Jag har förstått att det inte ska vara någon fara att ta, men kolla m BM för säkerhets skull. Man brukar ju annars få komma in m kort varsel för att testa. Det gjorde jag en extra gång och då var det ju järnet, bara ett enkelt blodprov.... Har hört att det kan vara tufft att få upp på slutet om det går för långt, så inte värt att riskera.

Haha, jag har också funderat på det där. Hur beter de sig när de är missnöjda i magen. Så fort de kommer ut gråter och skriker de ju massor. Är de nöjda jämt i magen så länge inget händer? Tårar tar för många barn en liten tid innan de kommer första gången.

Fy vad jag är trött! Det där m att sova i egen säng i gästrum på slutet låter som rena drömmen. Att ha klåda låter däremot som en mardröm. I natt sov mannen m Ludvig i hans nya 90-säng. Väldigt skönt! Tyvärr så var det fullt ös från kl 6.40, så sovmorgon är det inte tal om här. Jag vet att jag borde sova på dagen, men jag är så dålig på det. Hur mkt sover ni? Jag får säkert ihop 7 timmar totalt, men väldigt upphackat. Kanske inte är ngn fara? Vet inte om jag stressar upp mig också bara för att alla hela tiden säger att man måste vara utvilad och sova massor....

De sista dagarna känns det att barnet sjunkit och/eller växt massa. Helt plötsligt kan jag inte springa ett steg längre, får gå långsamt och det ilar mellan benen till och från. Har BF på lö och funderar mkt på om jag ska behöva gå över lika mkt denna gång. Tror jag skulle bli chockad om ngt händer nu. Samtidigt känns det som att ngt är på g när jag känner den här tröttheten i hela kroppen.

Haligh, hoppas att det ger sig för lillan m magont! Inte helt ovanligt att det är ngt som bara försvinner heller. Typ växtvärk eller bara att tarmarna utvecklas. Vore ju skönt om dropparna hjälpte. Vi har gett sådana till L när han varit konstig i magen efter magsjuka och då har jag upplevt att det blivit bättre.