När slår man ett barn?

Aldrig!

svarade du på trådens namn eller finns det ingen gräns... Det är ingen här inne som skulle skada sitt barn medvetet. Utan fakta är att mammor ibland tar lite för hårt i armen eller dylikt... men det betyder ju inte att man är sämre än någon annan.. det är det jag vill komma fram till i den här tråden... tips, ideer... för ingen vill ju göra illa sitt barn...Jag förstod att jag skulle få skit för det,,, men ja du har rätt... absolut... Men när barnets handling är farligare än att jag tar henne i örat, för att visa att nu gick du för långt, så tänker jag inte åt mig den kritiken. Jag skäller sällan på mitt barn, och jag tar sällan tag i mitt barn... jag kan räkna på en hand hur många gånger jag tagit tag i henne. Det finns två gånger där jag kan säga idag att jag kunde ha andats ut istället innan jag tillrättavisade min dotter. En gång var när hon rymde ifrån mig, jag hade inte en chans att ta samma väg som hon, för det var över en gräsmatta full med snö, och jag hade en sulky vagn.. så jag var tvungen att gå runt.. Och nej jag kunde inte ha lämnat vagnen där, för då skulle den stå i vägen för bilar. Hon sprang iaf mot motorvägen och jag hade ingen aning om var hon va... jag letade i FEM minuter med bilar som körde i 100km/h precis bredvid mig. Som tur var så står ungen vid en port dörr, men de tankarna jag tänkte under den tiden, ni kan ju förstå själva... jag grät o grät och när jag till slut hittade henne så TOG jag i örat och sen lyfte ner henne i vagnen, inte i örat så klart. Jag höll i örat (precis som jag likväl kunde ha hållit hennes hand, inte ett dugg hårt!!!!) samtidigt som jag säger "vad gör du för dumheter??? Du får inte springa ifrån mamma, det är ju massa bilar där".. absolut inge värre än så.

Sedan var det en gång när hon stod vid en trappa och trappräcket bestod av pålar, varav det fattades en påle och min dotter kom igenom och höll på att falla tre meter ner... då rörde jag ihenne inte utan jag skällde utav helvete.. varför? ja, det kan man undra, men där höll jag på att förlora mitt barn...
Det är vid såna tillfällen jag tycker att det är OKEJ att visa att nu jävlar är det bra. För att det får INTE hända igen.. nästa gång är jag kanske inte där, utan någon annan som inte har koll på dessa ställen och då kan det gå åt helvete...

Och att jag knäppt henne på munnen, står jag för... jag skulle som sagt aldrig göra illa mitt barn, utan spottas man då lär man få ont, och då ser jag hellre att en liten knäpp på munnen för att hon inte ska göra om det än att någon äldre dagis kompis puttar eller slår henne... vilket har hänt...

Jag skulle kunna slå mina barn. Speciellt när de skriker och man får en blackout. Man är ingen jävla robot. Det är mänskligt att reagera på det sättet. Mer en halva världen slår sina barn. De som påstår att de har aldrig velat ge sitt barn ett spark i ärslet eller ta honom i benet och slå i väggen, de ljuger för sig själva eller inte vågar erkänna det. Det är klart att man ska försöka att inte göra det men ibland så hjälper bara det.

Enligt mig är det självklart att man inte slår ett barn för att jag tycker att det är fel. Att jag sedan har insett att man som förälder gör en hel del då man med hjälp av sin överlägsna styrka tvingar barnet att göra något det inte vill och förmodligen tycker är pest och pina (byter blöja, sätter på skorna, tvingar ner ett motstridigt barn i vagnen vid en trafikerad väg, konfiskerar farliga upphittade "skatter", håller fast vid sprutor, mm) och att små barn förmodligen inte kan se skillnad på detta och att faktiskt med avsikt smälla till sitt barn ändrar inte på det faktum att jag tycker aga är fel. Innan jag hade barn kunde jag heller inte alls förstå hur någon någonsin skulle vilja slå ett barn, men nu förstår jag att man faktiskt kan bli så förbenat frustrerad att man ser rött. Inte för att jag har agerat på impulsen, men visst har jag känt den.

Jag kommer ihåg när min dotter var nyfödd, och många av mina vänner berättade att de liksom tänkte tanken att lägga sitt barn i porten, eller kasta ut det genom förnstret... medans jag själv kunde ligga och tänka mig världens trauman.. alltså jag fick dödsångest när jag åkte buss, va i stan och sna saker.. hur gör jag för att rädda mitt barn om grönan färjan skulle sjunka, jag kom på massa bra ideer, men så mitt i tankarna så kommer alla människor som varit på båten mot mig och jag tappar min dotter... Detta tog jag upp med bvc, det gick för långt liksom.. hon berättade att detta är vanligt för alla nyblivna mammor, medans vissa tänkte att de skulle råka kasta ungen över en bro så hände alltid det värsta i mina tankar, hur jag än kämpade... Detta är tydligen mycket för att man ska förbereda sig för situationer, för jag blev ju rädd för tankarna, liksom mina vänner som tänkte helt andra tankar än mig, men de hade kolikbarn.

Och det var lite det jag ville komma fram till, alltså man måste ju kunna ta tag i sina barn och säga att nu är det fan bra... barn är starka. Och jag tror att det är bra att få prata om saker, som att man kanske salgit sitt barn, och få förståelse från andra människor.. även om det är fel.. men jag tror att får man prata om det, så kanske man nånstans hittar en balans...

Jag slår inte mitt barn, och jag har väl nån gång funderat på att nypa till.. men jag gör det inte, för jag vet att det fungerar iaf inte.. min dotter är en sån där liten minipolis, som ett exempel när jag knöt skorna och reste på mig så stod hon där och jag råkar nocka henne, så säger hon, "mamma, jag slår inte dig, då får du inte slå mig"... haha, ganska gulligt. Detta är nämligen en vardagsreplik jag använder mig av, när hon slår.

Men jag vill att alla mammor därute ska veta att jag dömer ingen, och ser gärna att ingen här dömer  någon och kastar ur sig dåliga kommentarer... bara att vi vågar prata om det säger ju att vi vet att det finns en gräns, och som sagt av "lidokain", man är väl ingen jävla robot.

Det är ju stor skillnad på att känna att man har haft lust att slå sina barn när de bråkar till att faktiskt göra det! Jag har velat slängaut dem genom föntret flera gånger men man gör ju inte det. En nomal människa har ju spärrar som står emot de impulserna! Man ska inte bara försöka att inte slå sina barn, man får inte göra det! brukar mna slå sina barn barn när man blir arg så har man ju stora problem!

Det har jag velat tusen gånger. Men de föräldrar som är normala KÄNNER så, men dom GÖR det inte.

Det absolut inte ok att nypas! Det är barnmisshandel. Diskret så ingen ser vad du gör?
För att det är olagligt?

Knäppa på munnen är också misshandel. Hur kan du göra så mot din egen dotter? Det gör ju jätteont! Man skall inte få ont när man är med de som påstår att de älskar dem. Jag förstår att du själv blev misshandlad som liten när du kan göra så mot ditt eget barn.

Jag håller med dig! Man kan tänka allt möjligt men det är varje vuxens ansvar att se till att det stannar vid tankar.

Barnen är det bästa vi har, varför vill vissa föräldrar göra dem illa?