Jacksparrow skrev 2010-09-07 14:19:25 följande:
Det är det som är så svårt, att bli arg. När min psykolog säger att han tror att Emil är sjuk, att kärlek inte fungerar så, att känslor inte kan försvinna för en normal person på 6 veckor, att han tror att Emil fortfarande har känslor - då blir det så jäkla svårt att bli arg, jag blir mer ledsen...
Men självklart har du rätt och jag vet ju rent logiskt att man inte har rätt att bete sig som en elak idiot även om man är sjuk eller mår dåligt.
Jag fattar bara inte hur han lyckades lura mig i 2 år. Jag anser själv att jag är människokännare men känslor lurar väl huvudet kanske.
Jag sörjer bara den personen han var så himla mkt!! Igår var en kollegas man sjuk och hon gick och handlade små presenter till honom på lunchen. Då började jag tänka på ett minne, i feb ca en månad innan vi flyttade ihop fick jag influensa när jag var hos honom och blev liggande där i 10 dagar med nästan 40 graders feber. Emil sprang benen av sig från morgon till kväll; blötte handdukar och la dem på min pappa, lagade alla mina favoriträtter, åkte till ica varje dag och köpte nallebjörnschoklad till mig - en chokladkaka med nytt tryck för varje dag jag var sjuk. Gud vad jag saknar den människan... :(
Ja visst är det hemskt! På nått sätt är det som att sörja någon som dött. För även om han skulle komma tillbaka och vara gullig blir det aldrig samma sak för han har redan en gång visat denna sida som inte var särskilt charmig.
Jag anser mig också vara en människokännare, men ibland kan man bedra sig. En gång i tiden var jag ihop med en kille som jag även bodde med i 6 månader (hade flyttat till hans stad för att plugga), han var en helt vanlig snubbe. En lång tid efter det tagit slut pratade vi i telefon och då anförtrodde han till mig att han en gång i tonåren tafsat sexuellt på sin lillasyster för han "var nyfiken på hur tjejer såg ut och fungerade där nere", jag blev helt bestört! När det några år senare kom fram till hans föräldrar tvingade de honom att flytta hemifrån (vilket förklarade varför han hade ett ganska stelt förhållande till dem). Efter det blev jag knäckt och ansåg att jag uppenbarligen inte borde vara ihop med killar eftersom jag tydligen kan BO IHOP med en incestuös pedofil som tycker att man får talla på sitt småsyskon för att tjejer är spännande
Nu många år senare har jag insett att man inte kan tänka så... folk visar inte alltid sina rätta färger för en och det kan inte vara mitt fel att jag då tror att de är snälla!
Angående ilskan kan jag tänka mig att du ännu inte kommit till arg-fasen i sorgearbetet, men det kommer. Jag tror också att han innerst inne har känslor, om han haft det måste han ha det, men samtidigt tror jag att han inte vill ha känslor (jag har ju varit i samma sits) och jag anser att det är lite samma sak som att inte ha dem... Resultatet blir iaf detsamma.