Finns det ställen där man kan besöka barnhem och "välja ut" en att adoptera?

Med mindre barn tror jag att det skulle vara en ren katastrof att göra som du beskriver. En två- eller treåring förstår inte att den ska vara sommarbarn, utan tror att den nu flyttat in i familjen. Så tar de där sommarveckorna slut och barnet måste återvända till barnhemmet. Kanske har barnet redan börjat glömma bort sina vårdare där och måste börja om på ny kula. Om du fäst dig vid barnet och vill adoptera det så får det ändå inte stanna direkt. Adoptioner tar tid och barnet måste tillbaka till sitt ursprungsland medan processen pågår. Och om du inte fäst dig tillräckligt vid barnet så blir det bara två helt onödiga uppbrott, först för att åka till dig, sedan för att åka hem igen. Jag kan inte se hur man skulle kunna undgå att skada barnet med ett sådant förfarande.

Det är skillnad med äldre sommarbarn. De är medvetna om vad det handlar om. De vet att de ska tillbaka till barnhemmet (eller var de nu bor i sitt hemland). De kan tycka mycket om sin sommarfamilj, men vet att de inte fått en ny mamma och/eller pappa. Efter sommaren kan man hålla kontakten med barnet via brev, mail och telefon. När det gäller barn i tioårsåldern och uppåt tror jag att en sommarvistelse i en familj kan vara positiv.

Det var inte helt ovanligt förr. Fram till åtminstone 80-talet skedde många privata adoptioner och ibland gick de till så att föräldrarna åkte till ett barnhem utomlands och valde ett barn. Inte bara i Östeuropa, utan även i andra delar av världen. I dag är inte tillåtet längre, eftersom risken för oegentligheter är för stor. Enda möjligheten att göra en privat adoption, alltså inte gå genom en adoptionsorganisation och följa deras regler, är att ha starka band antingen till det enskilda barnet (t ex sommarbarn) eller till landet ifråga. Den som själv kommer från exempelvis Ryssland kan få tillstånd att adoptera privat därifrån, men det kan inte en "vanlig" svensk.

Det har jag faktiskt inte hört talas om. Stämmer det så verkar det helt vansinnigt och går helt på tvärs med allt vad man idag vet om anknytning och barns utveckling. Det var skillnad förr, när man exempelvis trodde att barn som låg på sjukhus mådde bäst av att föräldrarna inte hälsade på dem för ofta "eftersom de blev så ledsna när mamma och pappa gick hem igen". Idag undviker vi sådana separationer så mycket vi kan. Barn på sjukhus får självklart ha en förälder med sig.

Min dotter bodde ett drygt år på barnhem innan vi adopterade henne. I hennes ursprungsland har man en rätt omodern syn på barns behov och går mer på att allt ska vara rationellt. Barnen flyttas därför från den ena barnhemsavdelningen till den andra allteftersom de blir äldre. Vår dotter hann med fyra eller fem avdelningar på 15 månader. Dessutom var hon inlagd på sjukhus i några omgångar. Tack och lov har hon lyckats knyta an förvånansvärt väl (den barnpsykolog vi haft kontakt med menar att vi haft en otrolig tur där), men hon brottas fortfarande, mer än sex år efter adoptionen, med känslor av otrygghet och separationsångest. Det får hon sannolikt leva med hela livet.

Att ta emot sommarbarn i så låg ålder verkar för mig så idiotisk att det borde vara brottsligt. Vill man hjälpa till med barn i den åldern så är det mångdubbelt bättre att skänka pengar så att barnen kan få något extra, exempelvis mer  personal på barnhemmet. Eller åka dit och jobba som volontär. Om det kommer utomstående och tar hand om tvätt och städning så får personalen mer tid för barnen. Det skulle gagna barnen på riktigt.

Numera tror jag inte att det finns svenska sommarbarn, utan det handlar om barn från andra länder, vanligen Östeuropa. Det brukar vara barn i skolåldern som kan bo på barnhem resten av året. Jag känner inte till någon förmedling, men vet att det kommit barn från bland annat Lettland, Polen och Ukraina på senare år. Om du fortfarande är intresserad så går det kanske att googla?