Vi över 30 som längtar efter första barnet

Saftis - Hur är det idag? Avtagit? Blöder du mycket eller är det bara flytningar och har du ont? Tänker på er!!! 

Saftis - Ååå vad skönt att höra Tror stenhårt på att allt e bra m din bebbe! Aruba - Ja, det lät dyrt, men vet att det kan variera. Min är billig. Hon har lång läkarutbildning i Kina och har en förmåga att känna sig trygg. De tre första ggr gick jag tätt, mindre ön en gång i veckan emellan, sen en dryg vecka och nu ska jag gå om en v och då är det 3 v sen. Hon försöker inte få en att komma så ofta som möjligt uran har en plan.

EGO: Äntligen lite sportlov. Det har varit efterlängtat ett tag nu. Känner att min energi har varit bortblåst länge och varje dag har varit en kamp. Att ta sig upp. Att gå till jobbet. Att vilja leva, faktiskt... Men, nu börjar det bli ljust igen och livet börjar återvända till kropp och sinne. Jag känner mig lycklig igen, på riktigt och det känns som om jag landat igen.

Det konstiga just nu är att jag känner mig likgiltig, totalt likgiltig till om vi får barn eller ej. Har inte känt så sen vi startade allt det här med att försöka och sen inledde IVF-en. Hela processen har ju snarast gjort mig till ett besatt freak av att bli gravid. Men nu? Nu är den känslan som bortblåst. Konstigt. Jättekonstigt. Är det bra eller dåligt? Är det en försvarsmekanism för att jag inte ska bli besviken när det inte tar sig? Jag vet inte, men måste säga att det faktiskt är en skön känsla.

Vi går mot vår och det är bara veckor kvar tills vi får flytta in i vårt  radhus. Planering kring flytt och inredning är i full gång och jag har mycket att se fram emot i vår, kanske det som gör att bebistankarna lättare glider åt sidan. Har också börjat att tänka att jag får njuta ännu mer av att älska mina syskonbarn om vi inte får egna barn och det är inte det sämsta! Det finns en massa människor i min närhet som jag kan ösa min kärlek över och just nu känns det riktigt, riktigt bra!

Kattflickan - Livet går ju upp och ner och jag förstår dig absolut. Blir ledsen av att höra att du tycker att det känns hopplöst. Men som du skriver, ni är villiga att göra allt och då kommer ni att få barn, tids nog. Håller alla tummar för att det går vägen för er och en stor kram så att du får energi!

Jag känner nog att om vi inte lyckas, för självklart kommer vi att köra våra försök ändå, så blir det inga barn. Både jag och mannen är helt överens om att donationer och adoptioner är helt uteslutet. Jag har nog aldrig varit helt 100 på att jag vill ha barn, det är nu, det senaste 2 åren, då vi uttalat sa att vi skulle försöka, som gjort att jag blivit besatt av tanken. Visst vill jag ha barn och som sagt, det är en stor önskan, men nu känner jag att jag är tillbaka i mitt gamla jag, att blir det så blir det, om inte, jättetråkigt, men då kommer vi att ha ett bra liv ändå. MEN, idag är en bra dag, hahaha, imorgon kan jag vara en maniac igen Skämt åsido, vet inte var mina känslor kommer ifrån, det kanske helt enkelt är så att det är en självbevarelsedrift, då jag vet att jag har noll kontroll på IVF-situationen och allt kan hända. Men, jag flyter på i må-bra-känslan ett tag till hoppas jag.

EGO: Nu har det tecknats villaförsäkring och adressändrats och jag har hunnit med 1 timmes pilates och 1 timmes promenad i solen. Mer ledighet till folket!

Kaprifolen - Stor stor kram!

Kaprifolen - Var inne på din presentationssida och oj vad jag känner igen mig i det du skriver! Tror att även jag saknar batterier... om inte annat så hittar jag för tillfället inga som passar. Men, konstigt nog har jag ingen panik, denna gång. Livet är märkligt... Kram på dig igen!