Hur överlever man tvillingars 3-årstrots?

hej så är det här också. har inga tvillingar utan halvsyskon i den åldern....
Det finns ingen konsekvens alls i trotset så bara att ha distans och hålla tydliga regler, gränser...våra får tex turas om att sitta i en soffa på speciella platser, inte bråka , slåss , el byta leksaker med varandra och dela med sig när det går. Det går över som tur är men sen kommer nya grejjer... 
jag har senaste dagara plöjt Jesper Juul böcker om gränser och kärleksfulla  Nej som har varit bra för mig att läsa. 
Små människor (barn) förstår mycket mer än man tror och det blir iallafall socialt kompetenta av sina syskon

lycka till  

Puffar lite för att se om någon fler har något matnyttigt råd.

Mina twins är bara 2,5, men nog är de trotsiga alltid. Inga råd har jag heller, står helt frågande ibland och undrar om de verkligen ska vara såhär tokiga.

JAg hänger på och ser om du får några bra råd!

Ska tillägga att jag oxå har en 4a åring, och dessa tre är alla som hund och katt. Sliter mitt hår ibland, och undrar när de ska flytta hemifrån...

Hej MP!! Nora här.

A & D har varit precis likadana när det gäller trots. A har blivit helt galen och rivit ner saker, gapat och skrikit medans D har surat och gått sin väg. Har väl helt klart varit värst med A, det finns ju inget som går en på nerverna så som en unge som skriker hela tiden så fort han inte får sin vilja i genom. Inget hjälpte, lyfte man upp honom i famnen så var det fel och lät man honom vara så var inte det bra heller. Verkligen jättejobbigt! Vissa gånger när det svämmade över alldeles så la jag honom på vår säng och stängde dörren. Så fick han helt enkelt sklrika av sig lite... Efter en liten stund gick jag in till honom och då hade han lugnat ner sig tillräckligt så att man i alla fall kunde sätta sig med honom i famnen. D som mest har surat och gått sin väg har varit lite enklare att hantera, men man fick alltid ha superkoll på honom för han kunde ju öppna dörrar och sticka iväg.

Båda två har faktiskt lugnat ner sig nu och det är skönt. När det väl håller på så tror man att det aldrig kommer att ta slut, men rätt som det är så har det blivit mycket bättre för att sedan sluta helt. Så var det i alla fall här hemma. Tillvaron här hemma är betydligt trevligare nu.... Dom stora barnen tycker att det är skönt med, hur kul är det med tvillingbrorsor som bara gapar och surar hela tiden?!

Hoppas att det snart vänder för dig med!

Kram!

Hej Nora! Kul att se dig igen.

Ja hur kul är det att leva i ett kaos hela tiden där de minsta i familjen verkligen styr ens tillvaro helt?
Nä det är verkligen inte kul.

Just det där med att A skriker och blir arg är väl en sak men jag skulle nog inte kunna lägga honom på vår säng utan att vara rädd för att han skulle slänga ner och ha sönder en del saker. Det är just det som är SÅ jobbigt, att han hela tiden måste slänga ner saker från bordet eller kläderna i hallen så det blir en enda röra eller slänga ner sin mattallrik i golvet när vi äter, ibland blir det något glas som stryker med. Han har redan haft sönder 2  platt-tv för oss genom att slänga iväg ena gången var det en kloss, den andra gången slog han med sin bandyklubba.

Jag undrar varför han blir så arg så fort det går honom emot. Jag tycker att vi försöker stävja innan det ska gå för långt men ibland hinner man som sagt inte förräns det exploderar.

Ja jag hoppas att det snart går över.

Kram till dig.

Jag har tvillingtjejer som fyller 3 i november men trotsen är i full gång! Och bråka kan de så stickor och strån ryker... självklart ska de alltid ha samma grejer i de lägena...och det duger inte med två exakt likadana saker utan der är just samma grej som gäller!
Jag försöker vara konsekvent med att de får turas om och att den som hade saken först är den som får börja ha den. De slåss och bits ibland när den andre har den intressanta saken...

Som tur är går det över, men när man är mitt uppe i det hela så känns det som att det ska vara för evigt.... Har en tjej som är 5,5 år och hon kan vara hur snäll och go som helst och hon var ett vilddjur ibland när hon var i den åldern.....

Det är bara att kämpa på alla supermorsor!!! Glöm inte att ge kärlek till era barn trots deras utbrott!

 en massa styrkekramar till er alla!!!!

Måste berätta en liten solskenshistoria om mina twins.

I morse när jag käkade frukost så hade de radat upp alla skor på en lång rad i hallen. När jag
sedan skulle gå ut och röka frågade jag om jag fick låna mina foppatofflor? Nä, sa W du kan få köpa dem för
100kr. 100kr!! sa jag, nja jag vet inte men jag kan väl få prova dem och se om jag vill köpa dem. Japp det fick jag göra. Hann sedan gå ut genom dörren, tända ciggen och sedan kom W ut och tog tofflorna av mig och sa: Du har provat länge nu och du har inte betalat för dem!  ops vilken affärsman tänkte jag.

Det är härligt med barn (oftast )

Våra tvillinpojkar var jättejobbiga en period i våras- trotsade, bråkade och skrek mest hela tiden. De hade då fått ett syskon vilket jag tror bidrog till deras oharmoniska tillstånd. I vårt fall känns det som en fas som de skulle igenom, för nu i höst har det gått mycket bättre - de leker bra igen, och är sams mest hela tiden. Känns också som att det man har försökt lära dem trots allt har gått in, fastän det kändes som att prata för döva öron i våras-. Så i vårt fall gick den allra jobbigaste perioden över ganska fort.

Halloj,

hittar en massa "gamla godingar" här och ville mest säga hej och berätta att här är det precis likadant. Hopprepen är identiska ändå är det ett av dem de slåss om. Jag har inte ett enda bra tips att komma med, här löser vi problemen tyvärr helt utan konsekvens. Ibland muta, ibland belöning, ibland diskussioner och ibland hot. Allt efter ork, tid och möjlighet. Själc inbillar jag mig att det handlar om en övergående fas. Hoppas att den fasen går över innan de flyttat hemifrån......:)

Kul att se er igen

/L

Heeeeeej Lisafisan!
Kul att se dig också!

Jag vet att det går över innan de flyttar Mina äldsta har iaf kommit ur det (de är 22 och 20 år)

Vi är inte heller alla gånger konsekventa och det är lite jobbigt faktiskt. Jag tycker att man bör hålla sig iaf till samma strategi både maken och jag men icke det gör vi inte.

Nu har ett annat "problem" dykit upp och det är att A inte verkar trivas på dagis. Vi har delat på dem och A har fått börja på en ny avd. Han vill inte gå till dagis längre och gallskriker och är helt förtvivlad när jag ska lämna honom. De 2 senaste mornarna har han sagt att han har ont i magen. Jag har pratat med personalen och de tycker jag ska försöka en månad till och sedan får vi isof byta först i januari. Alltså det är så hemskt att gå från dagis och både se och höra honom vara så förtvivlad. De är många mornar jag själv har gråtit på väg till jobbet. Fasiken vilket dilemma man sitter i.