4 missfall.. Finns det hopp?

77smulan: Kramar i massor! Jag får tårar i ögonen och sorg i hjärtat - ännu en som är i vår situation. Gråt tills gråten tar slut, känn det du känner och upptäck långsamt att det finns anledningar att vara glad emellanåt. Det är skittufft, det kan vi alla skriva under på. Hur långt hade du gått nu? Ända till RUL? Extra hemskt med så sena missfall.

mamma77: usch vad tråkigt med komplikationer dessutom! Det räcker verkligen med situationen som den är.

marieh: nu har du lovat! Vilken dag är BIM-1? Själv har jag ingen aning, men minst en vecka kvar.

Ninnin: du fick till några nattliga äventyr att hoppas på     

77smulan: Mina två första MA gick inte ur kroppen självmant utan det blev skrapning, vilket i sin tur orsakade sammanväxningar i livmodern som senare opererats. Det finns risk för infektionen om inte alls försvinner. Jag har aldrig haft flera kurer med Cytotec.

Härlig läkare du har som lovat dig en bebbe! Det bådar gott.  

Jag har samma reflektion som du ang var alla finns i verkliga livet. När jag började i missfallssvängen var jag öppen med det på jobbet och många personer berättade att de också haft missfall. Dock hade alla haft 1 enda och enkelt fått barn därefter. Jag vet två personer som haft två missfall (varav den ena är min mor), men också de fick barn efter dessa. Så jag är överlycklig att jag hittade dessa FL-trådar jag hänger i för att ändå förstå att jag inte är helt unik (på ett negativt sätt). Jag kommer så väl ihåg informationen från Landstinget vid första missfallet. Det är såååå ovanligt med flera missfall, det är såååå ovanligt inte kroppen klarar av missfallet utan skrapning. Jo tack, allt händer mig och många gånger om dessutom.

marieh: jag har liksom ingen koll på dagar, men med tanke på förra mensen borde det vara runt 15-17. Spännande att följas åt, även om jag inte har något hopp kvar.  

77smulan: Hur har det gått? Jag säger som de andra. Mår du inte bra så se till att de undersöker dig snart, det är ju inget som blir bättre av att vänta. Min första skrapning var akut pga störtblödning och den andra bara ett halvt dygn efter Cytotecbehandling, så jag har aldrig väntat så länge. Det är bättre de kollar direkt om något är kvar, så att du inte behöver bli sjukare. Är du helt "ren" så får du reda på det och vet att symptomen inte beror på det.

marieh: kämpa på! Jag känner inte igen det. Jag är nog väldig "okänslig" för den enda medicin jag känt av är prednisolon 25 mg. Annars känner jag mig som vanligt och det kanske inte är bra det heller... Oemottaglig. Tack för att du startade tråden! Det har verligen varit ett stöd, dvs ni som är med .   Har ni kollat att den blivit läst 16652 gånger! Och 679 inlägg, inte illa!

Vilaa: stora varma kramar!  Att det bara kan hända oss så många gånger! Jag är ju i samma situation, 5 MA, har testat mediciner och opererat livmodern, dock inte blött samtidigt som ett foster levt. Ovissheten kan knäcka den bäste. Så mycket som man hinner tänka under dessa veckor, hopp och förtvivlan, vad skulle kunna hjälpa kroppen, vad är orsaken... Hoppas att du ser ljus i tunneln så småningom, eller jag vet att du kommer att göra det. Men det är så grymt att det ska behöva hända. Skriv så mycket du vill, vi är många här som stödjer dig.

Går allt bra med dig Najje?

Najje: helt underbart att höra! Hoppas, hoppas att det är er tur nu. Och två på en gång

Välkommen kärt barn! Vi vill ju egentligen inte hänga här utan vara glada föräldrar. Men när situationen är som den är finns här ett fantastiskt stöd. Beklagar verkligen dina missfall och hoppas att en utredning kan ge er svar. Ofta gör de tyvärr inte det. Jag har gjort en utredning som vid ett tillfälle visade antikroppar i blodet och även en sammanväxt livmoder, troligen efter två skrapningar. Dock har inte varken operationer för det sistnämnda eller diverse mediciner gett effekt än, jag har nu 5 MA i bagaget (dock med en lyckad graviditet först som tur är).

Det finns mycket information på FL. Jag har hittat mest info i denna tråd med tillhörande behandlings- och infomationstrådar www.familjeliv.se/Forum-11-261/m51510686.html

Min läkare tror på immunologiska orsaker, men det behandlas inte i Sverige mer än med prednisolon. Mer info finns här www.familjeliv.se/Forum-11-261/m49826574.html

Tyvärr måste man hitta information själv om man inte har en fruktansvärd tur med den läkare man får.

Kram

Puffar listan igen

1. marieh (TS) - 39 år, 1 barn född -01, 5 MF (Ofostrig, MA, MF, MF, MA).
- Har sedan februari (sista skrapningen) försökt att ta hand om min kropp genom TCM, akupressur, vitaminer mm mm.
Men kommit på att allt bara stressat mig mer, allt har nog handlat om ett kontrollbehov och ett sätt
att vägra inse min maktlöshet... Har släppt det nu och går hos en akupunktör i syfte att få ner min stress/oro (plus att hon sätter för fertilitet). Äter även vissa vitaminer som jag läst ska vara bra att stötta kroppen med.
Kommer vid nästa försök äta prednisolon & trombyl (utan läkares ord) samt progesteron & fragmin (läkares ordination).

Flawless" 37år,
ett barn född -94.
Försökt få ett till i ca 5år men bara fått 3 mf, senaste i sep-10.
Har inte mycket hopp men ger ändå inte upp det.

Kärt barn: Nej, sammanväxningar måste kollas "från insidan", vul räcker inte. Det hade jag gjort många innan och trodde då att det borde räckt, men icke. Just nu äter jag inga mediciner alls, utan har en "plan" om en mer naturlig graviditet som stöttas av kinesiska örter vid ev plus. Funkar inte det skulle jag göra ett sista försök med full medicinering från ÄL, med risk för mycket mediciner under lång tid. Trots vad jag just skrivit har jag egentligen gett upp, sannolikheten är mikroskopisk. Då tar det hela heller inte så mycket energi. Istället för att bli värre för varje missfall blir det "bara ett till" i raden.

Trombyl har jag ätit konstant tidigare, men de andra började jag inte med förrän vid plus. Prednisolon är kortison och ska hindra immunförsvaret att angripa embryot. 
Går det bra med blödningarna?

marieh: vilken bra tanke att dela upp alla missfall över alla kvinnor! Den stödjer jag helhjärtat. Vet inte vad jag ska säga om resten, mer än att du har mitt fulla stöd och empati. Att vi kan reagera så olika på hormonerna, jag känner som sagt ingenting. Ditt liv verkar bli helt upp och ner, och det är ett högt pris om man måste hålla på ett tag. Förstås värt det om det blir en lycklig utgång, men det finns ju inga garantier. Grattis 10-åringen! Fokusera på henne så gott det går.

Kram alla