Mina föräldrar tycker min 3 1/2 åring får styra för mkt

Han tar inte ett Nej?? Eeh... Jaha... Nu fattar jag ingenting, man säger nej och sen är det så. Punkt.
Då kan ni lika gärna säga Ja till allt från början.

Sorry om jag låter hård, men det är ni som låter honom styra. Kul liv... Klart ni kan ändra på det, kolla in "Supernanny". Blir asjobbigt i början såklart...

Och hoppas din partner stöttar dig, ni måste vara united inför sonen!

Håller med föregående, ett NEJ är ett NEJ! Inte ett Nej som ska bli ett JA.....
Man måste vara bestämd, barn lär sig väldigt fort hur de ska styra och ställa om man viker sig, men det är bara att göra dem en björntjänst.
Stå på dig, det är du som är vuxen och bestämmer.
Du får väl vara lika bestämd med dina NEJ som du skulle vara om det var något farligt, tex om han vill leka med knivar tar jag för givet att ett NEJ förblir just ett nej...!? Så, säg nej på samma vis som att han skulle vilja leka med knivar eller liknande... konsekvent NEJ!

Men han trotsar ju? Det blir bara värre om ni inte lär honom att ta ett nej nu. Sätt upp strategier för att orka. Avlös varandra, stötta varandra men om ni inte bryter det här så kommer ju både han och nu få ett helvete. 
Förklara för dina föräldrar hur du känner det och ta dem till hjälp istället. De ser ju problemet och är på er familjs sida.  

Hej!
Min äldsta dotter låter rätt mycket som din son. Hon är extremt bestämt av sig och får totala utbrott när hon inte får bestämma. Och som LivL skriver är det jätteviktigt att ett nej är ett nej även om det resulterar i ett utbrott. Vet inte hur många gånger vi har fått bära iväg med henne från olika situationer. Tror det är svårt för endel att sätta sig in i det för det är verkligen stor skillnad i barn och barn. Det beror inte bara på fostran. Andra dottern har ett helt annat temperament.

Oftast är hon rätt ok mot oss föräldrar även när vi träffar andra, hon har nog mer utbrott hemma. Men däremot kör hon fullständigt med sin farmor. Jag kan som förälder tala om hur man ska göra men vissa gränser måste andra personer sätta själva. Hon träffar mina mor- och farföräldrar väldigt ofta och har en nära relation till dem. Är det så din son reagerar hos dina föräldrar eller är det bara mot er han trotsar då också?

Sen är det lätt att säga men känner han att ni blir på spänn när ni träffar dina föräldrar så utnyttjar han nog det direkt. De är ju inte dumma barn. Försök alltid att vara konsekventa med det ni säger och bär iväg honom någonstans där han får lugna ner sig utan att alla störs av honom. Det kommer inte att försvinna för det men det blir bättre. De lär sig att när de lugnat sig och kommer ut till oss andra igen så blir det mycket roligare. Min dotter är nu 4,5 och det går upp och ner i perioder men hon är alltid väldigt bestämd.

Så ni är alltså inte ensamma om att ha ett väldigt bestämt barn:)
Både min man och jag var sådana som barn så det är väl inte så konstigt att hon har ärvt sådant humör. Men vi har blivit rätt bra ändå :) Det tar bara längre tid för oss att lära sig att man inte kan bestämma allt här i världen än vad det gör för många andra :)

Min son i samma ålder är också värst när vi är med andra just nu. Speciellt med människor vi träffar ofta och som han käner sig trygg med (och när vi föräldrar är med - är han själv är han hur väluppfostrad som helst).

Det är som att han måste testa allt det där som fungerar skapligt hemma nu. Om det fungerar lika dant om vi är hos farmor och farfar, eller om vi har besök. Och grejen är att det gör ju inte det. Vi tolererar ju lite mer då - för att vi inte vill ha bråk, eller för att vi inte orkar tjata, eller för att det är lite extra festligt... så det är ju inte konstigt att han behöver testa det.

Och att nej alltid är nej. Det är det ju ibland... men ibland ändrar man sig ju - så är det ju och då får man väl säga det. Men samtidigt vara medveten om att det kanske blir sju resor värre nästa gång eftersom ungen då måste testa om det kanske går att rucka på det nejet också.

Bestäm några saker som ni är bestämda med - som är stenhårda (att slåss och kladda med maten eller vad som är viktigt för er) - och var lite mer toleranta med annat för att undvika att det blir för bråkigt. Välj striderna...

Och du. Är det saker som är viktiga för dina föräldrar så får DE säga ifrån. Varför ska du göra det åt dem? Du väljer vilka gränser som är viktiga för dig och håller på dem - och så får de välja sina.

Vi har en dotter som inte tar ett nej. Men hon får allt lära sig att säger vi nej så är det det som gäller, hur vansinnig hon än blir. Någon gång har hon skrikit tills hon kräkts, bara för att vi satt stopp genom att inte tillåta henne bestämma. Det låter ju hårt, men att låta barnen få som de vill är ännu dummare.

Efter den händelsen har hon faktiskt lugnat sig, nu snäller hon igen dörren till sitt rumm, vrålar och gömmer sig under sitt täcke när hon vet att hon inte vinner.

Hon är 2,5. Vi har en son som är 5 och han har sällan haft några som helst utbrott - förrän nu. Men det är samma sak där. Han får gärna vara arg, men vi ger oss inte!

I vilka situationer låter ni eran son vinna och när gör han inte det? Håller med alla som skrivit. Det enda som gäller är att vara konsekvent. Vi har en extremt viljestark 2 åring hemma som har testat oss länge redan. Hon börjar nu förstå mer och får inte lika mycket utbrott längre när hon inte får som hon vill.

Försök göra såhär: för varje situation som uppstår - försök tänka på VARFÖR ni vill säga nej. Är nejet verkligen så viktigt? Annars kan ni lika gärna säga ja på en gång och på så sätt undvika en helt onödig konfrontation.
Säg bara nej när det är VIKTIGT!

Ex: för någon dag sedan ville min son blåsa bubblor i sitt mjälkglas (med sugrör). Min första reaktion var att säga nej, men vid närmare eftertanke så lät jag honom göra det. Why not? Ja, det kanske kommer mjölk på bordet, men då kan jag ju bara ge sonen en servett så han torkar upp det.

om man säger nej till enbart sånt som är viktigt (som t.ex. att dom vägrar tabdborstning mm) så blir livet enklare. Och då får man banne mig också se till att hålla på de NEJ man säger!

Du skriver att det är värst när ni är med andra. Blir ni mer osäkra i hur ni är med sonen då? Kanske känner han i så fall av det och reagerar på det. Med nanny-program och tal om tuffare tag mot barn har jag en känsla av att det blivit mycket "fulare" att ha barn som inte alltid uppför sig perfekt.

Jesper Juul har skrivit om barn som är svårare att styra än andra. Jag minns inte vad han kallade dem, men han hade ett särskilt begrepp och menade att hårdare tag bara ger värre konflikter. Läs honom (och strunta i nanny-programmen)

Det är ju inte så att vi är totalt slappa o säger ja o nej o nja utan vi ÄR bestämda men det kan bli världens längsta kamper ibland eftersom sonen inte accepterar att vi säger nej. Det kan bli stora utbrott av det och det är väl där mina föräldrar tycker att vi brister - att om vi tydligt hade visat vem som bestämmer så hade han accepterat det direkt utan kamp. Är det så?
Oftare o oftare är han som ett ljus o vet vad som är rätt o fel och accepterar det, men tycker ändå det varit en del jobbiga perioder även på slutet.

Menar ni (som inte verkar känna igen er) att om ni säger NEJ så blir det accepterat utan minsta tjat????? Är det det som signalerar att man är bstämd o "stark" i sin roll som förälder???

Tycker ofta vi måste förklara o argumentera även om vi säger NEJ. Även om vi vuxna "vinner" i slutändan (vilket vi ser till att göra när vi påbörjat ngt) så krävs det lite för mkt energi ibland..

Nej gud nej - när jag säger "nej" till sonen (2,5 år gammal) så får man ju självklart förklara varför och vissa gånger avleda för att det inte ska uppstå onödigt gnäll.
Ex: Sonen vill äta russin 30 minuter innan middag. Eftersom han är dålig på att äta mat så bestämmer jag att det inte blir några russin innan maten. Självklart blir det gnäll och skrik, men jag förklarar att 1: russin är inget man äter varje dag, det är ju godis och 2: maten är klar om 30 minuter och då ska vi äta.
Sedan avleder jag genom att föreslå att vi ska duka tillsammans - för att göra det lite roligare så ser jag till att sonen själv får välja mellan 2 olika sorters tallrikar och glas mm.

Men vissa saker verkar faktiskt gå att "nöta" in.
När sonen ska somna för natten så får han dricka lite vatten ur en nappflaska. Han försöker alltid dra ut på sovandet genom att snabbt dra i sig vattnet och sedan be om mer. Jag har varit stenhård på att han bara får vatten en gång av mig och det vet han nu! Hans pappa däremot får springa 2-3 ggr och fylla på flaskan när han ska söva honom Och OM min sambo försöker säga nej till att hämta mer vatten s blir det ett HIMLA liv! Och då viker alltid sambon = sonen vet att skriker jag ang. just detta så viker sig pappa, men inte mamma.

Dom lär sig

Välj era strider, de saker som är väldigt viktiga för er alla (tandborstning, godis eller ej osv) måste ni komma på ett sätt att säga nej åt. Vi låter, enligt många i släkten, sonen bestämma för mycket. Men, är det inte viktigt just då så tar vi inte någon superfajt. Däremot ger vi oss aldrig om tandborstningen eller att äta godis på veckodagarna. Ibland måste man ju också passa tider, så även om han verkligen VILL leka med flygplanet istället för att åka till förskolan, så måste vi ta den striden på morgnarna. För oss har det fungerat att säga typ "Nu har JAG bestämt att det ska bli såhär, det finns inget du kan göra för att ändra det". Gäller det fullkomligt egala saker, som vilken tröja han ska ha på sig eller om han ska äta flingor istället för smörgås på morgonen så får han oftast bestämma om det är inte är något heltokigt, då kan vi prata och skratta åt det istället. Precis som Minxy försöker jag avleda med andra aktiviteter om sonen vill göra något som inte passar just då (t ex äta något just innan middag).

Låter som att din son håller på att komma ur den värsta trotsen. Han verkar påminna lite om min son som uttrycker sig ganska bestämt och högljutt när han blir arg.
Jag har en "snäll" tjej också-  hon är mer lätt att diskutera med, hon brukar köpa det jag säger om jag lägger upp det rätt .

Jag tycker det har varit så att ju snällare (men bestämt) jag säger nej desto mindre arga blir de. Om jag låter ilsken eller otrevlig eller dömande blir Karl skitarg och är arg jättelänge. Säger jag nej utan att bli arg alls och bara är trevligt bestämd men orubblig så blir han lite arg och det går över fort. Han blir liksom mer upprörd över min ton än över själva nejet. var lika när han var i trotsåldern.

Att förklara hur man tänker är väl en bra sak, när man håller det på en nivå barnet förstår. Man ska nog undvika att bli för långrandig eller för abstrakt.

Min kan vara tvärt om... han ger sig inte förrän han fått ett "argt" nej. Det är som att han inte kan slappna av förrän han ser att vi också kan bli arga och att det är okej. Att man kan vara arga på varandra utan att det är så himla farligt.

Det är säkert olika för olika ungar, men min verkar behöva se hur man ska hantera ilska. Han behöver att vi blir arga på ett kontrollerat vis för att kunna kontrollera sig själv. Så tolkar jag det i alla fall.

Och ts - det är säkert olika på olika ungar men våran kan verkligen ställa till scener. Men för oss hjälper det inte att förklara just då - när han är i affekt. Det är bara att säga att  det är okej att han är arg men att det är som det är. Och går han över gränsen och slåss eller kastar grejer så talar vi om att vi blir arga på honom. Tillslut går det över men det kan ta en bra stund här med.

Läs " konsten att säga nej med gott samvete" av Jesper Juul.
Välj era konflikter! Säg bara nej när du kan stå för det och det är något som är viktigt för dig.
Var noga med att bekräfta hans känslor och att respektera hans åsikter.
Istället för att besvara hans påstående"Jag vill ha glass" med ett "nej" så säg "det förstår jag att du vill men nu blir det ingen glass".

Om nej är nej och förblir nej (för att detta av en eller annan anledning är något ni är bestämda med och väljer att ta strid om) så är det ju ni och inte sonen som styr. Att han protesterar är ju en helt annan sak än att han styr. Om det till slut blir som ni bestämt så styr ni. Därmed inte sagt att alla (sonen) är nöjda med beslutet.
Jag bestämmer här hemma oftast (och min man såklart men jag är hemma mamma så jag tar de flesta besluten och därmed också konflikterna.

Om dina föräldrar (och ni i deras närvaro) har problem med att sonen inte tyst går med på era beslut så kanske en av er kan ta ut sonen tills protesterna har lagt sig. Jag kan ju hålla med om att en skrikande unge just här och nu förstör ganska mycket av ett mysigt samtal även om man inte låter honom styra och bestämma. Tids nog så blir det lättare för sonen att acceptera ett nej. Själv skulle jag nog säga att det blir lättare att acceptera era nej om ni väljer era strider och låter honom vara med och bestämma så långt det är möjligt.

känner igen mig i det du beskriver från när min unge var i samma ålder. om nu inte min var värre. han har alltid varit väldigt viljestark och envis som tusan. det hade inte att göra med att han fick göra som han ville. utan snarare att han sällan verkligen tog ett nej rakt av. eller ens tog ett nej med bara aningens gnäll.

sa jag "nej, det blir inga kakor idag" så var han så lurig att han kunde låtsas som att han accepterade det, för att sedan när man vände ryggen till vid ett senare tillfälle, gå och sno åt sig en kaka ur skafferiet iaf. sen fick han förvisso höra det efteråt. men sådär var det med allt. ville han någonstans när vi var ute, så spelade det ingen roll om jag sa nej. då sprang han dit. allting som var nej kändes som att det vart till en fysisk kamp. jag fick springa efter honom, gömma saker, hålla fast honom eller på annat sätt bevisa att "nej är nej". och sådär var det hela dagarna mellan han var 2,5-3,5. och jag tyckte ändå att jag var bestämd och konsekvent och allt vad man nu skulle vara. jag var så mentalt utmattad att jag grät ofta om kvällarna och tyckte jag var den sämsta föräldern i världen. men han har lugnat ner sig med åren. jag också kanske :P

har man dessutom en unge som inte bara småpiper för att visa sitt missnöje utan har ett temprament utan dess like vill man ju heller kanske inte ta alla fighter vid vilka tillfällen som helst. som när man är bortbjuden osv.

en sak som ungarna dock lär sig är ju att om man tex inte vill ta striderna hemma hos tex mormor, så kommer dom testa mer där eftersom dom kanske lättare får som dom vill osv.

men sen tycker jag nog ni borde snacka med era föräldrar. det är ju trots allt ni som avgör hur ni vill uppfostra eran son. har ni det jobbigt med honom just nu så förklara att ni hellre ser att dom hjälper till än att påpeka vad dom tycker ni gör fel då det mest gör dig osäker och illa till mods(om jag uppfattat dig rätt?).

Nej, ALLA barn testar sina föräldrar - mer eller mindre.
Men jag får känslan av att vissa föräldrar tycker att det är obehagligt när barnen får utbrott.
Varför?
Välj era strider, säg inte nej när det riskerar att bli ett ja i slutändan - detta är fruktansvärt jobbigt för barn att hantera, utan säg ja ibland och nej när det är ett nej, ta konflikten, ett utbrott är trots allt bara ett utbrott - som går över, efter en kort eller lång stund.

Har själv en mycket viljestark 3-åring hemma. Utbrotten kan vara i timmar. Men då får det vara så. Jag har inga problem med att se och höra henne gråta. Men jag finns ju där för henne så klart. Men jag ger mig icke om jag sagt nej från början. Vissa saker får 3-åringar inte bestämma. Punkt slut.

I stället för att känna dig "hotad" av dina föräldrar. Fråga vad de menar, kanske har de råd att komma med, de har ju själva uppfostrat barn. Har de inget att komma med - skit i dem!

Lycka till!