Downs syndrom - Vi gjorde abort

Elle: Jag håller tummarna för att allt ska gå bra på torsdag! Här inne får du massa stöd av oss, skriv av dig, hur du känner och hur du mår. Jag kan ju faktiskt säga att jag vet hur du känner. Gjorde också abort pga Downs i v. 21 för 1 månad sedan lite drygt.
Jag är 27 år och min sambo är 25 år... så ja, det finns inga ord.

Om det är till någon tröst så går man vidare och dagarna blir lättare och lättare. Vi har redan börjat kunna se framåt och vill bli gravida igen snart.

Men som sagt, vetilera dina känslor här! Vi finns här för varandra.

Pernilla: en stor kram till dig! jag passerade nyss datumet för 1 månad :(

Elle: Det måste var jättejobbigt för dig nu. Jag hoppas att aborten går "bra" och att du återhämtar dig snart. Det tar tid efteråt att komma tillbaka. Man blir ledsen och måste få vara det. Som någon sagt här innan, man kommer nog alltid bära med sig sorgen av det barn man inte fick.

Prata gärna ut här, vi är ju flera som gått igenom samma sak!

Kram!

Millan 

En stor kram till dig Elle! Som andra har skrivit tillåt dig att vara arg ledsen ja allt du känner. Släpp ut det och håll inget inom dig, här inne kan du verkligen få stöd av oss som har varit i precis samma situation som dig...

Passar på att skicka en Kram till alla er andra med!!!

Tack så mycket tjejer. Tårarana rinner när jag läser det ni skrivit...gårdagen gick ändå så bra som det kunde gpå tror jag. Mitt upp i allt det hemska så blev det ändå en fin stund. Vi fick ju se och vara med vårat barn. Det var de sötaste händer och fötter jag någonsin sett. De kommer jag aldrig att glömma...

Förloppet gick rätt snabbt han bara få andra dosen tabletter så kom den ut. Känslan av att ha fött ett barn är faktiskt helt otrolig, det var så häftigt och det fick mig/oss att längta ännu mer till nästa gång, då vi får föda på riktigt och ta hem vår levande friska bäbis.

Barnmorskan som hade hand om oss var så fin, utan henne så hade den här upplevelsen inte blivit lika bra som den ändå blev. Jag tavkar henne något enormt! Mellan tårarna så fick jag iaf fram ett leende och sa bestämt att nästa gång så ses vi inne på Förlossningen...

Det känns ändå som en lättnad nu när allt är över. Det har varit fruktansvärt att gå och bära på det bar nsom man ändå inte tänker behålla. Det har varit hemskt.

Det verkar som att det var en liten pojke...Jag hade hela tiden känslan av att det var en pojke som ajg bar på.han ska kremeras och spridas i en barnminneslund till våren och den 12 juni ska vi gå dit för det var då han skulle ha varit född...

Vi vill absolut försöka på nytt snart igen, när första mensen har varit så då är vi på igen. Ska bli riktigt mysigt.
Jag älskar min sambo något så oerhört mycket, han har varit så duktig och stöttat mig på sätt som jag inte visste var möjligt.

Våran bäbis var så fin, så fin. Små fingrar...

Tårarna bara sprutar.

Hur kände ni när ni tog beslute att göra dett?(klarar inte av att säga ordet) Var det självklart för er båda eller var det ett svårt val att göra?

Tack för att ni finns,.

En till fråga. Valde ni att se bäbisen och hur var eran upplevelse av det?

När vi kände oss redo att åka hem i går kväll så ville vi få vara med bäbisen en gång till och då klarade vi även av att röra vi den lite försiktigt. Är så glad att vi klarade av det också. I början så var vi osäkra på om vi ens ville se den men barnmorskan övertygade oss att det är det bästa att göra och vi är så glada att vi gjorde det.

Jag har nu läst igenom hela tråden så ni behöver inte svara på mina frågor. Det som jag känner blivit tydligt genom tråden är att ni sakta men säkert blivit mer hoppfulla inför framtiden o det blev jag glad av =)

Innan "ordet jag ej klarar av att säga" så hade vi vetat om det i 1 v. Vi sörjde då dygnet runt och när det äntligen var dags för dagen D (alltså i går) så kändes det som en stor lättnad. Som att äntligen skulle vi få komma vidare i sorgearbetet. Och i dag känns det också så skönt att det värsta är över. Jag kan redan nu se framtiden och att livet går vidare och jag känner mig redan hoppfull och längtar till att få börja försöka igen och att bli gravid igen.

Det som jag känt hela tiden är att jag vill INTE prata med andra om det som har hänt. Våra familjer vet om det, men till vänner så vill jag inte pratat om det alls. Varken nära vänner eller andra. Jag vill inte bli påverkad av deras ev. kommentarer eller reaktioner. Jag berättar bara kortkort vad osmhänt och att jag inte vill prata om det mer och att ajg vill att de ska vara som vanligt mot mig. Jag känner att det här är mellan mig och min sambo. Det här är VÅR upplevelse och jag vill inte att den ska bli "besudlad" av andras ev. tankar och åsikter.

Därför känns det extra skönt att ni finns här för jag vet att ni inte dömmer på något sätt utan stöttar till 100 %.

Oj, vad många inlägg det blev, men många tankar är det.

Hoppas ni får en fin helg vänner!

Elle: Skönt att det gick bra för dig och att du hade en barnmorska som va bra. Det är så oerhört viktigt! Hade också underbara barnmorskor med mig, fick 2 eftersom det var skiftbyte under tiden. Är också glad att vi valde att se vår lilla flicka, har gjort det lättare att hantera sorgen på nåt sätt. Kände precis som dig att så fort första mensen är avklarad så kör vi på. Tyvärr hade jag nog alldeles för höga förväntningar på att det skulle gå fort och smidigt att bli gravid igen, så när andra mensen kom blev jag helt tom  som tur var så hade min underbara man lyssnat lite bättre på läkaren än vad jag hade så han fick förklara en gång till för mig så att säga...Enligt läkaren så är det inte ovanligt att det inte tar sig efter första, kroppen kan behöva mer tid på sig att läka. Vill inte att detta ska sänka dina förhoppningar men på nåt sätt vill jag ändå förberedda dig att det kan bli så...

Önskar er all lycka till!!!!
Vi kommer försöka tills det tar sig, men om man får mensen istället för ett plus som kommer nog besvikelsen att finnas....

Kraam

Ni som är yngre. gjorde ni NUPP och så i något speciellt syfte eller? För det brukar väl ite erbjudas förren efter 35 eller vad det är?

Jag är bara 25 år själv, har två friska barn. Men jag hade också tagit bort barnet om jag hade fått reda på downs eller liknande.

Men de kan inte upptäcka det vid rutin  UL eller?? 

Pernilla79: Tack, det är bara bra att du är ärlig.

Robzgurl: Vi var på tidigt ultra bara för att se att det levde och hon som utförde testet jobbar på specialist mv och hon kunde direkt se att nackspalten var för bred och att det fanns lite vätska i hjärnan och i buken och att fostret var väldigt svullet. Vi blev direkt remitterade till sjukhuset för KUB och moderkaksprov där det konstaterades DS.

Jag har suttit och läst en massa om DS nu och de som är emot att göra "ordet jag ej kan säga" vet alldeles för lite känns det som. Barn med DS har också ofta många fler problem än bara utvecklingshindret. Vår läkare sa också att ca 50% av dessa barn bla har hjärtfel. Vi skulle inte klara av att leva med en konstant oro för vårt barn m.m. m.m.

Jag har alldeles nyss gjort mig en macka med gravad lax på, åh så gott det var. Fast det gjorde ont att ta fram den ur frysen. (jag hade gjort i ordning en egen för att äta på julafton...)

Hej!

På rutinultraljudet i v. 19 upptäcktes två såkallade markörer och därför fick vi träffa specialistläkare och valde då att göra fostervattenprov. Chansen var mycket liten att det skulle vara DS trots dessa markörer... men nu var det ju så =(

Elle: jag kände och känner precis som dig att jag inte vill prata så mycket om det som har hänt med mina vänner. Dels för att de ALDRIG kan förstå mig och hur jag känner och dels för att jag känner mig så skör och inte skulle klara av att någon har synpunkter på mitt val.

Vi valde att inte se bebisen, som du kanske läst? Jag vet inte vad som hade varit bäst för mig. Just då kände jag bara inte att jag klarade av att se vad jag gjort mot mitt barn... att det var pga mig som det inte levde... Bilder finns ju tagna på bebisen och jag kanske vil se dem sen i framtiden. Men "förlossning" tog ju ca 15-16 timmar och då fick jag ju bla ryggmärgsbedövning( epidural) och efterår fick jag skrapas två gånger på lasarettet då moderkakan satt så hårt fast. Hade väldigt låga blodvärden så fick även stanna kvar ett par dagar på sjukhuset. Så det var allt annat än lätt för mig. Efter detta har jag ju skrapats ytterligare 2 gånger och fått infektion. Men jag ser ändå ljust på framtiden. Jag ska bli mamma, så är det bara!!!

Kram