Downs syndrom - Vi gjorde abort

Jag är verkligen ledsen för din skull.. att du skulle behöva drabbas två gånger :( Det är det jag är rädd för. Jag kommer försöka igen, är ju "bara" 27 år och har inga barn. Men visst kommer jag vara väldigt orolig nästa gång.

Stor kram till dig!

Åååå..stackare! Jättejobbigt att drabbas två gånger, det är min stora mardröm att jag ska bli med barn igen och det också har DS. Ta verkligen hand om dig! Kram!

Har de undersökt om du har en obalanserad translokation? Blodprov har tagits på mig och sambon men vi har inte fått svar än. Har man detta är risken betydligt högre, har läst någonstans 15-20 % men är inte säker på den siffran. 

Jag tittade på barnet efter aborten, kanske var därför de inte tog något kort. 

Hur var era återbesök? De gjorde aldrig någon undersökning på mig. Tänkte på dig Limpan som fick göra tre skrapningar. Låter jättejobbigt! Jag har ingen aning om det är några rester kvar i mig. Hur vet man det om man inte har undersökts? Får man ont?

Allt har verkat funka. Slutade blöda efter ca 3 veckor, efter 5-6 veckor kom en rätt kraftig/riklig mens som varade ett par dar längre än den brukar och sen har jag känt mig som vanligt. 

Kramar!

Millan

Ja det är det jag är rädd för, att jag skall drabbas en gång till. Jag är nyss fyllda 40 och det är ca 1:100 att jag skall drabbas igen. Är du född 67?, är det därför tror de att du har drabbas två gånger?
Jag beklagar verkligen och lider med dig. Hur känns det idag?

Jag önskar att jag kom till den punkten att jag kände att jag inte vill försöka igen, men längtan finns fortfarande kvar och den är stark. Försöker fokusera på annat för tillfället, men senaste dagarna har jag börjat fundera och kännt mig nedstämd och ledsen.  Förstår inte riktigt ännu att det har hänt, känns overkligt att det inte kommer nåt barn i februari. Finns dessutom folk i min närhet som är gravida och jag tycker att det är orättvist att inte jag är gravid.

Jag är dessutom väldigt rädd för att jag skall bli sjuk efter graviditeten och inte kan ta hand om barnen, vet inte om det är värt att försöka igen.

Jag hoppas att din längtan efter ett till barn försvinner till slut och att du känner att du kan gå vidare och fokusera och njuta av de barn som du har. Jag älskar de två barn jag har över allt annat här på jorden och kanske är det just därför jag vill ha ett till barn. Jag tycker att de är så fantastiska och jag vill uppleva allt igen. 

Vi hade ett återbesök med kuratorn och läkaren. Jag slutade blöda efter ca 2½ vecka, sen kom mensen 1 vecka efter det. Hade också en väldigt riklig mens som varade ett par dagar längre än vad jag brukar ha.

Har också funderat på det där med rester kvar, men tror inte man slutar blöda helt då?

Kram Pernilla

Hej!

Milla: Den andra skrapningen gjorde de redan dagen efter aborten när jag låg på sjukhuset. Jag blödde mycket då och hade ont. Tredje gången var jag upp därför att jag fick feber strax efter att jag kom hem och då upptäckte de att det var rester kvar och jag hade fått en infektion. Det skrapar mig medans jag är vaken (mycket obehagligt) och jag får antibiotika. Jag var upp nu igår efter att jag avslutat min antibiotikakur och har FORTFARNADE rester kvar! Så nu är jag precis hemkommen efter att ha gjort ännu en operation, sövdes ned och skrapades. Nu är det så illa för mig att om de inte lyckats få bort allt efter denna gången kommer jag att få gå på cellgiftsbehandling. Detta är mycket ovanligt. Men känns som att allt som kan gå fel gör det för mig så jag blir inte förvånad om jag nu måste få detta :(

Om du hade haft rester kvar så hade de antagligen givit dig en infektion, då kan man som jag få feber eller ont i magen eller plötsligt börja blöda mer än tidígare. Men för dig verkar det ju som att det övergått till det normala.. så du behhöver nog inte oroa dig. Men konstgt att du inte fick komma på återbesök. Brukar ju ha ett iag ca 3-4 veckor efter aborten...

Kramar

Hej!

Oj vad jobbigt, hoppas att de fick bort allt nu.
Jag blödde själv kraftigt efter aborten och gjorde en skrapning samma dag då jag förlorade mycket blod,
Jag tror att man endast blir kallad på återbesök om aborten inte "fungerar " som den ska. Jag har inte heller fått komma på nåt återbesök utan skulle själv söka hjälp efter aborten om jag fick feber och ont eller om blödningarna tilltog.

Jag blödde i ca 2 veckor och 6 veckor senare kom mensen tillbaka som även för mig var något längre än normalt.  Har man rester kvar fortsätter blödningarna och man kan få en infektion då det fortfarande är som ett öppet sår. Allt måste bort för att blödningarna skall sluta.

Hej!

Victoria70:  Ja jag är född 67 men min läkare som gjorde fvp och sedan meddelade oss resultatet sa att man ska inte tänka så mycket på åldern det kan finnas många andra orsaker, även om jag själv tror på åldern! Han sa något om att jag kunde ha ett visst antal celler i min äggstock som bär på just Trisomi21. Jag fattade inte riktigt vad han menade för jag var just då i ett chock tillstånd! Han har aldrig under sina år som läkare varit med om någon som drabbats av samma avvikelse 2 gånger. Så man är unik! Hade varit roligare och vara unik genom att få ett friskt barn när man är så gammal som jag, känner jag! men men nu är läget detta och det är väl bara att gilla det...  Håller med dig de barn jag har är fantastiska men hade ändå velat ha en till...
Just nu mår jag ok det har gått en vecka och jag var på jobbet i går och träffade mina kollegor, kändes bra efter att varit hemma i en vecka o bara pratat med familj och vänner. Är sjukskriven nästa vecka också, så sammanlagt sjukskriven 3 veckor. Jag ska på återbesök om ca 2 veckor.

Hej!
Victoria och Limpan och alla andra som fått avbryta pga fosterdiagnostik och tampas med skuldkänslor ibland, jag vill bara dela med mig av mina tankar.

När jag får ångest över beslutet försöker jag tänka på vem jag fattade det för. För inte fan avbröt jag för min egen skull! Den sorg man får när man avbryter sent är så tung, jag kan inte tänka mig att någon väljer sorgen som "den lätta vägen ut". Jag har också redan barn som hade fått lida om jag hade fött sjuka syskon.

Ibland undrar jag över fosterdiagnostik, om det hade varit bättre för mig att inte veta? Så efter aborten bestämde jag mig för att inte gå på UL nästa gång, utan bara ta det som kom. Jag kände bara att jag inte skulle kunna överleva en abort till. Men nu tänker jag att nej, det vore verkligen att bara tänka på sig själv! Om man tänker på ett sjukt foster måste det vara mycket bättre för det att dö innan det fått något egentligt medvetande, och innan det kan känna smärta. (Har läst att smärtnervtrådarna först "kopplas in" i hjärnan vid vecka 23 eller senare) Och bättre för alla andra inblandade. Så jag tycker att det är modigt och ansvarsfullt att göra UL, och ta konsekvenserna, även om det blir skit för en  själv.

Så tänker jag, och det hjälper mot skuldkänslorna, men inte mot sorgen.

Varma kramar till alla er andra som också kämpar för att komma vidare i livet!

Hej!

Mjsj: kloka ord! Det var ju så jag tänkte när jag efter mycket om och men valda aborten. Fosterdiagnostik gör man ju utav en anledning, att se om det finns några avvikelser. Väljer man nu att göra en sådan så har man kanske redan innan tänkt hur man vill gå vidare beroende på vilket resultat man får. Men det är aldrig lätt. Och de som inte varit i exakt samma situation och ställts  inför samma val som oss kan aldrig veta hur det känns, så är det bara!

Kommer väl alltid ha kvar skuldkänslorna men det blir bättre och bättre för varje dag...

Fyran: vill bara skicka allt mitt support - fy vad fruktansvärt att behöva genomlida något så traumatiskt två gånger!! Vår läkare sa också att han aldrig träffat på att man fått samma fel två gånger (som någon typ av tröst efter vår abort pga trisomi 18). det där med att du skulle ha många ägg med trisomi 21 tycker jag låter konstigt - har de konstaterat vad det beror på, eller är det 'fristående'? i det senare fallet handlar det ju om ett 'ommöbleringsproblem' som sker i befrukningsögonblicket vad jag förstår.

jag vet hur det känns när allt tycks jobba emot en, när lagen om alltings jävlighet tycks dirigera livet totalt. känner att jag tappat tilliten till livet på någt sätt, och självförtroendet har fått sig en rejäl stöt då det visar sig att det värsta ÄR möjligt och händer just mig - vad ska man då våga tro på? (jag vet naturligtvis att många andra har det värre och att det bara är naivt att tro att det ska finnas någon typ av rättvisa...)

ta hand om dig!!!

Msjs: tampas också med dessa envisa skuldkänslor!! skönt att höra att det finns teorier om att fostret nte känner något förrän sent, det var en av de frågor jag inte fick något bra svar på. tycker det är så vidrigt att tänka att det var tabletterna jag tog som antagligen dödade vår son - kan må fruktansvärt dåligt av att tänka mig någon slags 'dödskamp' där i livmodern, om än så kort och med så lite att sätta emot. modersinstinkten är så stark, att man ska ta hand om och skydda sitt barn, att det berör så oerhört djupt att tänka att man istället medverkat till att avsluta dess liv. men jag VET att det inte fanns något val, det gör bara så otroligt ont.

vad det gäller kontroller inför eventuella framtida graviditeter, så tänker jag iallafall inte göra fostervattensprov. skulle aldrig förlåta mig själv om det ledde till missfall. det där med att risken skulle vara liten säger mig ingenting, risken var ju betydligt mindre att det skulle bli trisomi 18, men det blev det ju!! (däremot blev det ju inte missfall sist när de faktiskt gjorde fostervattensprov för att bekräfta det redan i princip konstaterade kromosomfelet - naturligtvis då detta hade i det läget varit lättare att hantera än att behöva göra abort!)

jag vet inte om det finns andra i den här tråden som gör IVF som vi - isåfall finns det någon som har erfarenhet av eller kunskap om kromosomdiagnostik av embryo innan insättning - vilket inte är lagligt i Sverige men görs i tex Belgien. det kan ju vara ett sätt att slippa genomlida dessa våndor och själv förstår jag inte varför det inte görs mer nu när tekniken ändå finns!

ha det bra nu alla och kram till er alla som kämpar på trots allt!!