Downs syndrom - Vi gjorde abort

Just ja, idag var jag tillbaka på sjukhuset för kontroll. Allt ser mycket bättre ut, inte ens säkert att jag har några rester kvar! Så snälla mensen kom nu!!!

Men, självklart finns det ett men!! Jag har en cysta på ena äggstocken. Är inte alls insatt i vad detta innebär eller vad det är men verkade inte vara någon fara enligt läkaren. Fick ta prover och dår komma tillbaka om 3 månader. Bara så jäkla typiskt att jag hela tiden ska råka ut för något :(

Elle: Skönt att det gick bra och snabbt, för mig tog det ca 9 timmar och gjorde i allafall i början rejält ont. Men jag fick inga komplikationer.

Vi tittade också på vår lilla flicka och det som etsat sig fast mest i min hjärna är de små händerna som var så fina med sina små  fingrar.  

Jag hade ägglossning för några dar sen och då försökte vi, så på julafton vet jag om det funkade den här gången. Det har nu gått 2,5 månader sen avbrytandet och jag har haft två mensar. Känns bra att komma igång igen och försöka bli gravid men samtidigt så känner jag mig rädd för att nåt då ska hända igen. Har svårt att ha samma tillförsikt.

Jag har pratat både med kollegor och vänner om vad som hände och ingen har fördömt mig, bara tröstat. Endast en vän har jag undvikit att prata med för hon är helt emot abort.  

Limpan: Jätteskönt att det ser bättre ut! Du kanske äntligen kan pusta ut!

Millan 

hur får man reda på om det har down-syndrom ?? .. säger det de ?

Går längre och längre mellan gångerna jag är här, men sorgen och förlusten finns fortfarande nära. I måndags var det 3 månader sedan avrytandet och det har varit jobbigt de senaste dagarna.
Jag tycker dock att det känns lugnande att gå in här och läsa i tråden då det är jobbigt.

Jag valde att inte se barnet och ångrar mig iband,  men gjort är gjort och går inte att ändra på. Tåranrna rinner ner för min kind och jag saknar graviditeten som inte blev nånting av. Jag var mest orolig för att fostret skulle vara lik någon av mina barn och för att få ett ansikte att sakna. Nu saknar jag nån som jag inte har sett mer än ett par söta underbara små fötter.

 När kommer jag att känna mig hel igen och känna att jag har gått vidare?.

Idag när jag var på affären mötte jag en liten tjej med DS som var så söt så jag fick stanna upp och betrakta henne en stund. Gjorde jag verkigen rätt?  Så är det varje gång jag möter ett mindre barn med DS. Förra veckan mötte jag tvillingar ca 6 månader, en  pojke och en flicka. Flickan hade DS, men inte pojken, konstigt och fantastiskt.

Jag hoppas att ni liksom jag känner att ni kanna känna tröst och finna svar på funderingar som man har i i en sån här situation och jag är glad att tråden har fortsatt som den gjort.

Lycka till alla ni fantaktiska kvinnor där ute/ Victoria

men kan ingen svara ? får man reda på via UL om barnet har någon sjukdom ???

Har läst lite i tråden, jag har hittills inte behövt uppleva det ni gått igenom men jag tänker på er allesammans och hoppas att det med tiden känns lättare.

Såg att någon frågat om nupptest/kubtest bland unga. I vårt landsting så erbjuds alla det oavsett ålder så jag 24 år gammal har gjort det.
Nu vet vi så klart inte hur det skulle kännas att verkligen behöva fatta beslutet men jag och min sambo har alltid varit överens om att avbryta om de skulle hitta något fel.