Är det okej att skaffa barn om man anser sig vara för sjuk för att kunna jobba?

I allmänhet så tror jag inte att det är bra för barn att växa upp med psykiskt sjuka föräldrar. Dom kanske inte utgör någon direkt fara för sina barn men deras beteende kan vara skadligt.

Ett barn ska inte behöva bevittna, självskadebeteende, självmordsförsök, en förälder som ser och hör saker som inte finns osv.

Sen kan en del psykiska störningar göra att man blir ganska oberäknelig så i huvudsak så anser jag att dom ska låta bli att skaffa barn. När dom sedan blivit friska hamnar ju saken i ett annat läge.

Men något förbud ska vi inte ha och kommer aldrig att ha. Skaffar dom barn så gör dom. Då får man bara hoppas att samhället griper in i tid OM det behövs.

fucking dator

självklart ska de få skaffa barn. Det är inte samma sak som att arbeta. Jobbigt? Kan vara men absolut inte på samma sätt som ett arbete.

Arbete är rena semester gämför med att vara hemma. Iaf när det kommer till mina barn. nrä man jobbar har man rast, det har man aldrig hemma.

Jag vet inte hur jag ska rösta på det här men jag lutar starkt mot nej (Jaja, kom med på hoppen nu då!)
Jag har en "väldigt glad och nöjd" bebis enligt alla inklusive mig själv MEN jag har aldrig varit så slutkörd som jag är som föräldraledig och då har vi riktigta hästpass på jobbet och mycket kroppsarbete emellanåt.

Då är du också för att dina barn skulle omhändertas om du skulle bli sjuk/funktionshindrad då?

jo det sa du... Sen har vi "problemet" med folk som inte vet om att de kanske har någon psykiatrisk diagnos och kan vara olämpliga. Även jag är resultatet av att växa upp i en familj där det finns psykiskt sjukdom, visserligen odiagnostiserad under min uppväxt men ändå. Det har gått bra fast inte smärtfritt men då pratar vi inte självmordsförsök, självskade eller att se saker som inte finns. Man kan ha en psykiskt diagnos utan att ha dessa saker. 

Jag tror att det är viktigt att läkare och mödravården vågar prata om sånthär med patienterna, vet inte om det görs så mycket. Jag berättade för min läkare direkt när jag blev gravid eftersom jag åt medicin som vi var osäkra på var ok eller inte och läkaren lyckönskade oss och ansåg att det troligen skulle gå jättebra.

Samma med barnmorskan hon frågade endel om hur vårat liv ser ut, vad det finns för begränsningar, hur man kan kompensera osv. Hennes kommentar var att vi verkade ha tänkt igenom både en och tio gånger och hon tyckte det kändes som om vi skulle klara av att ta hand om ett barn. Hade hon varit osäker så skulle hon agerat.
Men min erfarenhet från annan vård är att många är så rädda att prata om sånthär med sina patienter.

Vi har fått kontakt med föräldrastödsgruppen där man jobbar med anknytning främst men även i grupper för att träffa andra föräldrar med barn i samma ålder. Nu när barnet väl kommit så fick vi tänka om för de vi trodde vi kanske kunde behöva få stöd med behöver vi inte alls. Utan nu handlar det om att få berarbeta alla upplevelser kring min svåra förlossning.

Så trots en svår förlosssning med många komplikationer så har vi kunnat ta hand om barnet, så vardagen känns rätt så "lätt". Men vi kanske har tur som har ett ganska lungt barn även om han gillar att vara vaken på nätterna och leka. Fast sånt vet man ju inte i förväg.  

Nu har jag inte röstat nej. Men det händer ju faktiskt att man tvingas placera barn för att de har sjuka föräldrar. Hur tänker du annars att man ska göra om föräldrarna är oförmögna att tillfredställa barnets behov pga av fysisk eller psykisk sjukdom? Det är ju lite det man riskerar och anledningen till att jag tycker att man ska tänka till både en och två gånger om man är så sjuk att man inte ens kan ha ett lättare arbete på deltid.

Fast vem är det som har avgjort att dessa personer inte kan jobba?

Man utvecklas och ändras hela tiden, och bara för man ett tag inte kan jobba, betyder inte det att man inte kan jobba senare.

Nej jag tycker att det är lite olika att bli sjuk eller att vara det från början.

Om man från början är för sjuk för att jobba (och förmodligen kommer fortsätta vara det) då antar jag att man alltså planerar in att man måste ha hjälp med barnet på heltid. - Det är alltså en medveten handling.

Att bli sjuk däremot kan man inte hjälpa hur försiktig man än är.

Alla har inte en konstant sjukdom. vissa blir hjälpta av rehabilitering, medicinering och whatever. Men det är fint att du visar din dubbelmoral så öppet.