Sverigedemokraterna - vad innebär det för våra familjer?

Fast om vi som inte gillar SD, vägrar umgås med dom som sympatiserar med SD, då kommer ju dom aldrig att få höra motargument till Sds åsikter.

Jag har (vad jag vet) inga Sverigedemokrater i bekantskapskretsen. Men jag är övertygad om att man gör sig en björntjänst om man utesluter dom. Precis som jag tror den utblivna diskussionen med SD inför valet, har gynnat SD ichmed att de fått stå oemotsagda. Devs attförska tysta ner SD ger bara fler röster, för det är deras argument som bör motsägas, inte ignoreras.

Om ingen tar diskussionen med dom, så kommer ju SDs åsikter stå oemotsagda. Och om ingen går i svaromål så finns det ingen som kommer att tvingas tänka ett varv extra.

Att dra parallellen till den här tråden, känns inte relevant. Åsikter ändrar man inte för att någon på ett forum tycker annorlunda. Åsikter ändrar man när argument sjunkit in. Det som skrivs här idag, kanske inte får effekt förrän vid nästa val. Men bara för att det inte ger omedelbar effekt, så kan man ju inte ge upp.

Jag tror definitivt inte att alla SD-anhängare alltid har haft dessa åsikter. Jag tror att de har träffat andra som har argumenterat för SDs sak, och när ingen har kommit med motargument och ifrågasättanden så har åsikterna befästs.

Jag uppmanar alla att ta diskussionen med SD-anhängare i deras bekantskapskrets. Endast goda argument och förklaringar av ens egen ståndpunkt kan ändra något. Ifrågasätt, diskutera, be personen att förklara och förtydliga, ställ ännu fler frågor, ge egna exempel och ifrågasätt ännu mera. Jag lovar dig att argumenten kommer att falla ganska snart. Och även om personen ifråga inte kommer att erkänna för dig att hans/hennes åsikter kanske inte var så genomtänkta, så kanske ett lite frö till ifrågasättande slagit rot.

Jag tror dessutom inte att de flesta i SD har särskilt radikala åsikter. Jag tror att är många röstar på SD av missnöjesskäl snarare än extrema ideologiska skäl. Jag tror också att många som röstar på SD kanske inte funderar särskilt mycket och är särskilt kunniga om politik och samhället. Jag tror snarare att många blir upprörda över händelser som exempelvis den i Landskrona och drar den väldigt enkla och ytliga slutsatsen att det har med invandring att göra. Och om ingen då vill ta debatten, för att det inte är någon mening att diskutera med extremister, hur ska då dessa personer få en annan bild av det hela?

Att lämna bort sitt barn, handlar inte bara om fattigdom. För inte så många år sedan, var utomäktenskapliga barn något fruktansvärt och skamligt här i Sverige. En orsak till att barnen lämnades bort. För inte heller så länge sedan, här i Sverige, så lämnades barn på instutiton pga funktionshinder. Går man ännu längre tillbaka så sattes barn ut i skogen.

En peng till mammorna skulle kanske vara lösningen för en handfull mammor runt om i världen. Men en hundring hjälper inte det barn som föds av en mamma med drogproblem eller psykisk sjukdom. Det hjälper inte det barn som föds hivsmittad och det hjälper inte i de länder där funktionshinder ser som ett resultatet av en ond ande.

I många fall är inte stöd till mammorna som är problemet, utan hela synen på avvikelser från normen i samhället.

Men det är ju dock upp till var och en att ta sina ivf/adoptionspengar/sparpengar och hjälpa barn på plats istället. Min erfarenhet är dock att det är otroligt få av de som anser att barn ska hjälpas på plats, som faktiskt lånar 200000 på banken eller tar sina 200000 från kontot och skickar dessa till behövande barn.Det är ju helt omöjligt att svara på. Jag är inte adopterad. Jag har inte den erfarenheten. Det jag däremot vet är hur mina adopterade kompisar har resonerat. 2 av dom är fullkomligt ointresserade av sina biologiska föräldrar och även av landet de föddes i. Deras föräldrar och respektive är betydligt mer nyfikna och intresserade än vad de själva är. 2 andra funderade en hel del över sina biologiska föräldrar i tonåren och gjorde också tillbakaresor med sina adoptivföräldrar.

Men inte ens utifrån deras erfarenheter kan jag dra några som helst slutsatser. Alla är vi individer och våra individuella liv och erfarenheter ser väldigt olika ut. För vissa männsikor är adoptionen en fullkomlig katastrof och borde aldrig ha skett. För andra är erfarenheten den motsatta. Så hur jag skulle ha resonarat, OM jag varit adopterad är fullkomligt irrelevant och fullkomligt omöjlig att svara på.

De av mina kompisar som är adopterade har ingen velat hitta sina biologiska föräldrar. Flera av dom har inte ens funderat särsklit mycket över sina rötter.