Deprimerad Sambo, hjälp!! :-(

Hej!

Kanske kan du och jag stötta varandra. Jag är i en liknande situation. Jag har en dotter som är snart fyra månader och en sambo som har drabbats av en deprission/förlossningsdeprission. Det går upp och ned, och visst är det svårt för oss båda. Det är svårt att stå brevid.

Hur mår du, hur går det för er?

/E

Just nu känns det helt förjävligt.... Jag är nära på att packa och dra. Han vill inte göra något åt situationen. Nu påstår han att han inte mår dåligt längre, det var förra veckan säger han. Han är totaltt kall, bryr sig inte, tittar inte på mig. Klankar ner på mig.. Det finns nog inget kvar att kämpa för här. Tittar efter annat boende nu...

Har varit där så jag vet hur jobbigt du har det!

Har du ställt ultimatumet om att han måste skaffa hjälp annars försvinner du?

Har ni talat ut på riktigt eller talar du bara till en vägg?

Försök att ta en paus från honom ett par dagar, lev bara för dig själv och strunta helt i honom och se hur han reagerar.

Setat och läst här i tråden och jag är väl lite i samma situation med min sambo. Han fick för ca 5år sen veta att han har reuatism (nu är han 25) och det är genom det nedstämdheten kommer.
 Han har aldrig kunnat acceptera att just HAN är sjuk, han vill SÅ mycket och blir så ledsen och deprimerad när han inte kan för orken finns inte.
Det har kommit och gått men skulle väl säga att han varit riktigt långt nere 2ggr under tiden vi varit tillsamans(5år, han hade fått veta att han va sjuk samma år som vi träffades). Han har gått och pratat med psykolog men det tyckte han inte gav någonting.

Jag är väldigt "vårdande" i min natur, och har alltid kunnat se att vissa saker han gör beror på just det, en sorg och en deprission han har.  Vi har alltid pratat om det, och jag frågar honom om saker, drar det ur honom..jag märker att det hjälper....många gånger är han mest ledsen för att han är sjuk så har det varit hela tiden...han gråter inte lätt men jag "hjälper" honom gråta, genom att fråga saker, och lyssna och krama honom....det är en otrolig sorg för honom.
Känner mig iaf hjälplös när han är så trött periodvis( nu är han innne i en sån period igen) han jobbar heltid och har ett väldigt stressigt jobb dessutom och han trivs inte bra. Just på grund av stessen, han är inte gjord för att klara det....Jag frågar även där vad som hänt på jobbet och vi pratar om de som gör honom stressad ...

Den senaste gången an han var längst nere på botten var i vintras och då var de så illa,och jag blev också må så dåligt då så jag skulle göra slut. Jag orkade inte mer, jag hade stäng av.
Vi tog det där pratet, han grät och jag grät och vi bestämde vi skulle vara ifrån varandra tills jag ville prata igen. Tre dagar gick och sen sa jag att han fick komma hem, ingenting var bra men jag hade bestämt att allt vi varit och var, va värt en chans till.

Det hjälpte oss att prata ännu mer om våra känslor, hade vi inte gjort det då hade vi inte funnits tillsammans nu. Att just se att Vi och hans deprission inte är samma sak. Våran kärlek är nu starkare än jag någonsin kunnat tro. Efter i vintras hände det trots allt något hos honom, han såg att han måste göra vissa saker, ändra sig...då menar jag just det att prata om känslorna..Nu bor vi tillsammans äntligen sedan ett halvår i ett hus på vischan i falun och jag är gravid i v20. Graviditeten var inte planerad men jag kände hela tiden att det gick emot allt jag tror på att ta bort det, men beslutet att behålla var inte lätt, just eftersom han mår som han gör men även där pratade vi enormt mycket. Han sa aldrig att han ville jag skulle ta bort det men han kände en oro över hur han mådde, han orkade/orkar inte så mycket som han vill redan som de är nu och hur de skulle bli sen....men vi pratade mycket om det och det känns inte konstigt att han funderat så...

Som det är nu gör jag det mesta här hemma redan nu...inget som tynger mig, det ligger i min natur och har alltid varit värt det eftersom han har så mycket fina sidor och han är så otroligt snäll emot mig och jag vet vad jag behöver för att orka också.

Det jag vet att jag kan göra är att finnas där, vi pratar en massa och jag ställer vissa krav på honom varje dag..behöver inte vara stora saker men att han ska göra någonting.. Hjälpa mig med någonting här hemma, för som ni andra skriver behöver man känna att man behövs! Dessutom visar jag även alltid att jag uppskattar när han gör det, eller när han gör något på eget initiativ.. lagar mat eller så...dessutom frågar jag honom ofta vad som varit bäst med dagen..ofta när vi ska sova...3saker, spelar ingen roll om det är stora eller små saker men minst 3saker måste han hitta som varit bra med dagen...jag tror det är bra, för att se det positiva..

Det här blev nog världens längsta inlägg, dels för min egen skull kanske....kanske kan någon annan få nå tips.....
/S

Ja, jag har varit och är stundtals där jag med. Det som håller mig kvar är att jag älskar min sambo oerhört mycket och att jag inte vill leva som skilsmässofamilj. Han kommer ju ändå alltid att vara vår dotters far. När det är jobbigt vill jag lämna hela situationen för jag orkar inte och situationen skrämmer mig. Jag vill ju bara att vi skall vara lyckliga med vår underbara dotter och varandra.

Min sambo har nu sökt och fått hjälp, men det dröjde innan han förmådde ta det beslutet. Vi var tvugna att nå botten och två besök på akutpsyk innan han tog imot hjälp. Det var fruktansvärt och jag har aldrig varit så rädd.

Men nu får vi hjälp och det börjar vända, men det är en lång väg kvar.

Jag har mått och mår dåligt över att ha satt vår dotter i den här situationen, det var ju inte en sån här familj som jag ville ge henne. Det känns hämskt. Jag skyddar henne så mycket som jag kan och ger henne så mycket trygghet som bara är möjligt. Hur går det för dig med ditt barn, hur känner du det?

Jag har förstått nu att det inte är så ovanligt att även män drabbas av förlossningsdeprissioner, så vi är väl inte ensamma. Har du något stöd från någon nära dig? Jag har min syster, hon är ovärdelig.

Ta väl hand om dig
/E 

Har också sambo som är deprimerad och har ptsd. Han har en psykolog och vi pratar också mycket mycket mycket...och det går frammåt och han börjar komma på saker, finna små saker som är HAN, han jobbar hårt på att finna sig själv...

Min fråga till er andra i relationer som dessa, hur hanterar ni att allt handlar om er partner??? Jag är ockås en stöttade outtröttlig kvinna (som vi alla, haha) men det som oroar mig är om JAG skulle få problem, kommer jag få någon stöttning alls? Eller ska man bara inte räkna med det när man har en man i sitt liv som sliter med depression eller liknande? Jag känner lite att det är lätt att JAG försvinner, att mina tankar, funderingar om allt i livet liksom inte får plats, eller att jag inte vill "störa" honom med detta...Hur tänker ni???

Jaa, det är svårt. Svårt att svara på. Just nu håller jag mest ut och lever på tron at det kommer att bli bra så smånig om. Att vi skall bli sådär lyckliga som jag ser framför mig, och som vi faktiskt var tidigare. Men en rädsla som jag har är att när det blir bättre, så kommer mina nu undanträngda (?) och ignorerade (?) kännslor att få utrymme och komma fram och att det inte kommer att finnas någon ork  och kärlek kvar då - att jag tar slut på mig själv nu. Är jag begriplig här?

Men det är en anledning till att jag skriver här - at jag skall få lite utrymme att säga att det är jobbigt för mig också. Men visst är det viktigt att båda får utrymme i förhållandet. Jag godtar att jag inte får det utrymmet just nu, men det kommer inte att hålla i längden förståss.

Jag skulle inte kunna vara självuppoffrande i min rellation i längden, det blir inte sunt för någon. Men bra länge nu har jag funnits till bara för min dotter och sambo. Det börjar kännas och mitt tålamod är inte lika outtröttligt längre.

Hur gör du?

Min sambo blev deprimerad strax efter vår son föddes. Inte så att han låg hemma utan han  fortsatte köra på. Men han kände sig otillräcklig överallt har han sagt senare. Orkade inte hjälpa till hemma, orkade egentligen inte med renoveringen vi höll på med, orkade inte och kände sig oduglig på jobbet.
Nu tog det 5 månader att ta sig ur gropen för honom. Och det var jag som fick provocera fram ett i hopbrytande för att han förnekade för alla hur han mådde. 
Han sa då att han var rädd för att han inte kände något för någon eller någonting längre. Alltså oss inkluderade. Jag lade inte skuld på honom men jag förklarade för honom hur tungt det faktiskt blivit för mig också och hur viktigt det var att han sökte hjälp eller åtminstonne pratade med mig.
Då brast det, han öppnade sig och det  vände för honom.
Jag var arg på honom, det måste jag erkänna. Trots att jag själv varit deprimerad och vet att det inte är något man bara kan ryck upp sig i från. Men är man förälder måste man ta ansvaret att söka hjälp om man mår dåligt- för barnets, sin egen  och hela familjens skull.

Jag fick också sköta ALLT hemma plus ge sonen allt han behövde frå psykiska till fysiska behov så jag förstår dig. Jag tycker att du kan kräva att din kille tar sitt ansvar som förälder och söker hjälp utifrån. Det handlar inte BARA om honom nu utan om erat barn, dig, er. Du bryr dig ju om honom och vill att han ska få må bra och det kommer han nog uppskatta senare, då han tagit sig ur depressionen.
Hoppas att han ser sitt ansvar och går med på samtal. Massor medlycka till och styrkekramar till dig!

Även om man har en deprimerad partner så måste man prata och berätta om sina känslor för den, utan att ta ut allt på personen. Man kan tex prata lugnt och sansat och säga hur det känns för DIG att leva ihop med din partner när den mår så dåligt. Är man deprimerad så är man så uppe i sina egna tankar så att man inte tänker på andra. Man skall inte lägga skuld, det är en sjukdom, men man skall inte eller gömma sina känslor.

Man bör skaffa en psykologkontakt själv för att få ventilera, så att man inte lastar partnern med allt för mycket.

Min kille har äntligen börjat bete sig ganska normalt, kommit upp en bit från botten och jag överaskas varje dag hur fantastisk han är! Men utan mig hade han inte varit där han är nu! Vi har jobbat som ett team och varit ärliga och kärleksfulla. Vissa dagar får man bara fokusera på sig själv och acceptera att killen behöver vila, ta en dag i taget och se de små sakerna.

Ställ krav, men inte för stora, pressa lagom, men bara om DU orkar. DU kommer först för utan DIG blir allt skit! Tänk på det, ta hand om er själva!!

Kram

Jag tänker väl lite som ni också, att man får bita ihop och stötta som en tok och hoppas på att det blir bra...TRO på att det blir bra, vilket det säkert också blir! Jag lider inte av detta på något vis...ÄNNU, men om det håller på i månader så kommer jag också bli trött.
Märker att jag ignorerar en del saker för mig själv för att han ska få vad han behöver, ex när han behöver prata så går jag inte och lägger mig i tid vilket gör att jag blir astrött och sedan jättekännslig och inte orkar med riktigt. Himla dumt...men han har börjat öppna sig så himla mycket, härom dagen pratade han med mig AV SIG SJÄLVT, jag frågade ingenting eller gjorde någonting speciellt utan vi bara satte oss i soffan och han PRATADE! HELT fantastiskt!!! Då känner jag att det är värt att jag sover för lite och också blir sliten, för det går verkligen så mycket frammåt!!!

Men visst, jag oroar mig för att han eg inte lär känna mig, hela mig, för att han har så mycket med sig själv...får bara hoppas på att när han väl får tid med mig att han gillar det han lär känna...Det som egentligen är det knöligaste just nu är att det bara är jag som vet...inte ens psykologen vet hur han mår...ännu i alla fall. Han är där idag och kanske han släpper in henne också (HOPPAS JAG!!!)¨

Är överlycklig över det här forumet, där jag kan bolla alla tankar, så at tjag kan orka stötta min sambo! Tack alla som svarar!!!

Jag känner så väl igen mig i det där. Ibland när jag har haft en jobbig dag vill ju jag också ha en kram och höra att det kommer bli bra men då har han haft det ännu värre och så handlar allt om honom igen. På något sätt tvingade jag mig själv att tänka att just nu behöver han mig mer än jag behöver honom. Just nu är det han som är viktigast. Det kommer bli bättre men just nu står jag tillbaka för han behöver det mer. För oss har det sen dess blivit bättre, han medicinerar och mår bättre men det var jättejobbigt när det var som värst och det var jobbigt under många år. Att jag inte trycker undan mina känslor och behov nu är något jag jobbar med varje dag för jag har helt enkelt blivit så van vid att visa sådan extremhänsyn till honom att jag lätt faller in i det mönstret igen. Han är även sån som person som inte gärna pratar om saker och det gör att det blir extra lätt för mig att stå tillbaka men somsagt jobbar jag på det.

Till TS: Jag gjorde så att jag helt enkelt ringde till husläkaren och sa att min sambo är deprimerad och behöver en läkartid. Han fick en tid nästa dag och han gick dit. Vad skulle din sambo görra om du gjorde så? Att han slapp ta tag i det liksom, bara gå dit. MIn sambo behövde alltså antidepressiva för  att ta sig ur det, att prata med en psykolog gjorde varesig till eller från i det läget.

Hej.
Jag har läst hela tråden och jag vet inte om några fortfarande läser och finns kvar.

Jag lever med en stressad man med diskbråck på det. Egen företagare och jobbar över 200h/mån, han har fått diagnosen utmattningssymtom. Nu har han precis kommit hem från en resa då vi skulle få andas lite och komma ifrån varandra och hela vardagen. Hela hösten har vi bråkat och gjort slut om vartannat, har varit tillbaka till min lägenhet många ggr. Vi vet att vi älskar varandra och vill inte vara med någon annan än varandra... men problemen kommer hela tiden. Jag känner mig helt slutkörd hela tiden. Det första jag får höra på morgonen och det sista på kvällen är hur dåligt han mår. Om det så är ont i rygg-höft-ben-fot eller sjuk, trött osv osv.

Han är pedant och jag mer slarvig men jag har verkligen försökt och har bättrat mig på många sätt. Jag upplever även att jag gör väldigt mycket för att försöka underlätta för honom. Handlar och lagar oftast maten, han har en son jag verkligen älskar och skulle kunna göra allt för.

Men ibland spelar det ingen roll vad jag har gjort så ser han det som inte är gjort eller det jag skulle kunna göra annorlunda. Han tar upp det och min dåliga självkänsla sparkar bakut. Trött för all kritisering och är trött på alla negativa tankar. Istället för att se det positiva och det man har ser man det som kunde ha gjorts och det man inte kan göra...  Städat hela lägenheten, tvättat all tvätt, bäddade rent i sängarna och julpyntat...nu under dagen fick jag ett mail att han var stressad över att toaletten inte var ordentligt rengjord, kylskåpet eller att jag glömt att göra rent espressomaskinen.

Han bad mig inte bli ledsen, att detta bara var önskemål från hans sida men jag blir bara så ledsen och matt.

Nu är jag även gravid och vi ska behålla. Vill inte genomgå en abort till och känner att jag är i den åldern då jag absolut vill ha barn. Men jag vet inte hur det kommer bli, vi är kanske för annorlunda??