Ni som förlorat barn i magen - hur var nästa förlossning?

När jag väntade lillasyster så fick jag omgående börja på specialist mödravården+ vanliga barnmorskan. Dels för att jag förlorade min förstfödda i HELLP syndrom. Fick även äta trombyl då jag inte skulle utveckla proppar igen samt noga kontroller för att se att hellpen inte var på väg igen! Hade otroligt tacksam personal både på specialist mödravården och vanliga!

Hos vanliga barnmorskan berättade jag att jag var otrolitg rädd denna graviditet, så jag fick eget barnmorske-schema hos bm! Vilket uppskattades av mig JÄTTE mycket! De anpassade efter mig! -Kan påepeka att i slutet åkte jag dit ex-antal gånger! De jag frågade om eller det minsta lilla bade de mig åka in eller så åka jag själv in till gyn akuten i början och sedan specilast och förlossingen!

Jag skulle bli igångsatt med lillasyster men tre dagar innan beräknad igångsattning kom hon av sig själv!

Vi förlorade vår dotter för lite mer än 1 år sedan i v38+ och i tisdags kom lillebror! Denna graviditeten har varit väldigt jobbig känslomässigt och man är orolig för minsta lilla. Men har haft jätte bra kontakt med min bm och fått täta kontroller och fick ringa när jag ville eller bara komma dit för att lyssna på hjärtat. Så hon har verkligen ställt upp. I slutet gick jag varje vecka och vi planerade för förlossning och pratade om hur jag verkligen ville ha det. Både jag och min sambo ville få igångsättning och det fick vi. Fast det räckte med en hinnsvepning inne på sjukhuset. Där jag sen krävde att få stanna kvar tills att han var ute. För jag ville verkligen inte vara hemma när det satte igång, skulle något hände så ville jag vara på plats. Och det var inga problem, Fick ett rum på bb på måndagen med en annan tjej som inte fått än och på natten sen satte värkarna igång och på tisdag fm är sonen född, en snabb och bra förlossning. Personalen var väldigt till mötesgående och förstående. Väldigt känslosamt när han var ute, jag grät o grät och vet jag sa "han lever, han lever". En så underbar känsla. Nu kan jag knappt slita mig från honom Men måste om och om igen kolla så han andas....Men det gör jag även med den äldsta sonen så det är väl bara ngt jag fått en fix ide om.
 

Vad skönt att det har gått bra för er!

Hur hamnade planerade igångsättningsdatum i förhållande till er förlust? Före eller efter den tidpunkt då syskonet dog? Hur kännde ni för det?

Då jag förlorade min förstfödda i magen i v 27, så var det aktuellt med en igångsättning med andra barnet. Jag gick på spec-mvc, tätare besök hos vanliga mvc samt åt Trombyl i förebyggande syfte. Gjorde även många ultraljud, med både flödesmätningar och tillväxt.
Dock blev det tidigare än planerat, 6 v innan bf, så upptäckte de att ett flöde var lite sämre och läkaren vågade inte chansa utan satte igång mig samma dag. Under nästa grav samma sätt, men då bad jag själv att bli igångsatt 3 veckor innan bf pga att både fysisk och psykisk smärta.

Jag vänta mitt tredje barn nu och oron är väldigt stor. Vi förlorade vårt andra barn och jag har bett om igångsättning denna gång.

Vilken vecka är du i ts?

Det verkar som de flesta av er fått en tid för igångsättning någonstans mellan 37+0 och BF (och hur verkligheten sedan liknat kartan varierar ju)?  Jag är i vecka 23 och har luftat mina tankar lite med min barnmorska. Hon verkade i början väldigt positiv till igångsättning men nu låter det lite som "vi får se" och "du kanske ändrar dig". Vem vet, jag kanske gör det, men som det känns nu vill jag inte gå en enda dag över lillasysters dödsdag. Har någon blivit igångsatt så tidigt som 37+0 av humanitära skäl?

Jag blev nekad igångsättning efter vi mist vår förstfödda i v 35. Malte kom och gick i i maj 2009 och Ville kom till oss i April 2010. Fick kejsarsnitt med Ville eftersom han satt i säte vilket var tur eftersom jag var livrädd för att föda och att allt skulle komma tillbaka igen samtdigt som jag ville ge Malte ett syskon mest av allt..Värkarna kom igång en vecka innan planerat snitt och det var riktigt jobbigt..jag hade ont dagarna innan malte dog och förknippade smärta med död, så jag grät mycket under värkarna och var rädd. Men allt gick bra och de tog ut Ville med Akut planerat snitt efter 12 h värkar..Han var 3 veckor tidig.Fick ligga så länge med värkar eftersom jag inte öppnat mig. Jag gick hos kurator hela graviditeten.
Vi födde på samma sjukhus.. och personalen var helt underbar! Hade jag kunnat ge dom allt i världen hade jag gjort det!

Förlorade vårat första barn i v 42.. Jag har bett och nästan fått de beviljat med igångsättning. 
Jag vill ha de så tidigt det går, så tidigt som barnet mår bra av det.
Någon som vet vad regler o lagar säger när man bor i gbg? Hur tidigt? Har hört om folk som fått de i v 36 eller ngt.
Jag är nu i v 20 bara så har en bit kvar.  :S  

Jag blev beviljad i gångsättning efter v 37, men jag avvaktade faktiskt! Någonstans drog jag mig för att gå igenom förlossningsupplevelsen, och jag tänkte hela tiden, att det här barnet är friskt! Det mår bra i magen 2 veckor till! Men jag pendlade mellan stark nervostitet och balans kan jag säja, men tillslut mådde jag dåligt! så vi bestämde att den 25 november skulle jag sättas igång, 2 dagar innan BF, natten till igångsättningsdagen kom värkarna av sig själva!
Upplevelsen var av blandad art, det var mycket gråt, för det var mkt känslor o minnen som kom tillbaka. Samtidigt som det var underbart att få föda igen, och att denna gången föda ett barn som lever, som får stanna, som vi får ta med oss hem!
Hjärtljuden ekade nästan i rummet o det var fantastiskt att höra dem hela tiden.

Jag såg fram emot att få föda naturligt, att få möta rädlan o få göra om det, så att det blir "rätt".
Idag är han drygt 10 månader, och allt har gått bra! Lycka till!!!!

Tack !  ibland under graviditeten trodde jag inte att det kunde bli möjligt att det gick att få ett levande barn. Nu förstår jag ju att det är det man får i de flesta fall, tja i nästan alla faktiskt, om det är så att man blir gravid igen! ;)

Jag blev också som flera här beviljad igångsättning, v 38+0. Jag var helt inställd på att jag ville bli igångsatt och ju närmre datumet vi kom desto viktigare. Men våran dotter ville annorlunda och föddes v 37+2 
Förlossningen gick väldigt fort, de riktigt smärtsamma värkarna höll bara på i dryga 45 minuter och sedan kom hon ut.
Både jag och sambon var båda alldeles tagna, och det allra bästa var att få komma hem med en levande bebis. Minns hur stolta vi var när vi gick över tröskeln.
Jag var mycket tacksam både under graviditeten och efter hur bra bemötta vi blivit på specMVC och att vi blev lyssnade på i vår oro. Detta trots att dottern inte hade samma kromosomavvikelse som hennes storebror vilken var orsaken till att han dog.