Ni som förlorat barn i magen - hur var nästa förlossning?

Vi förlorade vår dotter för lite mer än 1 år sedan i v38+ och i tisdags kom lillebror! Denna graviditeten har varit väldigt jobbig känslomässigt och man är orolig för minsta lilla. Men har haft jätte bra kontakt med min bm och fått täta kontroller och fick ringa när jag ville eller bara komma dit för att lyssna på hjärtat. Så hon har verkligen ställt upp. I slutet gick jag varje vecka och vi planerade för förlossning och pratade om hur jag verkligen ville ha det. Både jag och min sambo ville få igångsättning och det fick vi. Fast det räckte med en hinnsvepning inne på sjukhuset. Där jag sen krävde att få stanna kvar tills att han var ute. För jag ville verkligen inte vara hemma när det satte igång, skulle något hände så ville jag vara på plats. Och det var inga problem, Fick ett rum på bb på måndagen med en annan tjej som inte fått än och på natten sen satte värkarna igång och på tisdag fm är sonen född, en snabb och bra förlossning. Personalen var väldigt till mötesgående och förstående. Väldigt känslosamt när han var ute, jag grät o grät och vet jag sa "han lever, han lever". En så underbar känsla. Nu kan jag knappt slita mig från honom Men måste om och om igen kolla så han andas....Men det gör jag även med den äldsta sonen så det är väl bara ngt jag fått en fix ide om.

Nä, orolig var jag hela tiden. Ja och nu slapp jag ju ligga inne så länge innan något hände så det var oxå skönt. Han kom i v37+6! En igångsättning blev det ju inte riktigt heller, för läkaren gjorde bara en hinnsvepning men det hjälpte, sen en hel dag på stan med sambon innan jag gick tillbaka till bb. Sen satte det igång på natten!

Jag blev beviljad i gångsättning efter v 37, men jag avvaktade faktiskt! Någonstans drog jag mig för att gå igenom förlossningsupplevelsen, och jag tänkte hela tiden, att det här barnet är friskt! Det mår bra i magen 2 veckor till! Men jag pendlade mellan stark nervostitet och balans kan jag säja, men tillslut mådde jag dåligt! så vi bestämde att den 25 november skulle jag sättas igång, 2 dagar innan BF, natten till igångsättningsdagen kom värkarna av sig själva!
Upplevelsen var av blandad art, det var mycket gråt, för det var mkt känslor o minnen som kom tillbaka. Samtidigt som det var underbart att få föda igen, och att denna gången föda ett barn som lever, som får stanna, som vi får ta med oss hem!
Hjärtljuden ekade nästan i rummet o det var fantastiskt att höra dem hela tiden.

Jag såg fram emot att få föda naturligt, att få möta rädlan o få göra om det, så att det blir "rätt".
Idag är han drygt 10 månader, och allt har gått bra! Lycka till!!!!