Interracial adoption

Såg ditt inlägg nu efter jag skrivit mitt Nja politiskt korrekt är det väl inte, däremot tror jag många faktiskt känner så, att det inte spelar någon roll. Min man är från Chile. Mitt barn är från Vietnam och hans familj har tagit emot henne med öppna armar. Hans systerdotter är ihop med en kurd, hans brorsdotter med en svart kille. För chilenare tror jag iaf inte färgen och likheten har så stor betydelse. men det kan nog ha att göra hur man växt upp, hur multkulti familj man har.

Hmm, ja, jag tror dessutom att de som är invandrade hit till Sverige generellt får det svårare i hemutredningar, beroende på när de kom och varifrån.

Kultur - ja, det är ytterligare en grej jag funderat en del över. En del tycker att jag som adopterad borde välja att adoptera från mitt eget "hem"-land, då vi då skulle ha gemensamma kulturella rötter (gillar det där med rötter...).

Jag har aldrig ätit koreansk mat hemma eller varit med i koreanska föreningar och ser inte påängen med det, men det verkar populärt bland adoptivföräldrar att försöka ge sina barn något från deras respektive kulturer. Det är också ett av de argument jag hört bland svarta i USA (såg det i någon talk show någon gång) vad gäller motviljan mot "trans racial" adoptioner - att man som "vit" inte kan ge barnet en "svart" identitet.

Samma diskussion är tack och lov inte lika relevant eller vanligt förekommande i Sverige (än), men jag har undrat en del. På vilket sätt förmedlar man någon typ av "hemkultur" eller "rötter" genom att äta en viss typ av mat eller klä sig på ett visst sätt?

Nej, jag ställer inte den frågan för att reta upp någon nu, utan för att jag faktiskt undrar hur man resonerar.

I USA räknas antalet vita som adopterar ett svart barn i "tusental", medan svarta som adopterar ett vitt barn ligger "nära noll". En intressant, och inte alltfor gammal artikel (2009) från Newsweek, finns här:
www.newsweek.com/2009/04/22/raising-katie.html

Men visst gör man väl det! Som Svensk i utlandet kommer jag att delge min son den Svenska kulturen i form av julbord, 'svensk' pizza, välling, luciabullar, midsommarfirande med sill o potatis, etc etc. På klädfronten (och vissa foton) blir det just nu bara mockasiner, då nån typiskt Svensk klädstil kan jag inte speciellt komma på mer än folkdräkt, som inte är aktuellt hos oss. Det ger barnen en smak av den andra kulturen, som de senare kan komma ihåg och relatera till den dag de själva besöker landet, och tidigare också såklart om man som föräldrar tar dem på besök.

Ja, fast som svensk i utlandet förmedlar du din egen kultur till dina barn. Om jag som adopterad fråm Korea flyttar med mina barn till utlandet kommer jag ju att ge dem köttbullar och pepparkakor - inte kimchi.

Om mina svenska (ingen diskussion om svenskhet nu, vad ;)) föräldrar hade gett mig kimchi och annan traditionellt koreansk mat hade det för mig tett sig mer som en välvillig handling och ett försök att introducera mig och även dem själv till en för oss alla främmande kultur. Jag har svårt att se hur en uppväxt i Sverige med regelbundna inslag av kimchi skulle ha gjort mitt eventuella  identitetsökande och självdefinitering lättare.

Om man varit med sitt barn i landet barnet kommer ifrån blir det naturligtvis en grej för familjen som så - intet ont i det, men jag förstår ändå inte t ex varför en del adoptivföräldrar har indiska aftnar och dylikt med barnen. Om de söker stöd i varandra i egenskap av adoptivföräldrar - bra, men jag fattar inte varför så många är så bergfasta i sin tro att det förmedlar en kulturell identitet. Jag kan ha fel här, naturligtvis - jag talar helt utifrån en barndom där intet sådant ingick.

Tack för artikeln, förresten, Pen - jätteintressant!

Kanske inte bara inslaget av kimchi, men tillsammans med allt annat man berättar for barnet om landet och folket, kan ju även speciell mat och kläder vara en del. Det blir nog mer poäng med det hela om den kulturella biten omfattar en helhet, och inte 'bara' en viss maträtt nu och då.

Säkert så, men vad jag kände då mina föräldrar frågade mig om jag ville vara med i liknande föreningar, så kände jag att det blev lite "vi och våra koreanska barn" - känsla över det - dvs att det blev lite av en trevlig familjehobby. Det kan ju i sig vara berikande - ska inte avfärda något.

Dock har jag alltid känt att det varit något konstlat över mitt förhållande till Korea. När mina föräldrar försökt uppmuntra mig att gå och "hälsa på den där andra flickan som ser ut att komma från samma land som du" - då har jag snarare reagerat med att hålla avstånd.

Kanske är det så att jag i egenskap av språklärare ser språket som en sådan stark faktor och därför har jag nog inte tagit till mig att något annat kan bidra till kulturtillhörighet - för mig har det känt som att det inte spelar någon roll hur mycket jag vet om landet och dess kultur - kan jag inte språket kan jag aldrig tillhöra fullt ut.

Därmed kanske man inte ska strunta i allt annat - jag är nog ganska hård, hör jag nu...

Jag kan bara svara för mig själv och hur jag tänker. Jag tänker som så: 1. Jag är stolt över mitt barns ursprung 2. Jag vill att hon ska vara stolt över sitt ursprung. Om man väljer att klä sina barn i en vietnamesisk dräkt vid ex högtidliga tillfällen är det för att man är så stolt över sitt barns ursprung & man vill inte (gömma är fel ord) vara rädd att visa upp en del av Vietnam. Om och när hon i framtiden kan välja själv kommer inte jag vara påstridig med att hon ska ha en vietnamesisk dräkt ex, däremot kommer jag nog pusha på att vi ska gå ut och äta en viss dag varje år, då jag fick henne i min vård, och gärna vietnamesiskt. För mig är det heller inte motsägelsefullt att känna sig helt svensk och att vara stolt över att man är född i ett annat land. Jag tror faktiskt det är värre med föräldrar som tycker att "nu är du svensk" och inte låta tillföra ngt från barnets födelseland. Det är ju lättare för henne att säga nej om hon tycker jag tillför för mkt "vietnam" än att inte få tycka sig vara något annat än svensk.

När du skriver - "men ju äldre jag blir...", "...nu är jag inte lika säker" påminner det om vad jag hört från många adopterade. Att synen på ens egen adoption (och adoptioner i allmänhet) skiftar under åren. Du tycks vara inne i en omvärderande och kanske sökande period.

Har du sett hur mycket intressant litteratur som finns i ämnet? På MIA:s hemsida finns en bra litteraturlista. Jag rekommenderar särskilt Anna von Melens böcker. En av dem handlar om just det du frågar om i din tråd, hur viktigt är det för adopterade att få barn av samma etnicitet?
www.mia.eu/adopterad/adopterad.htm

Samma fråga finns med i en nyutkommen bok: "Adoption. Banden som gör oss till familj". Skriven av en adopterad (Mary Juusela). Full av intervjuer med föräldrar och vuxna adoptiv"barn".

Hoppas du inte tar illa upp av mina lästips. Du är förstås också välkommen här för att dryfta dina frågeställningar. Tyvärr finns inte så många adopterade i diskussionerna men era erfarenheter brukar vara uppskattade.