Interracial adoption

Tack - nej, jag tar inte alls illa upp - det var snällt av dig att ta dig tid att tipsa mig.

Nu är det inte jätteaktuellt för mig, eftersom jag ju inte vill ha barn, men jag har diskuterat sådana här saker innan jag kom fram till det beslutet och även med andra, både adopterade och icke-adopterade. Vidare är det en fråga som jag ofta stöter på, då andra undrar över det.

Jag har träffat en svart kvinna som adopterat ett barn från Kina. I vår landsförening (ja, vi är med i en sådan) finns ett spanskt par - båda är mycket mörka - som har adopterat en väldigt ljus och blåögd kille. En annan familj i föreningen består av en förälder från Sydeuropa och en från Sverige, men med sydeuropeiskt utseende. Även de fick ett barn med blont hår och blåa ögon. Annars är det väl precis som du säger, föräldrarna brukar vara ljusare än barnet.

När det gäller kultur så inser jag ju att jag aldrig på riktigt kan förmedla min dotters ursprungliga ukrainska kultur till henne. Däremot hoppas jag att hon ska kunna vara stolt över var hon kommer ifrån och vi vill gärna åka till Ukraina och visa henne landet. Barnhemmet besöker vi bara om hon vill det och just nu säger hon asbolut nej. Däremot vill vi visa henne alla vackra byggnader i Kiev och kanske åka på solsemester till Krim. Vi vill att hon ska se de fina delarna av landet. Visst, Ukraina är fattigt och det finns fördomar mot såväl ensamstående mödrar som sjuka/handikappade barn och det gör att barn överges. Men det är ju så mycket mer! Jag vill inte att min dotter ska tro att hon bara kommer från grå fattigdom. Just därför har vi också vackra prydnadssaker från Ukraina framme och det händer att vi äter ukrainsk mat.

Maten väljer vi förvisso delvis för att vi blev väldigt förtjusta i vissa rätter när vi tillbringade nästan en månad i Ukraina i samband med adoptionen. Jag har tagit till mig maträtter även från andra länder jag besökt, utan att ha något annat incitament än att det var gott. Men visst blir det en extra dimension i att kunna bjuda vår dotter på något som hon tycker om och som faktiskt kommer från hennes ursprungsland.

Att vi är med i landsföreningen är väl mycket för vår egen skull. Vi tycker att det är kul att träffa de andra familjerna, prata minnen från Ukraina, utbyta nyheter och kanske resetips. Dessutom är vi inte så många som har barn från Ukraina och det gör kanske att vi kommer närmare varandra. Just nu är vi väl ett tiotal familjer som är aktiva i föreningen och som träffas några gånger om året. Våra barn har utvecklat vänskaper som kanske inte direkt har med deras gemensamma ursprung att göra, men träffas vill de i alla fall.

Sedan ser jag en extra anledning till att vara med i föreningen och det är att de Ukraina-adopterade barnen inte är "synliga" som adopterade. Du, som kommer från Korea, kan se dig omkring i samhället och konstatera att du är långtifrån ensam. Det finns många som delar ditt ursprung. Min dotter kan inte det. En familj i vår förening hade sina barn på samma dagis som vi och en annan har barnen på vår dotters skola. Det vet vi, eftersom vi umgås via föreningen. Hade vi inte vetat om det så skulle vi inte ens ha misstänkt att just dessa barn kom från Ukraina. Då skulle vår dotter ha trott att hon var ensam. I vissa perioder hade det sannolikt inte spelat någon som helst roll, men ibland blir det viktigt för henne och då är det ett stöd för henne att veta att X på dagis eller Y i skolan har samma bakgrund. De är inte hennes bästa kompisar, men de är alldeles vanliga barn som finns i hennes liv och som bidrar till att avdramatisera detta med att vara adopterad.

Jag har funderat vidare lite på detta som TS skrev om att invandrare kanske har svårare att gå igenom en utredning och tror kanske det kan vara så när man inte har språket ännu (ja så är det tydligen även om jag kan tycka att det beor lite på situationen hur pass bra svenska man bör kunna.....här klarar man sig ju faktiskt på engelska även i arbetslivet). Adopterar man enskilt från sitt hemland måste man även gå igenom en utredning här och jag tror inte att man skulle neka ngn som har något bristfällig svenska eftersom barnet har gemensamt språk med adoptivföräldrarna. Det är egentligen liknande som att de kommer som en familj till sverige och lär sig svenska tillsammans med sitt barn. 

Fördomarna här är att etniska svenskar adopterar barn och det stämmer inte alls längre. Jag har träffat en spansk kvinna med en pojke från Kina, jag känner till en kvinna med rötter libanon som adopterat från vietnam. Men jag känner spontant att människor reagerar över att min man & jag går med ett asiatiskt barn på stan. När jag går ensam med mitt barn på stan har de allra flesta trott att min man är asiat. När min man går på stan med min dotter har folk kommit fram och frågat vart hans fru kommer ifrån. När vi alla tre går tillsammans har folk undrat om min förra man är asiat.......ingen har alltså direkt kopplat det till att hon är adopterad. Vad beror det på? Är det för att min man inte platsar i "mallen" över de som adopterar. Jag tror det är så. Jag tror INTE att invandrare har något mer kulturellt emot adoption än vissa etniska svenskar. Kanhända de som är riktigt troende muslimer, eftersom man i mng muslimska länder är emot adoptioner?? Eller är det också en fördom?

Fast du kan inte säga att det är så för Chilenare, nu är det så för just din släkt!
Jag är själv latinamerikan och har umgåtts med många latinamerikaner och hudfärgsfrågan kan vara väldigt laddat för vissa latinamerikaner- chilenare är inget undantag!

Jag kommer från en multietnisk familj och jag kan helt ärligt säga att vi valde Colombia framför Kina för att vi ansåg det viktigt att vårt barn kunde identificera sig med släkten, att ha kvar språket och kulturen ansåg vi vara viktigt och tror faktiskt att det hjälpte oss especiellt med tanke på att vår dotter var 5 år när vi fick henne.
Många tycker att våra orsaker till att välja land är rätt oviktiga,men för oss var det viktiga och det står vi för.
MEN det betyder INTE att vi inte hade älskat ett barn från Kina lika mycket, eller att vi tycker att det är fel att adoptera barn från en annat ursprung,för det gör vi inte!!!

När vi skolade in sonen på förskolan var det en kvinna som sa att det är ovanligt att en mörkhyad adopterar ett svenskt barn. Hon pratade om min son och mig Många ifrågasätter mitt moderskap till sonen men ingen ifrågasätter mitt moderskap till dottern, däremot har folk trott att maken är dotterns styvfar....

Jag sa inte att det ÄR så för alla, men för deras familj och de chilenare jag känner ÄR det så. Jag känner till en chilensk kvinna som fick barn med en svart man & hennes pappa accepterade inte detta och tog inte till sig sina barnbarn. Så visst finns det sådana, men de jag känner har aldrig haft någon "issue" alls med olika nationaliteter (och nu känner vi inte varandra för att vi "funnit" varandra utom genom bekanta). Jag tror även att det handlar om generationer, för de äldre är det nog mer laddat än för de som växer upp nu, som är födda i sverige med chilenska föräldrar. Jag tror dessutom mycket av den chilenska kulturen "suddas ut" i den nya generation som växer upp. Det äs stor skillnad på vilken generation man tillhör. De äldre har kanske lite mer fördomar, de yngre som är födda i Sverige av chilenska familjer är väldigt multikulturella och fördomsfria men också lite "vilsna", de som är födda i Chile på 70-talet känner till sin kultur och sin historia och varit med om saker som kanske inte deras barn någonsin kommer att förstå och dessutom tycker jag det verkar som att den generationen är fördomsfri. Dock är det som jag upplever det hela.

Minns jag rätt? Din son är biologisk och han är betydligt ljusare än du? Det visar i så fall det som ts tar upp att många har svårt att få ihop bilden av mörka föräldrar och ljusa barn. Också jag hamnar i fällan. I Vietnam såg jag en gång i en lekpark ett vietnamesiskt par med ett vitt spädbarn. Det verkade som deras barn men jag kunde inte låta bli att tänka att det nog handlade om tjänstefolk som tog hand om någon vit familjs barn.

Kommer ni ihåg den berömda Benetton-kampanjen "black-and-white"? En av bilderna förställde en svart kvinna som ammade ett vitt barn. Bilden väckte ilska bland afro-amerikaner i USA som i bilden såg en rasstereotyp, den ammande tjänstekvinnan. Att det skulle kunna handla om en kvinna som ammar sitt adopterade barn var det nog få som tänkte. Vanans makt...

learning.cc.hccs.edu/members/olga.feliciano/engl-1301-spring-2010-second-start/visuals/photographs-and-advertisements/advertisements/Benetton%20Breastfeeding.jpg/view?searchterm=None 

Ja,sonen är biologisk och ser ut som sin pappa. Jepp många hajjar till när de ser oss,och det har blivit många dumma kommentarer.
Jösses, ja jag kommer ihåg detta!! Vilket liv det blev!

Såg en dokumentär en gång om en fransk (?) konstnärinna som var i Afrika & gjorde konst genom att låta sig fotograferas ammande svarta barn. Det blev ramaskri det också från afrikanernas sida (kommer dock inte ihåg landet) Jag har för mig att hon och hennes man höll på att få loss en av barnen för adoption, men blev motarbetade av myndigheterna. Kommer någon ihåg var dokumentären hette? Minns inte heller exakt handlingen. Men hon var vit och fotograferades med svarta barn, för konstens skull.  

Det var tvillingar och det var mest hon som ville adoptera barnen... men fick inte till slut. Det var också helt hysteriskt kring detta.
Till viss del blev jag irriterad på kvinnan, för hon pratde en massa om barnen som om de var ägodelar.
Det störde mig.