Det snurrar i mitt huvud men även barnens såklart som fann sin pappa livlös för ca en månad sedan.
Hur går man vidare??? Hur har ni andra gjort som är drabbade av detta otäcka att förlora någon man håller så kär och plötsligt stå ensam med sig själv och små barn att ta hand om och deras sorg.
Jag var innan detta hände en klok kvinna numer bara förvirrad,hjälplös och i spillror.
Hälsningar
Mamma S
Ha inte varit med om något liknande men jag tror jag hade antingen flyttat hem till mina föräldrar på obestämd tid med barnen eller bett dem komma hem till oss under en obestämd tid.
Har du föräldrar i livet?
Har inte varit i din situation, men i dina barns. Jag och mamma hittade pappa död hemma. Mamma blev själv med fyra barn mellan 2-17 år när hon var 38 år gammal.
Det viktiga är att du har någon runt dig. Någon som ser till att ni får mat och klarar de vardaliga sakerna. Prata med dina barn och låt ingen stänga inne sig allt för mycket. I vår familj sörjde alla på olika håll. Även om jag och mamma hittade pappa tillsammans tog det över ett ÅR innan vi satt och pratade om det på riktigt.
Känn inte att du är ivägen, utan be folk om hjälp. Man måste inte alltid vara starkt
Tar en dag i taget. Ber om hjälp. Accepterar, bearbetar och går vidare. Det finns inget tidsperspektiv.
Hur gamla är dina barn? De kanske behöver prata med någon? Du också?
Beklagar sorgen 
Man måste gå igenom alla sorgens stadier, förnekelse, ilska osv. och sådant tar tid. Bara känn dig viss om att livet faktiskt går vidare även om det inte känns så nu. Du är inte ensam i det här. Många har råkat ut för samma sak. Jag beklagar sorgen.
Beklagar så otroligt mycket! En dag i taget och försök ta hjälp av omgivningen. Våga gråta, även om barnen är med. Dela med dig av sorgen och prata med dem.. Kram
Prata, älta, sörj, låt dig själv och barnen sörja. Sök upp någon grupp för sorg och bearbetning.
Och tänk, även om orden just nu kan kännas patetiska.....tiden läker sår!
En väninna skrev så här......Jag trodde att fem år skulle räcka för att sorgen skulle blekna bort,
men det gjorde den inte.
Tiden gjorde uppenbarligen ingenting förutom att trubba av sorgens vassaste egg
så att den hackade istället för skar!
Nu ett år senare strålar livet mot henne igen........men saknaden bleknar inte.
Du skriver, du var en klok kvinna, verkar som om du fortfarande är det, du har ju insikt i hur du är......tillåt dig.
Beklagar det inträffade!
Berarbeta, prata om det, lyssna på dina barns signaler, se framåt men kom även ihåg era ljusa stunder, be om hjälp, LEV vidare.
Sänder styrkekramar 
Oj... Beklagar förlusten och sorgen.
Har inget akut-tips. Se bara till att prata med din barn om deras pappa, inte "tiga bort det".
Ta emot hjälp, be om hjälp och se till att få landa.
Beklagar verkligen det som hänt. Ja du hur går man vidare? För 10år sedan tog min man sitt liv o mitt liv slogs i spillror på ett par timmar. Jag hade fem barn som skulle få veta att deras pappa dött o hur det hade gått till.
Jag skrek ut min förtvivlan grät, sparkade slog o bar mej vanvettigt åt i största allmänhet.
Hade många människor som stöttade o hjälpte mej men det tog tid, lång tid.....
För mej har nog räddningen ändå varit barnen.Dom stora barnen som vågade o ville prata om pappa o den lille som bara var 3år behövde mej o tvingade mej framåt.
jag gick med i kyrkans sorg-grupp o pratade med andra som hade upplevt förluster av olika slag, jag skrev mycket dagbok .Jag försökte tänka på de bra saker som vi hade haft men det tog flera år innan jag slutade se honom på gator o torg.
Detta låter säkert inte särskilt uppmuntrande men jag vill inte bara skriva att tiden läker alla sår för det är inte riktigt sant. Visst blir det lättare med tiden men bara för att det bleknar vare sej man vill el ej.
Jag har valt att leva ensam sedan dess inte bara för att han var min stora kärlek utan för jag blivit lite rädd för att lämna ut mej igen.
Jag vet att det kanske låter underligt men det är bara mitt val-
Jag kan lova att det blir bättre även om det tar tid.
Om du vill så får du höra av dej till mej när du vill o har du frågor ska jag försöka svara så gott jag kan.
kramar ostyrka
För mig har det snart gått 2 år nu, sedan jag och mina då 4-åriga barn hittade min man död.
I början var det barnen som var min livlina, för deras skull gick jag upp ur sängen på morgonen, för deras skull var jag tvungen att sköta vardagen.
Jag gick som i en bubbla, och idag har jag i princip inga minnen av den första tiden.
Jag hade ingen koll på någonting, kunde inte fokusera, glömde saker.
All energi gick åt att hålla ihop min kropp för att inte gå sönder.
För det var ju bokstavligen så det kändes, som om jag skulle gå sönder.
Det gäller att ta en minut i taget, en dag i taget.
Det enda som betyder något just nu är dina barn, så var det för mig i all fall.
Vi sov i samma säng varenda natt i mer än ett år, det kändes tryggast för oss alla.
Fortfarande sover vi helst så, även om de numera sover lika ofta i sina egna rum.
Att skriva var en sorts ventil, jag bloggade om min sorg och det hjälpte mig att läka.
Når det gått nästan ett år började jag i sorgbearbetning, hos en sorgterapeut från Institutet för sorgbearbetning.
Detta hjälpte mig väldigt, äntligen fick jag ett sorts avslut, jag fick säga farväl.
Idag närmar sig årsdagen med stormsteg och smärtan, sorgen, kommer tillbaka.
En stor ångestknuta sitter i magen och återigen går den mesta energin åt att hålla ihop.
Men annars, resten av året, så har vi det faktiskt ganska bra nu.
Vi saknar honom varje dag, men vi har hittat glädjen igen.
Tiden läker, det är faktiskt så.
Sakta, sakta.
Däremot lever jag med en ständig skräck att det ska drabba även barnen.
Deras pappa var frisk och stark, och bara dog i sömnen.
Vem säger att det inte händer även dem, de har hans gener.
Varje kväll, varje natt, flera gånger om, återupplever jag skräcken och paniken innan jag känner att de andas, att de lever.
Det är väl kanske något man får försöka leva med, när man råkat ut för det vi gjort.
Stor kram till dig.
Hej,
Min man begick självmord för 1.5 år sedan och jag har väl kanske kommit ur värsta dimman men har dippar som är SÅ djupa. I morgon är det vår 23 åriga bröllopsdag. Min värsta vrede har ebbat ur, och nu är det bara sipprande besvikna tårar kvar. Våra barn är vuxna, det är nu vi skulle resa, leva och bara vara VI. Han sa alltid att han inte skulle kunna leva en dag utan mig. Nu ska jag leva resten av mitt liv utan honom. Dessutom gav jag upp min karriär för honom, så nu vet jag inte vad jag ska göra. Börja om vid 47........går det rent yrkesmässigt? Jag bor dessutom i USA helt ensam då detta var hans dröm att få göra en karriär i USA. Så nu sitter jag där ensam med två döttrar, 22 och 19 som känner sig som amerikaner vilket gör att jag inte kan flytta till Sverige. Känner mig mållös och kraftlös. Utbildad erfaren ekonom som kanske kan t o m jobba på ambassad eller liknande nu när det bara är jag och min hund det handlar om. Kan även ta ett år för att jobba för läkare utan gränser. Skulle vara en utmärkt sjuksköterska men är inte utbildad. Är det för sent att byta karriär tycker ni? Jag är nu allmänt förvirrad, förtvivlad men försöker förtvivlat hitta ett nytt mål och inriktning i mitt liv. Hoppas någon kan hjälpa med råd. Kram till er alla.
A