ADD symptom hos vuxna

den värsta perioden av mitt spelade var innan barnen tack o lov.
men tror ni man kan få hjlp fortare om man säger att man ibland håller på att bli så galen att man tappar kontrollen som förälder?
det blir bara värre och värre och jag kan såklart hindra mig själv från att bi fysisk, men jag vet inte, snart litar jag inte på mig själv längre
i morse puttade jag till yngsta barnet så hon föll bakåt, jag tog upp henne direkt och tröstade, plus att hon hade tjock mössa och overall på sig. men jag gjorde det med flit för att jag var så arg.

har inte gjort så tidigare. det var ingen hård puttning som ens kunnat gått illa, mer att jag föste ner henne på golvet, men ändå att g över gränsen. känner inte igen mig själv. en morgon trodde jag att jag ..ja jag vet inte, det fanns inte ord för hur galen jag kände mig.

vi kommer redan på gränsen varje morgon då sonen har samling 8.30 och skäms över att han jämt ska behöva komma in sist. så håller dom på och bråkar om mornarna, vägrar hjälpa till. jag har fått tvinga på dom kläderna och då har dom slingrat sig som ormar, kädde jag ena, slet den andra av sig sina kläder.
så den ggn jag kände mig galen sprang jag in i vardagsrummet och HOPPADE. började t.om gråta.

hade dom vart vuxna hade dom åkt på så mkt stryk så det finns inte (tyvärr)

detta var en period då bägge höll på och har som tur är lugnat ner sig.

nu ska jag vara tyst.

Usch, stackare! Men det är ju bra att du ser det som en läxa för då kan du göra något åt så att du inte hamnar i den sitsen igen :)

Eftersom jag är så social av mig så känns det lite så där att inte träffa folk om jag skulle bli egen företagare. Jag skulle ju inte ha några jobbarkompisar att snacka med under dagen. Okej att man kanske inte umgås så mkt med de man jobbar med men det är ju kul att ha någon att snacka med.
Det är ju som nu när jag är arbetslös, håller på att bli galen av att inte har någon att prata med på dagarna. Stackars katten får vara snackpartner :(
Sen är jag ju rädd för att jag skulle ge upp när det blir lite motigt för det gör jag ibland.
Men å andra sidan kanske mkt av det här blir bättre när jag fått min diagnos och behandling.
Vet inte ännu när jag ska på utredning, hoppas få brev snart med exakt datum, men tills dess så räknar jag med max 3 veckor väntetid..
Nåja,  det är bara att vänta ett tag till.
Ska åka uppåt landet, till Värmland till kommande helgen. Då ska jag hem o träffa familjen. Har inte träffat dem sedan i november så det ska bli kul :)

Det är i östra, Karlskoga :) Bodde där i 10 år, mina föräldrar och syster bor kvar där. Men de senaste 6 åren har jag bott i Stockholm så jag är lite splittrad om vad som eg är mitt "hemma". Förr sa jag alltid att jag skulle åka hem, när jag drog till Karlskoga. Men de sista 2 åren har Stockholm kännts som mitt hem.. O Nu bor jag i Skåne så jag lär nog bli ännu mer konstig efter det här halvåret.. :)

Du med!! Det är jag med, norra Stockholm. När vi flyttade därifrån svor jag att aldrig flytta tillbaka. Men så träffade jag min soulmate och han ville inte flytta till Karlskoga så då drog jag tillbaka, om än väldigt ogärna. O se nu 6 år senare har jag flyttat igen, återigen för honom. Fast nu är jag solo... o min soulmate tycker jag ska arbeta på mina brister -dvs ev ADHD.

Ja, jag förstår dig där. Det är verkligen ett stort dilemma. Jag lämnade föräldrar, syster med man och liten son plus vänner när jag drog tillbaka till Stockholm. Det var jättejobbigt särskilt som min systerson var bara 10 gammal och jag ofta tog hand om honom den första tiden.
Sen var ju omställningen från småstad till Huvudstad väldigt jobbig. Inte alls som när jag flyttade till Karlskoga. Det tog nog runt 2 år tills jag accepterade att jag bodde i Stockholm, men jag längtade därifrån jättemycket ändå. Tills för runt 2 år sen när jag började tycka att det var kul att bo i Stockholm. Håller på med släktforskning på fritiden och fick ett jätteintresse för Stockholms historia vilket lyfte glädjen för Stockholm.  Men jag är ju typen som vill bo i villa, så att bo i Stockholm med de skyhöga huspriserna är inget för mig eg.

Men det finns ju plus o minus med allt. Ett av de stora plusen i stockholm att inte butikerna stänger redan kl 18 som de gör här i Helsingborg. I Stockholm hinner du gå och handla efter jobbet. Sen är ju utbudet av allt gigantiskt i Stockholm mot i en småstad.
Sen har du ju stressen som är mördande i Stockholm :( Och att folk är så mycket JAG JAG JAG där, liksom flytta dig för  JAG ska fram här...

Varför inte flytta dit för ett kort tag och testa det låt säga 1-2 år ??

Välkommen hit! Jag hoppar inte heller på kurser bara så där utan jag TROR att jag verkligen vill och det vill jag verkligen för stunden men jag har lätt för att bli besatt över en sak och verkligen snöa in mig på det och sen när man väl går kursen så lessnar jag och tankarna vandrar vidare till nästa sak. Nu har jag i alla fall hittat en perfekt utbildning, svindyr men bara ett år och det ska jag väl orkar med psykiskt!

Det där med att man blir slut och trött när man försöker kompensera hela tiden känner jag igen, jag är alltid helt slut. Men inte kan jag sova för det.

Tack så mycket! Jag behöver nog alla tummar och tår jag kan få låna :)

Ja nu sitter jag här i natt igen. Jag kunde inte sova så halv två kom jag på att jag skulle göra bokslutet för denna månad så det har jag suttit och gjort tills nu. Jippie. Det blev positiva siffror i alla fall och det är ju huvudsaken, inte mycket men jag är ändå riktigt stolt att jag har gått plus redan första halvåret trotts dyra inköp!